Allt detta på 3månader

Låter hemskt. Har hon fått någon diagnos? Hon kanske behöver få bli inlagd? Uppenbarligen mår hon ju inte bra, men så fruktansvärt att det ska gå ut över barnen.

Hoppas hon får hjälp av psykiatrin. Skulle ju kunna vara så att hon är bipolär och har en manisk eller deprimerad episod.

Hon fick setralin för ett tag sen men då skippade hon mötena med läkaren och tog bara medicinen. Var inga bra möten tyckte hon. Men då har det fungerar bättre därefter. Hon sa a våras att hon mår så bra nu att hon funderar på att sluta äta dom. Märks direkt när hon tvärslutat i ett par dagar. Hemsk!

Ja det är fruktansvärt hur hon har betett sig mot dom, sönderstressade. Jag hade hoppats på att få henne inlagd men hon blev erbjuden ångestdämpande som skulle göra henne trött samt en remiss till en läkare. Men papret slängde hon. Då tog jag barnen och åkte till hemkommunen i 1 dag. Kommer hem och hon blir arg över att vi bara var borta 1 dag, förklarar att den minsta var helt förstörd efter allt flängande. Det tyckte hon lät som en bortförklaring och skrek sen smällde hon igen dörren och lämnade själv.

Har också funderat på att hon kan vara bipolär, dagen innan detta utlöstes så var hon underbar. Vi har gått från att bygga ett litet hus till detta. Ekonomin som jag trött hon haft koll på är i botten, vi pratar smslån, maximerade krediter.

Hon har inget samvete i detta alls, hon festar, lever livet som om inget har hänt. Sa att hon kunde säga hejdå till barnen för de blev så fel sist, bättre att lämna lugnt och fredligt än skrikande och arg. Nej det höll hon inte med om heller, var bättre att vi inte möttes alls.

Fick reda på att hon är med en tablettmissbrukare och hon har haft problem själv med just det. Är självklart att hon inte ska vara här men ni måste förstå att allt detta har bara kommit från ingenstans. Jag lever i en mardröm! Men allt är mitt fel hela tiden, det är offerkoftan på och om jag hade gjort annorlunda så hade vi inte suttit här. Jag har inte ens visst att hon var såhär allvarligt sjuk. Men jag har underlättat för henne i allt, bokat möten, låtit henne få sova ut, jag handlar, lagar mat, städar, jobbar, betalar alla räkningar, nu vill jag inte ha en eloge men menar att hon har inte sådär jätte mycket att klaga på.

Vet inte vad jag ska göra bara, orolig med henne själv hos barnen, orolig över vad hon kan göra ont sig själv. Allt är en enda stor röra!

Kan det vara förlossningsdepression? Eftersom minsta barnet är så litet menar jag. Ring barnmorska och be om lite råd. Men detta med tabletter osv låter verkligen inte alls bra. 

Om detta inte vänder så måste du separera och ta hand om barnen! Det är lag på att en förälder måste skydda sina barn, även om det är mot den andre föräldern. Du kan ringa Soc och be om föräldrastöd. Börja titta efter lösningar med olika boenden, om ni skulle behöva separera. 

Du behöver också spärra kort så att hon inte kan fortsätta utarma konton, eller flytta pengar till konton hon inte kommer åt, så att du kan planera för er ekonomi. 

Har ni gemensam vårdnad kan det också vara bra om du börjar fundera över den biten för om detta fortsätter så blir saker något enklare om du har ensam vårdnad. En sådan process är lång, kan ta år, men du måste tänka till nu så att saker bli bra för barnen. 

Jag har sökt både bvc och socialen men ingen var kontaktbar. Men är det första jag tar tag i efter storhelgen. Korten kommer hon inte åt längre. Allt blev bara värre när jag kom på henne, då flyr hon direkt det kommer på tal.

Ja jag tänker enbart på barnen, hon kommer inte nära dom för oron är för hög. Hon är så instabil nu så att få kontakt är omöjligt, hon rör sig i kretsar som ingen borde vara i.

Allt hon säger är att jag inte fattar hur det är att ha psykisk ohälsa, hon går med ångest och dåligt samvete. Varpå jag undrar hur hon han prioritera sig själv i högsta graden. Hon skadar oss som vill hjälpa till. Hon känner ju att något inte är bra men hon ordnar inte hjälp för sig själv det gör jag. Helt ärligt så vet jag att dom jag känner som mått dåligt tappar hygienen snabbt. Hon gör tvärtom och försvinner in i världen med sociala medier och söker bekräftelsen där. Hon har två friska goa barn som beundrar henne eller gjorde innan det slog ner som en blixt. Hur f#n kan man kasta bort det?

