Min mamma gick bort och jag saknar henne

Älskade fina du, jag beklagar sorgen.

Min pappa gick bort pga självmord några år sedan, det tog mig några år till att ens kunna sörja, jag fick ju aldrig säga hejdå. Jag själv har alltid haft stora problem med depressioner och ångest, en kväll försökte jag ta livet av mig, jag lyckades nästan. Hamnade i koma, jag minns att sekunderna innan jag väl vaknade på sjukhuset igen så hörde jag en röst, pappas röst. Som viskade i mitt öra ? Det är inte din tid än? och jag vaknade. Några år efter så upplevde jag ennu en sak, Jag minns så väl en dag när jag såg en bild på honom och fullständigt bröt ihop. Jag satt på bussen och fick hoppa av den, gick en bit från buss stationen och satte mig på en Sten och bara grät. Jag var så djävulskt ledsen över att jag aldrig fick säga hejdå.

Jag åkte sedan hem och la mig och somnade. Den natten drömde jag en dröm och jag minns alla detaljer än idag. Jag var ute och gick, grubblade just över faktumet att jag aldrig fick säga hejdå, helt plötsligt stod pappa där mitt framför mina ögon. Med utfällda armar, vi kramades. Åh vad jag minns den kramen, jag kan nästan känna den. Jag grät i hans famn, jag var arg. Vi kramades ett långt tag innan han viskade ? Hej då? jag hade stängt mina ögon när vi kramades och efter att han sa hej då så öppnade jag dom och han var borta. Jag tror att det var hans sätt att säga hejdå, han visste att jag mådde bättre nu och han kunde gå vidare. Det var sista gången jag drömt om pappa..

Det jag försöker säga är att dina tecken kommer komma, kanske inte nu men i framtiden.