Allt detta på 3månader

Hon fick setralin för ett tag sen men då skippade hon mötena med läkaren och tog bara medicinen. Var inga bra möten tyckte hon. Men då har det fungerar bättre därefter. Hon sa a våras att hon mår så bra nu att hon funderar på att sluta äta dom. Märks direkt när hon tvärslutat i ett par dagar. Hemsk!

Ja det är fruktansvärt hur hon har betett sig mot dom, sönderstressade. Jag hade hoppats på att få henne inlagd men hon blev erbjuden ångestdämpande som skulle göra henne trött samt en remiss till en läkare. Men papret slängde hon. Då tog jag barnen och åkte till hemkommunen i 1 dag. Kommer hem och hon blir arg över att vi bara var borta 1 dag, förklarar att den minsta var helt förstörd efter allt flängande. Det tyckte hon lät som en bortförklaring och skrek sen smällde hon igen dörren och lämnade själv.

Har också funderat på att hon kan vara bipolär, dagen innan detta utlöstes så var hon underbar. Vi har gått från att bygga ett litet hus till detta. Ekonomin som jag trött hon haft koll på är i botten, vi pratar smslån, maximerade krediter.

Hon har inget samvete i detta alls, hon festar, lever livet som om inget har hänt. Sa att hon kunde säga hejdå till barnen för de blev så fel sist, bättre att lämna lugnt och fredligt än skrikande och arg. Nej det höll hon inte med om heller, var bättre att vi inte möttes alls.

Fick reda på att hon är med en tablettmissbrukare och hon har haft problem själv med just det. Är självklart att hon inte ska vara här men ni måste förstå att allt detta har bara kommit från ingenstans. Jag lever i en mardröm! Men allt är mitt fel hela tiden, det är offerkoftan på och om jag hade gjort annorlunda så hade vi inte suttit här. Jag har inte ens visst att hon var såhär allvarligt sjuk. Men jag har underlättat för henne i allt, bokat möten, låtit henne få sova ut, jag handlar, lagar mat, städar, jobbar, betalar alla räkningar, nu vill jag inte ha en eloge men menar att hon har inte sådär jätte mycket att klaga på.

Vet inte vad jag ska göra bara, orolig med henne själv hos barnen, orolig över vad hon kan göra ont sig själv. Allt är en enda stor röra!

Jag har sökt både bvc och socialen men ingen var kontaktbar. Men är det första jag tar tag i efter storhelgen. Korten kommer hon inte åt längre. Allt blev bara värre när jag kom på henne, då flyr hon direkt det kommer på tal.

Ja jag tänker enbart på barnen, hon kommer inte nära dom för oron är för hög. Hon är så instabil nu så att få kontakt är omöjligt, hon rör sig i kretsar som ingen borde vara i.

Allt hon säger är att jag inte fattar hur det är att ha psykisk ohälsa, hon går med ångest och dåligt samvete. Varpå jag undrar hur hon han prioritera sig själv i högsta graden. Hon skadar oss som vill hjälpa till. Hon känner ju att något inte är bra men hon ordnar inte hjälp för sig själv det gör jag. Helt ärligt så vet jag att dom jag känner som mått dåligt tappar hygienen snabbt. Hon gör tvärtom och försvinner in i världen med sociala medier och söker bekräftelsen där. Hon har två friska goa barn som beundrar henne eller gjorde innan det slog ner som en blixt. Hur f#n kan man kasta bort det?

Hon har bilen och kör runt i den, jag menar det är lättare att förflytta sig som ensam. Men att ha 2barn som gärna vill till ett vattendrag i hettan skiter hon i, det är en trygghet med en bil men hon kunde inte bry sig mindre. Jag har inte pratat alls med henne sen i förrgår men nu vill pojken ringa henne och säga glad midsommar, det måste han ändå få. Men är så diffust alltihop så kan inte bryta ihop. Då faller jämt allt.