Hon har bilen och kör runt i den, jag menar det är lättare att förflytta sig som ensam. Men att ha 2barn som gärna vill till ett vattendrag i hettan skiter hon i, det är en trygghet med en bil men hon kunde inte bry sig mindre. Jag har inte pratat alls med henne sen i förrgår men nu vill pojken ringa henne och säga glad midsommar, det måste han ändå få. Men är så diffust alltihop så kan inte bryta ihop. Då faller jämt allt.

Glad midsommar på alla er som tar er tid och skriver till mig, värmer otroligt.

Det bästa vore om hon själv kontaktade akutpsyk (eller du) och att hon där ber om att få bli inlagd. Du skriver att hon ändå förstår att något är fel, så kanske att det kunde gå? 

Annars är det vad Soc kan göra, när du väl får kontakt och beskriver hur hon är just nu. Men deras prio är ju barnen och sköter du om dem så kan det hända att de anser att de inte kan bidra med så mycket, mer än att stötta dig. 

Oj vad jag tycker synd om dig, och barnen! Starkt av dig att kämpa vidare och att ta tag i problemen. Som någon annan påtalat här tänker jag också att hon låter bipolär. Just det här med bekräftelse, slösa pengar, festa, välja bort sina barn osv samt att ena dagen vara ?underbar? för att sedan vända är väldigt starka tecken på det. Jag är uppvuxen med en mamma som var bipolär, hon var även ensamstående. Ska inte gå in mer på det men det som slutligen gjorde att hon fick hjälp var att hon blev inlagd på psykakuten. Hon fick vara där ett par veckor och fick då diagnosen bipolär (hon var i 30-års åldern då). Efter det fick hon behandling och medicin.

Din sambo behöver bli utredd ordentligt och inte bara få ångestdämpande, speciellt inte om hon haft problem med tablettmissbruk. Tyvärr när man är manisk (om hon är det) så vill man sällan ha hjälp eller äta medicin osv. Det är därför det är så svårt att få vård utan ?tvång?.

Det du måste göra är, precis som du skrev, ta kontakt med alla instanser du kan för att hon ska få hjälp. Du måste trycka på att barnen far illa, för att dom ska reagera. Säg inte att sambon mår dåligt, berätta att hon tar ut det på barnen, spenderar alla era pengar och att hon försvinner iväg för att festa och lämnar sin 8-månaders bebis.

Ta kontakt med socialtjänsten i första hand. Bvc är också bra, dom kan göra en orosanmälan till socialtjänsten om du ber dem. Ta även kontakt med psykiatrin och uttryck din starka oro och önskan om att hon ska bli inlagd eftersom hon motsäger sig utredning annars.

Lycka till!! Det kn bli bra igen. Min mamma blev frisk efter att ha fått diagnos och medicin. Oavsett vilken problematik din sambo har finns det hjälp att få! Tyvärr måste man ibland kämpa hårt för att bli hörd bara.

Säg inte att BARA sambon när dåligt, skulle det stå där! Jag menar att du även ska trycka på att barnen far riktigt illa. Då kommer dom reagera kraftigare.

Jag hoppas verkligen att hon tar vården hon kommer få. Men för tillfället är jag helt utdränerad på energi, jag orkar inte. Vill inte bråka, vill bara långt bort ifrån henne.

Hon dundrar in efter nästan 1veckas försvinnande och frågar ifall jag också har saknat henne och vill ha kram från mig. I samma stund som jag vill krama om henne så påminner jag mig själv om vad fan hon gjort och ryggar tillbaka. "Nej det har du inte, bra då vet jag."

Varpå hon kläcker ur sig att hon minsann har träffat en ny kille som kan ta hand om henne eftersom jag nu ska slänga ut henne. Den är så jävla hård att få över sig alltså! Hon ser mig som en fiende, hela hennes kroppsspråk skriker att jag har gjort henne något. Jag har bara försökt lösa saker i så lång tid, men har ju bara lagt en väg fin åt henne för att dejta andra.

Nej alltså detta är en mardröm men har även varit så himla manipulerad att jag inte sett något. Jag älskar ju kvinnan så fruktansvärt starkt i allt detta. Men det är dags att vakna upp ur sin hypnos och se verkligheten för vad den är, kommer ju behöva ha barnen på obestämd tid framöver.

Finns inget mer man kan ta sig till. För detta hade hon garanterat planerat. Men var inte meningen att jag skulle komma på henne, för då blev det jobbigt för henne. Då flydde hon. Men något jag aldrig kommer förstå är just att hon skiter i i barnen, hennes sympati och moderskänslor finns inte kvar. Det är bara hon, hon, hon.

