ÅNGEST över valp omplacering!

Haha... Skönt för er att era tolkningar av situationen är "sanningen" så att ni kan vara så trygga i era fördömanden.

P.S. har jag redan berättat att jag nyligen skaffat valp. Det är inte min första eller andra hund, jag är hemma på heltid sedan valpen var 12 veckor gammal (och min man dessförinnan) och kommer att vara hemma in på början av nästa år. Vi är två engagerade hundägare som tränar valpen med allt den behöver och ger mycket tid och uppmärksamhet.

Har gått upp på natten och kissat hunden så ofta att den nu inte ens vill med varje gång jag ska upp och kissa. Vi har bara ett par olyckor i veckan trots att valpen bara är 4 månader gammal, han kan en massa tricks, han kan lämnas ensam en timme utan att bli otrygg (vi har övat och övat och fejk-varit borta för att se hans reaktioner), och folk berömmer oss ofta för hur duktig han är. Han åker bil och cykelkorg utan problem,

börjar lära sig att gå fot.

Själv ser jag allt vi fortfarande behöver jobba med, trygghet vid kloklippning och dusch bl a. Men en hund är aldrig färdiglärd, när all tryggghet är på plats kommer vi vilja fortsätta träna honom på olika sätt för art ge honom stimulans.

Han är en glad, busig och underbar liten individ som vi älskar att lära känna. Det är inte alltid lätt, och vi har gjort små misstag, exempelvis vid bilträningen kopplade vi för mycket det samman med att han skulle få godis, men det åtgärdade vi snart!

Vi läser på hela tiden vad veterinärer och hundpsykologer och dylikt tycker är bra sätt att lära och hantera olika saker...

Kanske är jag inte en tillräckligt bra hundägare ändå i era ögon? Speciellt var jag inte det till min förra hund... då gjorde jag långt fler misstag, t ex i övning av trygghet kopplat till att bli lämnad ensam. Hade jag inte gjort de missarna hade jag dock inte blivit så mycket bättre som jag är nu.

Som Henrie skriver... folk är alltid förstagångs- någon gång innan de blir erfarna. Om vi bara tillåter erfarna finns det snart inga kvar.

Visst är det bra att öva på att vara dagmatte eller något först... Men hur många föräldrar har passat små barn på motsvarande sätt innan de skaffar barn?

Jag uppskattar hur mycket ni verkar bry er om hundar, jag tar hellre hundra av er än en dålig hundägare. Jag ser bara verkligen inte att TS är en av de som förtjänar att få er emot sig såhär... icke-optimal är inte samma som olämplig.

Det Kan fortfarande gå väldigt bra för TS och valpen. Att det finns möjligheter för valpen att få det ännu bättre är inte ointressant i sammanhanget, absolut. Inte heller att chanserna enligt era beräkningar är mycket större att valpen får det mycket bättre.

Men om valpen kan få det bra hos TS ska det faktiskt kunna räcka, eller tycker ni att det är orimligt?

Hur många småbarnsföräldrar lämnar bort sitt nyfödda barn i en vecka (!) för att det är jobbigt att byta blöja? Med tanken för omplacering?

Varför skulle nya familjen inte kunna älska valpen?

Till alla er erfarna hundägare som kommer med tips: hurra för er!

Bra att ni vill hjälpa till i situationen

Finns det någon av er som skulle kunna hjälpa TS i scenariet att valpen kommer hem igen?

Vad behöver TS då göra för att bli en bra hundägare? Hur kan TS kompensera för den skadade anknytningen? Hur hanterar ni själva när det är mycket hemma och ni känner att ni inte räcker till för hunden? (Speciellt när det kanske är en mer psykologiskt otillräcklighet än en verklig?)

Kan vi inte förlåta TS detta enorma misstag som hon erkänt (att hon gick med på att valpen skulle omplaceras på prov), och försöka stötta henne i att bli en bättre hundägare i framtiden? (Utan att vara totalt dömande.) Det hade jag sett som den största vinsten!

