Allt detta på 3månader

Usch vilken hemsk situation för er alla. Jag tänker direkt att hon kanske drabbats akut av förlossningsdepression eller förlossningspsykos. Särskilt om detta är något du inte känner igen sedan tidigare. Sjuk verkar hon ju ha blivit i alla fall och hon brottas säkert med outhärdliga känslor som hon inte verkar kunna hantera alls. Jag har en nio månader gammal bebis och drabbades av förlossningsdepression när amningen gick åt pipan. Så många orationella plågsamma tankar som verkligen känns som att de är på riktigt. Jag har lidit av psykisk ohälsa tidigare i livet och förstod snabbt vad som var på väg att ske, så jag sökte hjälp omedelbart. Tur är också att jag har erfarenhet och verktyg sen tidigare. Men trots detta så har det varit en kamp. Nu är jag nästan frisk endast med hjälp av samtal hos psykolog via mvc. Har man aldrig upplevt ångest och psykisk ohälsa på riktigt tror jag att det kan vara svårare att förstå vad det är som händer med en och förmåga att hantera och ta ansvar för sig själv. Du kan bara göra vad du kan. Även om hon är sjuk så måste hon ta eget ansvar för sig själv och för att se till att hon ger dig själv förutsättningar att kunna bli bättre. Gör hon inte det är dina försök att stötta henne bara verkningslösa och du gör dig medberoende i hennes destruktiva framfart.

Mitt förslag skulle vara att du i första hans skyddar barnen från situationer som kan skada dem känslomässigt. Det är din skyldighet och en förutsättning för att i längden också rädda barnen och mammans relation. Jag är socialsekreterare och jobbar med barn så detta är mitt stikta råd till dig att inte avvika från då jag ofta sett vilken skada barn tar i situationer du beskriver.

I kontakten med henne så tror (observera att det endast är ett förslag, rätt eller fel för dig vet jag inte) jag att du ska försöka se att det är sjukdomen som gör henne till den hon är nu. Ber hon om bekräftelse, frågar om du saknar henne osv. Säg att du gör det, att du saknar henne som du kände henne innan. Att hennes beteende gör dig ledsen och orolig, att du inte kan se någon annan förklaring än att hon måste drabbats av psykisk ohälsa och att du vill hjälpa henne. Erbjud henne att prata om hur ni ska göra för att det ska bli bättre. Planera ett tillfälle så både du och hon är förberedd och inte hamnar i affekt. Förklara sakligt vad du upplever har hänt. Att du älskar henne med att det måste ske en förändring. Lägg över ansvaret på henne. Hon måste ta ansvar för sig själv och erbjud ditt stöd inom rimliga gränser. Bestäm tillsammans hur ni ska hantera situationer när de är på väg att urarta.

Sök hjälp via bvc och socialtjänst. Mamman behöver kontakt med psykiatrin. Det finns bra stödgrupper på Facebook.

Va bra att jag kunde vara till hjälp. Det känns meningsfullt att något gott kan komma av min depression. Tack för din medkänsla. Det har varit jobbigt men jag har behållit lugnet och fokuserat på att ta ansvar för att må bra. Jag och min man har prata mycket och det har hjälpt att han varit förstående. Dock har jag sagt att man inte kan anpassa sig för mycket efter mina knasiga tankar. De måste utmanas för att de ska försvinna. Först blir det ju såklart värre, men med tiden så lär sig kroppen att inte reagera med stress och ångest. Vägen tillbaka är att vara modig och utmana och acceptera sin ångest.

Hennes destruktiva framfart påminner mycket om när jag i min ungdom blev sjuk första gången. Man förstår inte vad som händer. Känslorna och tankarna känns sanna och man agerar impulsivt och ångestdrivet utan att förstå att man förstärker, upprätthåller och förvärrar sin situation. Förmodligen ser hon konsekvenserna av sina handlingar, och förmodligen är det därför det också blir värre. Alltså för att hennes ångest jagas på ännu mer och hon får ta till allt mer destruktiva sätt att undvika dessa fruktansvärda känslor. Hon älskar er uppenbarligen, hon längtar kanske tillbaka. Hoppas att allt bara ska bli som förr men påminns om all skada hon har gjort när hon möter er. Det blir ohanterlig smärta som gör att hon tappar kontrollen. Kanske är hon inte arg på er, utan sig själv. När min förlossningsdepression var som värst gjorde det så ont att vara med min man och mitt barn att jag inte klarade av att vara kvar i rummet. Jag kunde sätta ord på det, och vi pratade. Men det verkar inte dina barns mamma klara nu. Med detta menar jag att kanske ge dig förståelse för vad som kanske rör sig i henne. Det är en hemsk sjukdom och det är inte hon som styr. Men det är bara hon som kan ta ansvar för att bli bättre. Hon kommer att behöva hjälp men hon måste vilja göra en del jobb själv.

Det låter som att du har ett enormt stresspåslag. Var rädd om dig själv och tvivla inte på att det är rätt att tänka på dig själv först i detta. Det är ingen till hjälp att ni båda ska nå botten i detta. Barnen i första hand, precis som du gör. Be om stöd hos socialtjänsten att prata med barnen om vad som händer med mamma. I Gävle kommun där jag bor finns grinden, gruppverksamhet för barn som har föräldrar med psykisk ohälsa samt andra grupper för t.ex. missbruk osv. Kanske finns det något liknande i din kommun?

Bra att du är villig att ta hjälp. Socialtjänsten kanske kommer att inleda en utredning. Detta är för att ta reda på hur de bäst ska hjälpa er. Socialsekreteraren finns till för era barn och er som föräldrar för att ni ska må bra igen. Om du vill vara en del i hennes liv och hjälpa henne, föreslå ett nätverksmöte för socialsekreteraren. Då bjuder ni in de anhöriga ni vill ha med, får häva sekretessen och prata öppet om er situation. Det är bra för att avlasta dig och mamman. Kanske bör någon annan stötta henne i kontakten med psykiatrin eftersom att hon inte kan hantera att ha kontakt med dig + att det blir för svårt och dränerande för dig. Kan någon avlasta med barnen eller hjälpa dig i hemmet eller något annat sätt så du kan få till extra bra tid med barnen eller vad ni nu kan behöva. Tar hon emot stöd kommer hon att bli bättre för eller senare!

Kanske hittar ni tillbaka till varandra, eller inte. Om du vill försöka så skulle jag satsa på att träffas korta stunder och försöka göra någon aktivitet. Äta en glass ihop i solen 15 min. Spela ett spel, eller någon annan aktivitet som passar för er. Kanske något ni tidigare tyckt om att göra tillsammans. Både med eller utan barn. Kanske blir det då lättare för er att få en bra stund. Hon får lyckas. Om det är på väg att urarta så han en plan ni är överens om. Kanske t.ex. Att ni tackar varandra för att det gick bra så länge det gick och att ni försöker igen snart. Säger snabbt hejdå och går. Detta såklart under förutsättningen att du vill. Det är helt ok om du inte vill. Kanske bör någon annan vara med vid umgänge med barnen. Även där korta stunder så att mamman orkar få till bra träffar. Sen är hon ju väldigt sjuk, så att ens komma dit är kanske omöjligt just nu och kanske får bli en framtida plan.

Sen vill du åka till din hemkommun så tycker jag att du ska göra det. Särskilt om du har familj och vänner där.

Håller tummar och tår för att ni alla mår bättre snart. ?