Kan låta som att jag är bitter och det är jag verkligen för jag har velat ha familjelivet till 200% jag är strax 30 och njuter av allt barnen gör, har jobbat så hårt för att ordna eget boende men har hamnat i en ekonomisksits som inte är hanterbar just nu. Hon har traumatiserat barnen och brutit av mig på mitten.

Hahaha alltså hon har tänt eld på skeppet med oss för att sedan få ny skjuts i en ny båt som hon kliver på och sitter och myser på när hon ser oss sjunka. Denna kvinnan har jag 2barn med, helt otroligt.

har hon fått en psykos, kanske. Jag vet en person som fick det och blev som en annan person. Mångåriga problem sen med psykisk sjukdom

Exakt! Hon beter sig psykotisk. Hade någon av er sett en situation mellan henne och den äldsta så hade ni förstått. Den äldsta söker kontakt med henne, han är arg och har mycket känslor riktad till just henne. Hon säger åt honom att lägga av och skärpa sig. Det brinner i huvudet på mamma, alltså hur lätt är det för ett barn att prata med sin mamma när mamman säger att det brinner och knastrar i huvudet? Jag har sökt hjälp och ska till en doktor för att jag är helt slutkörd skriker hon. Detta är bara utbrott som händer på ett ärligt tidsspann på 1h.

Alltså det är de som är så svårt att veta. Hon kan lika gärna ha tröttnat på oss och givit upp detta livet. Jag menar jag har en pappa som stack ifrån vår familj så varför ska det inte kunna vara ombytta roller?

Men vi har ju haft det bra, båda var införstådda i att det är tufft men att vi får härda ut helt enkelt. Sen att jag ska byta av henne och vara hemma med barnen nu. Det är ett faktum att hon flirtar runt, men hon vill nästan ge det i ansiktet på mig. Jag ska verkligen känna vad jag kommer förlora, hade hon sett mig i en situation där jag hängde med en hand utanför en bro så hade hon puttat ner mig till 100procent. Det är ett stort hat mot mig, kan ju vara för att jag gjorde henne gravid men det är ju sjukt.

Men är så många sjuka saker jag har upplevt på denna tiden så ingenting förvånar mig längre!

Måste rätta till där. När jag säger att vi har haft det bra så menar jag senast i April månad. Efter det har det bara gått utför..

Usch vilken hemsk situation för er alla. Jag tänker direkt att hon kanske drabbats akut av förlossningsdepression eller förlossningspsykos. Särskilt om detta är något du inte känner igen sedan tidigare. Sjuk verkar hon ju ha blivit i alla fall och hon brottas säkert med outhärdliga känslor som hon inte verkar kunna hantera alls. Jag har en nio månader gammal bebis och drabbades av förlossningsdepression när amningen gick åt pipan. Så många orationella plågsamma tankar som verkligen känns som att de är på riktigt. Jag har lidit av psykisk ohälsa tidigare i livet och förstod snabbt vad som var på väg att ske, så jag sökte hjälp omedelbart. Tur är också att jag har erfarenhet och verktyg sen tidigare. Men trots detta så har det varit en kamp. Nu är jag nästan frisk endast med hjälp av samtal hos psykolog via mvc. Har man aldrig upplevt ångest och psykisk ohälsa på riktigt tror jag att det kan vara svårare att förstå vad det är som händer med en och förmåga att hantera och ta ansvar för sig själv. Du kan bara göra vad du kan. Även om hon är sjuk så måste hon ta eget ansvar för sig själv och för att se till att hon ger dig själv förutsättningar att kunna bli bättre. Gör hon inte det är dina försök att stötta henne bara verkningslösa och du gör dig medberoende i hennes destruktiva framfart.

Mitt förslag skulle vara att du i första hans skyddar barnen från situationer som kan skada dem känslomässigt. Det är din skyldighet och en förutsättning för att i längden också rädda barnen och mammans relation. Jag är socialsekreterare och jobbar med barn så detta är mitt stikta råd till dig att inte avvika från då jag ofta sett vilken skada barn tar i situationer du beskriver.

