Min mamma gick bort och jag saknar henne

Min mamma har också dött i lungcancer i år.

Beklagar din förlust <3

Min pappa, som var mitt allt och min klippa genom livet, gick bort för några år sedan. Hastigt och oväntat vid 50 års ålder. Jag är troende och bad min Herre ge mig något tecken så jag kunde vara lugn och trygg i vissheten att pappa hade fått komma till himlen och var okej.

Det tog några veckor, men när tecknet väl kom gick det inte att ta miste på. Hela min värld svämmades över av fjärilar. De var överallt! Och då bor jag på en plats där fjärilar inte hade synts till på flera år innan och inte heller nu efteråt har jag sett mer än någon enstaka fjäril/sommar. Men den hösten var de som sagt överallt! Någon satte sig ned på min arm och satt där ett par minuter innan den flög vidare. Tårarna strömmade ned längs kinderna. Dels av sorg och dels av tacksamhet över svaret på alla böner. Att jag kunde leva vidare i tron att pappa nu var hemma i himlen bland änglar och hos farfar.

Efter detta fick jag lite mer frid. Var länge i någon form av chocktillstånd efter pappas bortgång så kommer inte ihåg så mycket, men detta kommer jag aldrig att glömma. Hoppas även du får se något tecken snart. Sänder styrka och en stor, varm kram!

Jag beklagar sorgen. Din mamma finns kvar genom dig. Hela du, med allt det du är, är en del av din mamma som finns kvar. Saker du gör som hon brukade göra, saker du säger som hon brukade säga. På så vis kommer hon alltid att vara med dig.

Så otroligt sorgligt TS! Jag beklagar verkligen förlusten.Sorg är en så otroligt individuell sak. Vissa sörjer högt, vissa söjer tyst. Vissa behöver bearbeta sorgen praktiskt och andra behöver prata. En del behöver både ock. Fyra dagar är oerhört kort tid, förstås, och jag förstår att även om ni visste att hon skulle dö så kom det ändå oväntat för dig. Ändå, du fick vara där med henne under de sista dagarna, och jag är säker på att det betydde mycket för henne och kommer att betyda mycket för dig också, även om det känns tungt just nu.Ge det lite tid så ska du se att de där tecknena kommer precis som de som svarat innan mig skriver. Ge inte upp hoppet, jag är säker på att dina mamma håller sig i närheten och ser efter dig! 

När jag var i mammas lägenhet och rensade, satte sig en skogsduva och tittade rakt in på mig. De var mammas favoritfåglar. Jag hittade mynt och fjädrar av olika slag. Klockslaget 11.11 har visat sig ofta den senaste tiden. Tecken, vill jag tro. Men jag saknar så att prata med henne. Önskar att jag fick uppleva en sån där dröm jag hört flera har upplevt, där de får höra att den som gått bort har det bra. Som lämnar en med en känsla av lugn och glädje.

Har drömt om mamma två gånger. I den ena drömmen kom hon tillbaka, sa att de misstagit sig och att hon inte alls dött, men att hon bara kunde stanna ett litet tag sen måste hon gå igen. Den andra drömmen, där var hon frisk och stark och så lycklig över att hon orkade saker igen. Hon planerade att köpa en hund att gå i skogen med, men jag visste att hon var död. När jag talade om det för henne blev hon så ledsen.

Bägge drömmarna har lämnat mig med en känsla av sorg och frustration...

Älskade fina du, jag beklagar sorgen.

Min pappa gick bort pga självmord några år sedan, det tog mig några år till att ens kunna sörja, jag fick ju aldrig säga hejdå. Jag själv har alltid haft stora problem med depressioner och ångest, en kväll försökte jag ta livet av mig, jag lyckades nästan. Hamnade i koma, jag minns att sekunderna innan jag väl vaknade på sjukhuset igen så hörde jag en röst, pappas röst. Som viskade i mitt öra ? Det är inte din tid än? och jag vaknade. Några år efter så upplevde jag ennu en sak, Jag minns så väl en dag när jag såg en bild på honom och fullständigt bröt ihop. Jag satt på bussen och fick hoppa av den, gick en bit från buss stationen och satte mig på en Sten och bara grät. Jag var så djävulskt ledsen över att jag aldrig fick säga hejdå.

Jag åkte sedan hem och la mig och somnade. Den natten drömde jag en dröm och jag minns alla detaljer än idag. Jag var ute och gick, grubblade just över faktumet att jag aldrig fick säga hejdå, helt plötsligt stod pappa där mitt framför mina ögon. Med utfällda armar, vi kramades. Åh vad jag minns den kramen, jag kan nästan känna den. Jag grät i hans famn, jag var arg. Vi kramades ett långt tag innan han viskade ? Hej då? jag hade stängt mina ögon när vi kramades och efter att han sa hej då så öppnade jag dom och han var borta. Jag tror att det var hans sätt att säga hejdå, han visste att jag mådde bättre nu och han kunde gå vidare. Det var sista gången jag drömt om pappa..

Det jag försöker säga är att dina tecken kommer komma, kanske inte nu men i framtiden.