Ambivalens tre barn

Är i samma sits. Har 2 barn 5,5 år och snart 9 år och funderar på en sladdis. Känns som det är sista rycket då jag är 39,5 år. Nu är det bekvämt med större barn och undran om att börja om med bebis är rätt om det ens går. Har funderat på detta sedan ett par månader. Sambon säger okej ibland och ibland vill han inte alls. Jag hade foglossning med mina 2 från det att jag plussade så troligtvis skulle det bli likadant igen. Jag har aldrig blivit återställd efter förra graviditeten 2014 utan dras med värk i bäcken varje dag av och till. Ändå så funderar jag på en tredje. Blir inte klok på mig själv.

Jag vet inte. Ena dagen vill jag nästa dag inte. Du?

Det är cirka 10 års skillnad. Vi är alltid i så annorlunda livsskeden jag och min syster så det känns aldrig som att vi har så mycket gemensamt tyvärr. Jag lever familjeliv och hon partyliv, och det känns tyvärr som det kommer hålla i sig ganska länge. Jag hade gärna velat ha en närmare relation men finner det svårt att hitta gemenskapen.

Det känns mest som en besvikelse tyvärr :( men vet inte heller om jag orkar försöka en gång till för måendet har ju pendlar från förhoppning och en graviditet till förtvivlande över att eventuellt vara gravid.

För att tillägga så försökte jag se till det långa loppet med en stor familj och försökte att inte fokusera så mycket på besväret den flesta tiden med småbarnsåren och sömnlösa nätter. Det är så kortlivat. Jag fick till och med övervinna mitt starka ogillande att vara gravid hos en psykolog och trots ett antal panikattacker ( jag avskyr att vara gravid) så höll jag alltid fokus på det långa loppet.

Ni som har svarat som skaffade fler barn trots stor oro, när gick oron över? Blev ni lugnare efter ev KUB eller NIPT test? Eller höll oron i sig hela grav?

Undrar också hur era andra barn har tagit det att få syskon, om de är lite äldre vill säga. Mina är ju 5 och 7. Tänker att en hel del av min rädsla har att göra med dem, att jag vill ta rätt beslut för vad som blir bäst för dem. Avstå syskon ifall det inte skulle bli bra, eller gå på min egen vilja att ha fler och hoppas det blir sådär mysigt och fint som jag drömmer om..

Alltså för mig är det så att jag ofta oroar mig för saker, det gäller inte bara graviditet. Så min oro är ganska konstant. Men den där känslan av att jag inte ville vara gravid, som jag kände när jag insåg att jag faktiskt var gravid, den gick över på två veckor kanske. Och oron blev iaf mindre och mindre ju längre graviditeten gick. Visst kom den och gick, men sån är jag som person (tyvärr), och som jag skrev tidigare här i tråden så jobbar jag väldigt mycket med att inte låta min oro styra mitt liv. Hade oron fått styra så hade jag inte fått fler än ett barn. Och det hade, för mig, varit djupt tragiskt.

Apropå hur syskonen tog att få en bebis i familjen så har jag också en 7-åring och en 5-åring. De ÄLSKAR sin lillebror. Alltså älskar honom så mycket. Det kändes som att de äntligen var mogna att kunna älska en bebis. Vi har ca två år mellan varje barn så varje barn har blivit storasyskon när de har varit två år, och det har varit ganska jobbigt varje gång. En tvååring är ju inte redo att älska någon annan än sig själv. Men nu när de äldsta barnen var 5 och 7 så var de verkligen öppna för att vara storasyskon på riktigt. Äldsta är helt fantastiskt med sin lillebror. Nattar, gosar, leker och passar honom gärna. Hon blev helt förälskad i honom redan på BB och ville inte låta mig hålla honom knappt. Så det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.