Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Han får en obetald barnflicka, vad får du ut av detta? Förstörda studier?

Det vore en annan sak om du var lyxfru som latade sig hemma , men heltidsstudier tar tid.

Givetvis klarar sig inte så pass små barn själva. Vad menar han? De kan säkert ta en macka när de kommer hem och så, men sen? De flesta barn är på fritids i af till åk 3 så det tycker jag hans barn kan göra, och ditt med, om ni väljer så. 

Tycker absolut ni måste bestämma innan ni flyttar! Kan bli onödigt mycket tjafs när skolan börjar annars. 

Det ÄR också skillnad att ha ett barn och att ha tre. Han kanske inte inser det. Hur rara barnen än är så är det klart att det tar av din tid, om det är du som är med dem. Har du möjlighet att plugga på annan plats än hemma? Då blir det mer som om du jobbar och då måste han ju faktiskt lösa det för sina barn på annat sätt. 

Hur har du tänkt kring ditt eget barn? Inget körkort och 9 km? Är det för att du flyttar längre bort som det blir så eller hade du lika långt innan? 
Ni kan säkert kompromissa, som du skriver, att han kör ditt barn och du då kan ha några av de andra barnen från kl 13.00. 
Men sen händer saker åren framåt också, inget är exakt lika hela tiden, det måste man vara medveten om. Om barnen tex bor varannan vecka så är det inte säkert at det kommer vara så för evigt, tex. 

Det viktiga här är att ni pratar om det. Man kan inte alls utgå från att ens nya partner kommer ansvara något som helst för bonusbarn. 

Jag själv lever i en bonusfamilj och det fungerar utmärkt men vi har inte så små barn. När vi flyttade ihop var yngsta 8 och äldsta 16. Vi har alltid haft huvudansvaret för våra egna men självklart ställt upp när det tex kört ihop sig med skjuts till träningar osv, Vi betalar för våra egna barn men har gemensam ekonomi vad gäller huset, huslån, maten osv. Bådas huvudinställning var just att visst vill vi hjälpa varann och se oss som en  helfamilj men vi var också ödmjuka inför att man kanske inte alltid kan/vill göra vad som helst. I ditt fall verkar det handla om att din partner tar för givet saker och det är alltid en farlig utgångspunkt. 

Jag har sagt till honom att jag inte kommer att vara tillgänglig. Att jag är "i skolan" till ca16-17. Han tycker att jag kan plugga på kvällar etc men då försvinner ju all min fritid och återhämtning. Har varit/är fysiskt sjuk också vilket tar energi vilket gör mig ännu mer nervös. Vill inte stressa mig till en försämring.

Jag har haft turen att få en jättebra bonusmamma till mina barn. Hon är intelligent och har fingertoppskänsla! Hon har funnits för mina barn i många år MEN inte som ngn slags mamma utan som en extra VUXEN!  Hon har inte haft ngt ansvar annat än för sitt eget barn.

Noll ansvar. Det är inte dina barn. Jag tycker du ska avbryta den här flytten redan nu. Det kommer inte hålla och du kommer hamna i en situation där han slänger lver allt ansvar för SINA barn på dig och inte ser några problem med det. Tyvärr är det så många män funkar. Dra från situationen nu så slipper både du och ditt barn flytta igen sen när det tar slut. Se till att ALDRIG skaffa ett gemensamt barn med den mannen.

Du måste säga ifrån. Det går ju inte flytta ihop under de omständigheterna.

Men jösses, vad du än gör flytta inte ihop med idioten.

Undrar också om ditt barns förskola, 9 km???
Varför är det så?

Eller blir det så nu?

De två äldre har kommit hem själva efter skolan i ca ett år. Men den yngsta har han aldrig velat lämna själv. De äldre vill han inte tvinga tbx till fritids och det kan jag förstå, så jag kan ta att de kommer hem kl13, men inte att alla tre kommer hem då, samtidigt som jag ev har min egen hemma. Ljudvolymen på 4 barn i de åldrarna kan bli rätt extrem. Och självklart händer saker hela tiden som man måste ta hand om.

Eftersom han bor så öde så är det svårt att ta sig någon annanstans för att plugga. Ev skulle jag kunna plugga i det lilla torpet som är bredvid huset som nu mest är förråd. Då är det mer tydligt att jag inte är tillgänglig/hemma och upp till bevis om hans tre barn verkligen klarar sig själva som han påstår. Problemet då blir mitt eget barn, ifall jag har henne hemma. Henne lämnar jag inte vind för våg med de andra barnen. Ska jag tvinga med henne ut i torpet då när hon hellre vill leka med bonussyskonen?

Ja vi flyttar längre bort. Från stan till hem till honom på landet. Hade gångavstånd till förskolan förut.

Ja jag tycker också att det sämsta är att ta saker för givet bara. Jag har aldrig förväntat mig att han ska ta hand om mitt barn på något sätt. Jag har aldrig antagit t.ex att han ska kunna hjälpa till med skjuts till förskola för mitt barn, utan tänkt att det är något som jag får lösa på något sätt själv. Sen tog han upp det, att han ev skulle kunna det, då är det en annan sak. Jag skulle aldrig förvänta mig det av honom. Det är hans fria val om han vill det eller ej. Förväntar mig heller aldrig att han ska passa mitt barn, utan frågar alltid. Grundtanken hos mig är att hon är mitt ansvar. Och han får ta så mycket eller så lite ansvar som han vill. Jag hade hoppats att han hade samma tänk.

Helt ärligt var min första tanke att du måste avbryta den här flytten nu. Det kommer bara bli värre när ni bor ihop. Du säger att du har svårt att säga till och blir lätt tyst och finner dig i saker och ting. Hur ska det då gå när du står där med din sambo som är helt oförstående och hans tre ungar?

Han kanske till och med tar diskussionen framför barnen och då framstår du som den elaka styvmodern.

Jag har pluggat, både på distans och "på plats", och distansstudier kräver en hel del planering, självdisciplin och tid. HUR ska det gå när du har fyra ungar hemma? Lägg då till en-fyra ungar till om barnen tar med sig vänner hem efter skolan.

Det hade varit annorlunda om det var dina fyra ungar, då hade du varit en van fyrabarnsmamma. Du är inte van vid att ha fyra ungar, du är van vid ett barn.