Glad midsommar på alla er som tar er tid och skriver till mig, värmer otroligt.

Jag hoppas verkligen att hon tar vården hon kommer få. Men för tillfället är jag helt utdränerad på energi, jag orkar inte. Vill inte bråka, vill bara långt bort ifrån henne.

Hon dundrar in efter nästan 1veckas försvinnande och frågar ifall jag också har saknat henne och vill ha kram från mig. I samma stund som jag vill krama om henne så påminner jag mig själv om vad fan hon gjort och ryggar tillbaka. "Nej det har du inte, bra då vet jag."

Varpå hon kläcker ur sig att hon minsann har träffat en ny kille som kan ta hand om henne eftersom jag nu ska slänga ut henne. Den är så jävla hård att få över sig alltså! Hon ser mig som en fiende, hela hennes kroppsspråk skriker att jag har gjort henne något. Jag har bara försökt lösa saker i så lång tid, men har ju bara lagt en väg fin åt henne för att dejta andra.

Nej alltså detta är en mardröm men har även varit så himla manipulerad att jag inte sett något. Jag älskar ju kvinnan så fruktansvärt starkt i allt detta. Men det är dags att vakna upp ur sin hypnos och se verkligheten för vad den är, kommer ju behöva ha barnen på obestämd tid framöver.

Finns inget mer man kan ta sig till. För detta hade hon garanterat planerat. Men var inte meningen att jag skulle komma på henne, för då blev det jobbigt för henne. Då flydde hon. Men något jag aldrig kommer förstå är just att hon skiter i i barnen, hennes sympati och moderskänslor finns inte kvar. Det är bara hon, hon, hon.

Kan låta som att jag är bitter och det är jag verkligen för jag har velat ha familjelivet till 200% jag är strax 30 och njuter av allt barnen gör, har jobbat så hårt för att ordna eget boende men har hamnat i en ekonomisksits som inte är hanterbar just nu. Hon har traumatiserat barnen och brutit av mig på mitten.

Hahaha alltså hon har tänt eld på skeppet med oss för att sedan få ny skjuts i en ny båt som hon kliver på och sitter och myser på när hon ser oss sjunka. Denna kvinnan har jag 2barn med, helt otroligt.

Exakt! Hon beter sig psykotisk. Hade någon av er sett en situation mellan henne och den äldsta så hade ni förstått. Den äldsta söker kontakt med henne, han är arg och har mycket känslor riktad till just henne. Hon säger åt honom att lägga av och skärpa sig. Det brinner i huvudet på mamma, alltså hur lätt är det för ett barn att prata med sin mamma när mamman säger att det brinner och knastrar i huvudet? Jag har sökt hjälp och ska till en doktor för att jag är helt slutkörd skriker hon. Detta är bara utbrott som händer på ett ärligt tidsspann på 1h.

Alltså det är de som är så svårt att veta. Hon kan lika gärna ha tröttnat på oss och givit upp detta livet. Jag menar jag har en pappa som stack ifrån vår familj så varför ska det inte kunna vara ombytta roller?

Men vi har ju haft det bra, båda var införstådda i att det är tufft men att vi får härda ut helt enkelt. Sen att jag ska byta av henne och vara hemma med barnen nu. Det är ett faktum att hon flirtar runt, men hon vill nästan ge det i ansiktet på mig. Jag ska verkligen känna vad jag kommer förlora, hade hon sett mig i en situation där jag hängde med en hand utanför en bro så hade hon puttat ner mig till 100procent. Det är ett stort hat mot mig, kan ju vara för att jag gjorde henne gravid men det är ju sjukt.

Men är så många sjuka saker jag har upplevt på denna tiden så ingenting förvånar mig längre!

Måste rätta till där. När jag säger att vi har haft det bra så menar jag senast i April månad. Efter det har det bara gått utför..