I kontakten med henne så tror (observera att det endast är ett förslag, rätt eller fel för dig vet jag inte) jag att du ska försöka se att det är sjukdomen som gör henne till den hon är nu. Ber hon om bekräftelse, frågar om du saknar henne osv. Säg att du gör det, att du saknar henne som du kände henne innan. Att hennes beteende gör dig ledsen och orolig, att du inte kan se någon annan förklaring än att hon måste drabbats av psykisk ohälsa och att du vill hjälpa henne. Erbjud henne att prata om hur ni ska göra för att det ska bli bättre. Planera ett tillfälle så både du och hon är förberedd och inte hamnar i affekt. Förklara sakligt vad du upplever har hänt. Att du älskar henne med att det måste ske en förändring. Lägg över ansvaret på henne. Hon måste ta ansvar för sig själv och erbjud ditt stöd inom rimliga gränser. Bestäm tillsammans hur ni ska hantera situationer när de är på väg att urarta.

Sök hjälp via bvc och socialtjänst. Mamman behöver kontakt med psykiatrin. Det finns bra stödgrupper på Facebook.

Du anar inte vad du hjälpte mig där! Jag har trott flertal gånger att jag har blivit galen. Alltså på riktigt, för hon vrider och vänder allt tillbaka emot mig. Jag är nu övertygad om att hon har drabbats utav något som du säger. Men det är så oerhört svårt att ta in, på denna korta tid så har hon tagit sönder allt vi byggt upp tillsammans.

Hon har varit otrogen, tagit droger, tagit flertal lån, och sätter djupa spår i barnen som jag alltid kommer kämpa med. Hon har massa blåmärken över hela kroppen såg jag sist. Mörka blåmärken så är inget som bara dyker upp, frågade vad hon gjort för det såg inte bra ut. Jag har väl ramlat eller nått, inget jag minns. Hon går ner sig mer för varje dag.

Själv har jag haft diarre och magont av all oro, inte fått i mig mycket mat alls. Jag går i sönder inombords. Men sa till mig själv att släppa taget nu. Jag fixar det inte längre! Jag är medberoende, jag älskar henne så grymt mycket men är för djupa sår som blivit. Jag är ledsen över att du själv råkat ut för detta, men oerhört tacksam att du skrev.

Barnen är allt för mig, jag ska ta kontakt direkt imorgon med både socialen och bvc. Psykiatrin gav henne som sagt en tid men hon vet knappt vart hon lägger sina skor och lappen slängde hon. Det går inte att vara en övervakare åt henne, hon är vuxen och jag har vid flertal gånger sagt att hon ska ta emot vården. Har varit tydlig med att hon inte kommer hem mer, offerkoftan på direkt. Och det är så smärtsamt, men oron över barnen är starkare. Jag vet att jag kommer gå igenom ett helvete framöver för jag får inte ta barnen, jag får inte flytta tillbaka hem till våran hemkommun, hon vill inte veta av någon bouppdelning. Men hon vill ändå inte ha mig, hon har dumpat mig?! Jag står och stampar i luften när allt jag vill är att få klart allting och gå vidare.

Önskade det fanns ett lätt sätt att bara få henne lugn, men räcker med att hon ser mig eller barnen så tänder hon till. Eller först är hon över öronen glad och älskar oss, sen går det ungefär 1h så kommer hatet. Hon kan inte lägga band på sig själv.

Allt hon gör är tränar, äter, sitter med telefonen, och tar kort på sig själv och lägger ut. Jag har inga sociala medier förutom detta forum. Men fick se att hon lägger ut bilder i trosor och bh. Hade nog köpt det innan allt detta men hon söker ständigt bekräftelse.

Tack alla!

Va bra att jag kunde vara till hjälp. Det känns meningsfullt att något gott kan komma av min depression. Tack för din medkänsla. Det har varit jobbigt men jag har behållit lugnet och fokuserat på att ta ansvar för att må bra. Jag och min man har prata mycket och det har hjälpt att han varit förstående. Dock har jag sagt att man inte kan anpassa sig för mycket efter mina knasiga tankar. De måste utmanas för att de ska försvinna. Först blir det ju såklart värre, men med tiden så lär sig kroppen att inte reagera med stress och ångest. Vägen tillbaka är att vara modig och utmana och acceptera sin ångest.

Hennes destruktiva framfart påminner mycket om när jag i min ungdom blev sjuk första gången. Man förstår inte vad som händer. Känslorna och tankarna känns sanna och man agerar impulsivt och ångestdrivet utan att förstå att man förstärker, upprätthåller och förvärrar sin situation. Förmodligen ser hon konsekvenserna av sina handlingar, och förmodligen är det därför det också blir värre. Alltså för att hennes ångest jagas på ännu mer och hon får ta till allt mer destruktiva sätt att undvika dessa fruktansvärda känslor. Hon älskar er uppenbarligen, hon längtar kanske tillbaka. Hoppas att allt bara ska bli som förr men påminns om all skada hon har gjort när hon möter er. Det blir ohanterlig smärta som gör att hon tappar kontrollen. Kanske är hon inte arg på er, utan sig själv. När min förlossningsdepression var som värst gjorde det så ont att vara med min man och mitt barn att jag inte klarade av att vara kvar i rummet. Jag kunde sätta ord på det, och vi pratade. Men det verkar inte dina barns mamma klara nu. Med detta menar jag att kanske ge dig förståelse för vad som kanske rör sig i henne. Det är en hemsk sjukdom och det är inte hon som styr. Men det är bara hon som kan ta ansvar för att bli bättre. Hon kommer att behöva hjälp men hon måste vilja göra en del jobb själv.