Din inställning till att en människa som blev så chockad och stressad över att en valp kissar inomhus samt att det är så mycket jobb med en valp att den väljer att lämna bort den, är för mig helt ologisk när du själv skriver att du har hund. Hur kan du veta att valpen kommer att få det bättre hos TS som en gång hade chansen att vara en lämplig hundägare men som totalfallerade, än hos ett rutinerat par som tidigare haft hund och således är införstådd i vad det innebär? TS hade en chans men sumpade den för petitesser. Som som sagt - självfallet kan folk göra misstag och självfallet är ingen perfekt. Men det är en stor skillnad på att göra ett misstag och att inte inse det ansvaret som kommer med en hund och ändå envisas med att skaffa tillbaka en hund man lämpat bort p.g.a. att man inte pallar trycket gällande de mest grundläggande sakerna med ett valpbeteende? Hur kan du som hundägare förvara en sådan naivitet som är direkt skadlig för hunden?

Att jämföra en förälder som får förlossningsdepression som är ett medicinskt tillstånd man inte kan göra något åt för att förhindra, med att vara en opåläst hundägare som man faktiskt kan göra något åt (alltså läsa på innan man väljer att skaffa en hund) är direkt löjligt. Jag tror inte att någon förälder lämnat bort sin bebis för att den inte kan hålla sig och råkar göra en olycka då och då, för sådant vet man sedan tidigare. Man vet att en bebis inte kan hålla sig och gå på toaletten. En normalt funtad hundägare vet också om att en valp inte kan hålla sig och ibland kissar inomhus samt att det är mycket jobb som kommer med en valp. Är man inte beredd på det ska man inte skaffa en hund. Än mindre ta tillbaka en hund man omplacerat just för att den kissat inomhus och för att "det tar så mycket tid".

Folk är tyvärr så äckligt dömande men tack för att sånna som du finns, då när man mår som sämst fortsätter folk sparka mig i magen! Tack fina du!

En med förlossningsdepression kan väl ganska enkelt helt distansera sig ifrån sitt barn i början, eller så har jag uppfattat att det kan vara?

Jag säger inte att nya familjen inte kan älska valpen, jag säger art vi vet mycket lite om dem, och fortfarande ganska lite om TS och hur situationen verkligen var.

Jag ser framför mig ett möjligt scenario där TS varit väldigt hård mot sig själv, velat vara perfekt och ha maxenergi och "leverera", och därför tagit det hårdare att saker gick trögt. Mannen var kanske inte lika involverad i hunden (bidragande faktor till att TS kämpat mer), och var den som var pådrivande att valpen skulle lämnas över. TS har då gått med på detta pga. skuldkänslor över att inte ha tyckt sig klara av det hela tillräckligt bra, trots att hon egentligen gjorde det, just för att hon brydde sig så otroligt mycket!

Det finns ju t o m historier om föräldrar som lämnat bort sina barn efter påtryckningar då barnet i en annan familj skulle få mer tid mat, kärlek, sjukvård, utbildning och så vidare. Är det inte otroligt egoistiskt av folk som bor i länder där de svälter att Inte adoptera bort sina barn... Jag menar, adoptivföräldrar i ett i-land har ju sååå mycket bättre förutsättningar?

Man kan tolka TS felbeslut som ett bevis för hennes bristande förmåga, eller som en indikation på att hon verkligen vill djuret väl.

Återigen, att hon inte är den bästa hundägaren gör inte henne automatiskt till en icke adekvat.

Jag ser att denna händelse kan göra henne till en bättre hundägare för valpen än om hon aldrig gjort misstaget att lämna bort den.

Det är ofta så... Det är först när man nästan är i en bilolycka när man kör för fort som man lär sig att respektera hastighetsbegränsningarna. De misstag man gjort lär man sig oändligt mycket av, mer än de man inte gör.

Folk är tyvärr så äckligt dömande men tack för att sånna som du finns, då när man mår som sämst fortsätter folk sparka mig i magen! Tack fina du!

Jag tolkar helt enkelt inte in samma saker i det TS skriver som du gör. Jag läser in det som mycket svagare. Jag ser inte framför mig ett upplösningstillstånd, och jag tolkar det som att om mannen inte hade varit pådrivande för en omplacering skulle en omplacering aldrig ha skett.

Jag ser också att TS fortfarande kan bli en bra ägare till valpen. Nu vet hon hur mycket jobb det är, och jag måste tro att hon aldrig skulle överväga att ta tillbaka valpen om det inte var något hon var beredd att ta sig an?