Du anar inte vad du hjälpte mig där! Jag har trott flertal gånger att jag har blivit galen. Alltså på riktigt, för hon vrider och vänder allt tillbaka emot mig. Jag är nu övertygad om att hon har drabbats utav något som du säger. Men det är så oerhört svårt att ta in, på denna korta tid så har hon tagit sönder allt vi byggt upp tillsammans.

Hon har varit otrogen, tagit droger, tagit flertal lån, och sätter djupa spår i barnen som jag alltid kommer kämpa med. Hon har massa blåmärken över hela kroppen såg jag sist. Mörka blåmärken så är inget som bara dyker upp, frågade vad hon gjort för det såg inte bra ut. Jag har väl ramlat eller nått, inget jag minns. Hon går ner sig mer för varje dag.

Själv har jag haft diarre och magont av all oro, inte fått i mig mycket mat alls. Jag går i sönder inombords. Men sa till mig själv att släppa taget nu. Jag fixar det inte längre! Jag är medberoende, jag älskar henne så grymt mycket men är för djupa sår som blivit. Jag är ledsen över att du själv råkat ut för detta, men oerhört tacksam att du skrev.

Barnen är allt för mig, jag ska ta kontakt direkt imorgon med både socialen och bvc. Psykiatrin gav henne som sagt en tid men hon vet knappt vart hon lägger sina skor och lappen slängde hon. Det går inte att vara en övervakare åt henne, hon är vuxen och jag har vid flertal gånger sagt att hon ska ta emot vården. Har varit tydlig med att hon inte kommer hem mer, offerkoftan på direkt. Och det är så smärtsamt, men oron över barnen är starkare. Jag vet att jag kommer gå igenom ett helvete framöver för jag får inte ta barnen, jag får inte flytta tillbaka hem till våran hemkommun, hon vill inte veta av någon bouppdelning. Men hon vill ändå inte ha mig, hon har dumpat mig?! Jag står och stampar i luften när allt jag vill är att få klart allting och gå vidare.

Önskade det fanns ett lätt sätt att bara få henne lugn, men räcker med att hon ser mig eller barnen så tänder hon till. Eller först är hon över öronen glad och älskar oss, sen går det ungefär 1h så kommer hatet. Hon kan inte lägga band på sig själv.

Allt hon gör är tränar, äter, sitter med telefonen, och tar kort på sig själv och lägger ut. Jag har inga sociala medier förutom detta forum. Men fick se att hon lägger ut bilder i trosor och bh. Hade nog köpt det innan allt detta men hon söker ständigt bekräftelse.

Tack alla!

Jag har nu kontaktat socialtjänsten och en orosanmälan har blivit gjord. Tårarna kunde inte längre hållas tillbaka utan det kom som en flod, kände samtidigt att äntligen kan jag passa över stafettstaven för jag är helt slutkörd, aldrig känt mig så ensam, aldrig kvävt min egna röst så mycket att jag inte kan höra den visska. När det hände så blev jag handlingsförlamad, jag är så manipulerad att jag hör hennes röst säga att jag gör det för att jag mår dåligt, att jag gör det av egoistiska skäl. Samtidigt som jag vet att jag gör det för barnen och henne själv så kan jag inte undgå tankarna, känner mig som ett stort jävla svin i allt detta. Jag hatar mig själv att det fått gå såhär långt.

Jag är inte en bra förälder jag heller, för barnen har en deprimerad mamma och en knäckt pappa. Därför behövdes det göras, jag tar gärna mig igenom det helvete som väntar bara barnen får husfrid. Kan ärligt säga att jag behöver hjälp och stå för det.

Klappa er själva på axeln för det är tack vare er jag har fått insikter och hjälp under denna tuffa period. Kan inte beskriva med ord hur mycket jag känner för er som jag inte ens känner eller aldrig mött i hela mitt liv. Ni är helt underbara ??

Skulle vara två hjärtan och inte frågetecken <3 <3

Skulle vara två hjärtan och inte frågetecken <3 <3