Det låter som att du har ett enormt stresspåslag. Var rädd om dig själv och tvivla inte på att det är rätt att tänka på dig själv först i detta. Det är ingen till hjälp att ni båda ska nå botten i detta. Barnen i första hand, precis som du gör. Be om stöd hos socialtjänsten att prata med barnen om vad som händer med mamma. I Gävle kommun där jag bor finns grinden, gruppverksamhet för barn som har föräldrar med psykisk ohälsa samt andra grupper för t.ex. missbruk osv. Kanske finns det något liknande i din kommun?

Bra att du är villig att ta hjälp. Socialtjänsten kanske kommer att inleda en utredning. Detta är för att ta reda på hur de bäst ska hjälpa er. Socialsekreteraren finns till för era barn och er som föräldrar för att ni ska må bra igen. Om du vill vara en del i hennes liv och hjälpa henne, föreslå ett nätverksmöte för socialsekreteraren. Då bjuder ni in de anhöriga ni vill ha med, får häva sekretessen och prata öppet om er situation. Det är bra för att avlasta dig och mamman. Kanske bör någon annan stötta henne i kontakten med psykiatrin eftersom att hon inte kan hantera att ha kontakt med dig + att det blir för svårt och dränerande för dig. Kan någon avlasta med barnen eller hjälpa dig i hemmet eller något annat sätt så du kan få till extra bra tid med barnen eller vad ni nu kan behöva. Tar hon emot stöd kommer hon att bli bättre för eller senare!

Kanske hittar ni tillbaka till varandra, eller inte. Om du vill försöka så skulle jag satsa på att träffas korta stunder och försöka göra någon aktivitet. Äta en glass ihop i solen 15 min. Spela ett spel, eller någon annan aktivitet som passar för er. Kanske något ni tidigare tyckt om att göra tillsammans. Både med eller utan barn. Kanske blir det då lättare för er att få en bra stund. Hon får lyckas. Om det är på väg att urarta så han en plan ni är överens om. Kanske t.ex. Att ni tackar varandra för att det gick bra så länge det gick och att ni försöker igen snart. Säger snabbt hejdå och går. Detta såklart under förutsättningen att du vill. Det är helt ok om du inte vill. Kanske bör någon annan vara med vid umgänge med barnen. Även där korta stunder så att mamman orkar få till bra träffar. Sen är hon ju väldigt sjuk, så att ens komma dit är kanske omöjligt just nu och kanske får bli en framtida plan.

Sen vill du åka till din hemkommun så tycker jag att du ska göra det. Särskilt om du har familj och vänner där.

Håller tummar och tår för att ni alla mår bättre snart. ?

Jag har nu kontaktat socialtjänsten och en orosanmälan har blivit gjord. Tårarna kunde inte längre hållas tillbaka utan det kom som en flod, kände samtidigt att äntligen kan jag passa över stafettstaven för jag är helt slutkörd, aldrig känt mig så ensam, aldrig kvävt min egna röst så mycket att jag inte kan höra den visska. När det hände så blev jag handlingsförlamad, jag är så manipulerad att jag hör hennes röst säga att jag gör det för att jag mår dåligt, att jag gör det av egoistiska skäl. Samtidigt som jag vet att jag gör det för barnen och henne själv så kan jag inte undgå tankarna, känner mig som ett stort jävla svin i allt detta. Jag hatar mig själv att det fått gå såhär långt.

Jag är inte en bra förälder jag heller, för barnen har en deprimerad mamma och en knäckt pappa. Därför behövdes det göras, jag tar gärna mig igenom det helvete som väntar bara barnen får husfrid. Kan ärligt säga att jag behöver hjälp och stå för det.

Klappa er själva på axeln för det är tack vare er jag har fått insikter och hjälp under denna tuffa period. Kan inte beskriva med ord hur mycket jag känner för er som jag inte ens känner eller aldrig mött i hela mitt liv. Ni är helt underbara ??

Skulle vara två hjärtan och inte frågetecken <3 <3

Skulle vara två hjärtan och inte frågetecken <3 <3