Mina jämförelser med förlossningsdepression är inte ultimata, jag håller med, det jag vill få fram är egentligen att även en dålig start kan få en bra fortsättning och ett bra slut.

Återigen - det handlar inte om att strö salt i såret eller sparka någon i magen. Du skapar en tråd i ett offentligt forum där du förklarar din situation och vill ha råd. En kvalificerad majoritet uppmanar dig till att inte ta tillbaka hunden då din livssituation uppenbarligen inte är optimal för att ha en hund. Att du inte kan ta det är inget vi kan rå för.

Hade alla uttryckt det lika enkelt och praktiskt som du gör här hade TS kanske inte känt sig lika sparkad på.

Och TS har garanterat tagit till sig att en majoritet anser att hon varit för dålig och att det bästa för valpen är att stanna kvar i nya familjen. Sen kan man slå in den åsikten/budskapet på olika sätt...

Låt oss säga att mannen nu var pådrivande - är det då lämpligt att ta tillbaka en hund som mannen uppenbarligen inte vill ha hemma och riskera att den omplaceras igen. Mitt förhållande sprack med mitt ex för att vi inte hade samma syn på hundägande. Om man bor tillsammans måste man vara överens om ett sådant stort livsval. TS behöver strukturera om sitt liv för att få plats med hund. Det är rätt uppenbart. När hon väl strukturerat upp sitt liv till en sådan situation att hon inte längre blir stressad av att hundägarska tar mycket tid och att valpen kissar inomhus då och då - fine. Det är en annan femma. Men hur har hennes livssituation förändrats under den veckan hunden varit iväg? Förmodligen inte tillräckligt för annars hade hon redogjort för sina livsförändringar i denna tråd. Om inte hon och hennes man är överens om att ha hund och om hennes livssituation inte blivit mindre stressig, då kan jag tyvärr inte uppmuntra henne till hund för i dagsläget är risken för stor att hunden återigen kommer att behöva omplaceras.

Jag vill gärna ha 2 andra hundar som sällskap till min nuvarande, men min livssituation tillåter inte det just nu och det mest rationella är således att avvakta till min livssituation förändrats. Förstår du lite hur jag menar? Jag önskar att TS kunde vara mer rationell i sitt beslut istället för att agera i affekt.

Sant. Jag tror dock bara att folk blir frustrerade av att hon inte vill ta till sig av råden hon får. =/

Till alla er erfarna hundägare som kommer med tips: hurra för er!

Bra att ni vill hjälpa till i situationen

Finns det någon av er som skulle kunna hjälpa TS i scenariet att valpen kommer hem igen?

Vad behöver TS då göra för att bli en bra hundägare? Hur kan TS kompensera för den skadade anknytningen? Hur hanterar ni själva när det är mycket hemma och ni känner att ni inte räcker till för hunden? (Speciellt när det kanske är en mer psykologiskt otillräcklighet än en verklig?)

Kan vi inte förlåta TS detta enorma misstag som hon erkänt (att hon gick med på att valpen skulle omplaceras på prov), och försöka stötta henne i att bli en bättre hundägare i framtiden? (Utan att vara totalt dömande.) Det hade jag sett som den största vinsten!

Ts svarar ju inte på frågor vad det är för ras och hur livet kommer se ut för hunden om den kommer tillbaka så det känns som ts är rätt ointresserad av tips. 

1, vad är det för ras?

2, vad är syftet med hunden?

3, hur löser dom passning av hunden och hur länge ska ts vara hemma på heltid med hunden?

4, hur ska hunden aktiveras mentalt senare?

5, vilka böcker, skrivna av vem har ts läst innan hon skaffade valp?

Om ts svarar på detta är det ju mycket lättare att ge rättvisa tips.

Till min älskade valp!

Vill bara skriva av mig och säga att :

Jag älskar dig och saknar dig oerhört mycket

Jag tänker på dig varje dag, jag kommer aldrig att glömma bort dig!

Hoppas att du är lycklig hos din nya familj

Det viktigaste för mig att du har det bra, sover och äter gott

Jag saknar dig! Vi saknar dig!

Du kommer alltid att vara en del av vår familj!