Ambivalens tre barn

Jag kunde ha skrivit ditt inlägg för bara 2 år sedan. Jag har alltid varit livrädd att få ett barn med speciella behov. Vi gjorde kub med alla 3 graviditeter och även fast barnet verkar friskt så vet man inte när det kommer till autism osv förrän om ett par år. Vi fick vårt tredje barn för 7 veckor sedan. Jag resonerade som så att det är ju ingen garanti att man får friska barn vare sig det är första eller tredje barnet så om önskan att ha ett till barn överväger rädslan så är det dumt att fatta ett beslut baserat på en hypotetisk liten chans att något är fel på barnet. Tänk om du ångrar dig resten av livet? Sen tänkte jag att även om det skulle vara något fel på barnet så kommer man anpassa sig och ha fått samma anknytning som man har till sina andra barn.

Men ja det är mycket jobb och kaos. Vi har renoverats samtidigt och det har gjort att vi försummat vår annars ganska involverade föräldrarroll. Det har ju gjort att barnen är out of control. Vi har begränsat renoveringen till 1 timme om dagen för att hinna med att styra upp barnen och deras hyss

För att tillägga så försökte jag se till det långa loppet med en stor familj och försökte att inte fokusera så mycket på besväret den flesta tiden med småbarnsåren och sömnlösa nätter. Det är så kortlivat. Jag fick till och med övervinna mitt starka ogillande att vara gravid hos en psykolog och trots ett antal panikattacker ( jag avskyr att vara gravid) så höll jag alltid fokus på det långa loppet.