Ambivalens tre barn

Eftersom vi har kört oskyddat denna månad så finns det en chans att jag redan är gravid och då kommer jag nog ta alla tester som erbjuds. Om jag inte är gravid så vet jag inte om det blir något mer faktiskt. Att vi försökte denna gång har nog bara gett mig mer panik över eventuella fel och risker tyvärr :(

Min man är redo för en till och kör gärna på om jag vill. Vi testade ju denna månad för jag kände att det var dags men så fort chansen nu finns där tvekar jag mer än någonsin

Jag förstår så väl vad du menar med oron över att eventuellt vara gravid Prinsessan. Jag kände så direkt när vi hade haft oskyddat sex när vi började försöka göra bebis tre och fyra. Jag fick typ panik, ångrade mig omedelbart. Hjälp!! Med trean hade vi bara sex en enda gång och ändå blev jag gravid. Det tog några veckor att smälta det men jag blev mycket lugnare så fort jag hade landat i det och det kändes helt rätt ganska snabbt efter att jag testade positivt. Jag tror att det är rätt vanligt att känna som du gör (och jag gjorde!) :)

Om man pratar om katastroftankar och oro för att en ny bebis ska vara sjuk eller ha missbildningar osv, så brukar jag ibland tänka att det kan vara precis tvärtom också. Jag har vänner som bara har ett barn och jag som är orolig av mig undrar ibland hur de vågar att bara skaffa ett barn. Tänk om något händer med det barnet! Det är såklart katastroftankar det med, men ibland när jag ser mina egna fyra så tänker jag att det är ganska osannolikt att något hemskt händer dem alla ?:) Så man kan ju katastroftänka positivt om att skaffa fler barn också, haha.

Jag har exakt samma tankar. Har två barn som är 5 och 3 men längtar efter en till, dock är jag orolig över samma saker som du är. Vi har denna månad försökt och jag väntar nu på att ta gravtest och har en inre panik över att eventuellt vara gravid. Vet verkligen inte hur jag ska tänka.....

Tror att denna rädsla håller mig tillbaka mer än jag först hade trott. Jag är så tacksam för mina barn och känner mig nästan girig som önskar ett till barn. Är ju så mycket som kan gå fel och jag borde ju vara glad och tacksam över de fantastiska barn jag fått, men ändå kommer längtan i tid och otid..

Jag har exakt samma tankar. Har två barn som är 5 och 3 men längtar efter en till, dock är jag orolig över samma saker som du är. Vi har denna månad försökt och jag väntar nu på att ta gravtest och har en inre panik över att eventuellt vara gravid. Vet verkligen inte hur jag ska tänka.....

Tror att denna rädsla håller mig tillbaka mer än jag först hade trott. Jag är så tacksam för mina barn och känner mig nästan girig som önskar ett till barn. Är ju så mycket som kan gå fel och jag borde ju vara glad och tacksam över de fantastiska barn jag fått, men ändå kommer längtan i tid och otid..

Hur har det gått prinsessan? Här känner jag (just nu) att längtan börjar ta över... Men får samtidigt så dåligt samvete gentemot mina nuvarande barn. Det känns så egoistiskt av någon anledning. Vet att det är helt galet men har så mycket konstiga känslor kring detta...

Jag tog ett test imorse som var negativt. Är osäker på om jag ska få mensen på torsdag eller lördag. Känner mig ganska nere och som om mensen är på gång. Vilket känns konstigt för jag är ju fortfarande osäker på om jag vill ha barn med just samma anledning som du skriver, att det känns så egoistiskt :(

Samtidigt så vill jag inget hellre än att ge dem glädjen av ett till syskon. Så det är så motsägelsefullt allting. Men vet att det är för att jag vill ha garantier och det går ju inte.. Får jag fråga hur gammal du är? Du har ju små barn än så tänkte om du kanske kan ge det mer tid för att bli säker? Jag känner inte att jag vill ge det så mkt mer tid då jag blir 36 i år och mina barn nästa år är 6 och 8...

Jag är 29 år, så tid tänker jag att det finns utifrån den aspekten, dock har jag växt upp med syskon med stor åldersskillnad och inte upplevt det som optimalt, därför vill jag inte ha för stor åldersskillnad mellan mina barn så det känns som om det är snart eller inget.

Hur stor skillnad? Mina syskon är 8 respektive 12 år äldre än mig :)

Hur känns det efter negativt test nu då, besvikelse eller lättnad?

Det är cirka 10 års skillnad. Vi är alltid i så annorlunda livsskeden jag och min syster så det känns aldrig som att vi har så mycket gemensamt tyvärr. Jag lever familjeliv och hon partyliv, och det känns tyvärr som det kommer hålla i sig ganska länge. Jag hade gärna velat ha en närmare relation men finner det svårt att hitta gemenskapen.

Det känns mest som en besvikelse tyvärr :( men vet inte heller om jag orkar försöka en gång till för måendet har ju pendlar från förhoppning och en graviditet till förtvivlande över att eventuellt vara gravid.