Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Frågan från TS var ju hur man tänker kring hennes situation och vad man hade gjort. Eftersom hon inte når fram till honom så får hon väl finna sig i situationen eller separera. Prata verkar ju uteslutet.

Sextiotalist hade levt vidare som särbo, jag själv hade aldrig gått in i en relation med en partner som inte lyssnar och respekterar mig. Och hade jag det trots allt så hade jag förmodligen separerat.

Vad är dina förslag?

Klicka vida endast på något av hens inlägg så får du läsa. Sedan kan du ju också passa på att se hur andra skribenter i tråden skamma (ja) och hånat hen för det hen skrivit.

Nu blandar vi ihop den speciella strukturen och den speciella dynamiken. Nån får nästan komma in och bena i den här röran. (Kari)?

Jag är helt med på vad du säger Ess. Jag försöker bara reda ut begreppen som används tråden också.

Nu blandar vi ihop den speciella strukturen och den speciella dynamiken. Nån får nästan komma in och bena i den här röran. (Kari)?

Jag är helt med på vad du säger Ess. Jag försöker bara reda ut begreppen som används tråden också.

TS skriver att hon har levt med mannen större delen av det tioåriga barnets liv och frågan om hur mycket ansvar TS skall ta för hans barn har varit något som gnisslat sedan dag ett.

Om en så viktig fråga aldrig blir löst dem emellan skulle det nog ha varit klokt att, som sextiotalist skriver, ha valt att leva särbo eller avsluta relationen.

Ett mycket klokare val i mina ögon än att insylta sig ännu mer genom att skaffa gemensamma barn med karln.

Tycker den där beskrivningen passar in på dig och din vän (Ja).

Nej, en stark jag-känsla håller jag inte med om att TS har. Hon har sedan dag ett accepterat (om än motvilligt) att hennes man inte lyssnat på henne och respekterat hennes önskemål. Hon har gång på gång sagt ifrån och ändå blivit överkörd. En person med stark jag-känsla, skulle (som sextiotalist skriver) ha gjort andra val än att fortsätta leva tillsammans med den mannen, levt särbo eller avslutat relationen var två exempel som sextiotalist lyfte som alternativ hon i så fall övervägt.

Om man gång på gång försökt få till en förändring och ens partner väljer att ignorera ens vilja är det inte särskilt vist tänkt att binda sig ännu närmare en sådan man genom att skaffa barn med honom.

Vad gäller signaturen (ja) så uppfattar jag att hen från början gick in i tråden med avsikt att lyfta barnens perspektiv, men hen blev genast hånad av andra, så jag kan förstå att hen låter konfrontativ.

Ledsen, men det låter inte som något bra råd.

Det är långt mycket bättre att från början jobba på en relation som är sund och respektfull än att tro att det går att ändra en partner (som flertalet gånger visat att hen inte lyssnar på och respekterar en) efter så många år, och när man bundits ännu mer till partnern genom ett gemensamt barn.

Jo precis, jag har upplevt (och även varit tydlig med honom om) att hans förväntningar/press på min och hans barns relation stjälper snarare än hjälper relationen mellan mig och barnet. Jag är väldigt rak och ärlig som person men han tycker inte mina åsikter (avståndstagande) återspeglar mina handlingar (engagemanget), vilket gör honom förvirrad och får honom att välja att se till mina åsikter istället för mina handlingar. Om han skiftar fokus och om jag å min sida är mer konsekvent i förhållande mellan åsikter och handlingar så tror jag vi får det mer harmoniskt. Jag är väldigt mycket för rättvisa och att lägga ansvaret där det hör hemma, samtidigt som jag givetvis inte har hjärta att låta barnet drabbas av det rent praktiskt. Det blir intressant att se hur det blir när vi får vårt gemensamma, om laddningen släpper och att vi blir mer av ett team och en familj eller om det går åt helvete som vissa här förtuspår :) den som lever får se.

Så ni tycker alltså att det är normalt att någon gång på gång struntar i att lyssna på sin partner (som hen troligtvis säger sig älska)?

Ni tycker att det är normalt att, som i TS mans fall, höra sin partner säga att hon inte vill ta ett föräldraansvar för hans barn och sedan totalt strunta i det?

Ni anser alltså inte att det är konstigt att TS man utan att prata med TS bestämmer att hon skall finnas där för hans sommarlovslediga barn när han jobbar?

I mina ögon är det helt absurt. Att köra över sin partner år efter år är inte kärleksfullt. Att säga att man älskar någon, men inte visa det genom att respektera den andre är inte kärlek.

Och det är inte ett självändamål att ha en partner. Om ens partner inte behandlar en väl är det bättre att, som tex sextiotalist skriver, avsluta den relationen eller leva som särbos.

Ni två verkar, efter ((Karis) kommentar och Sidens fnissande medhåll ha extremt dåliga erfarenheter av partners, om ni inte kan se att det TS man gör inte är ok och att det här inte är några nya signaler utan något som TS brottats med från dag ett. Så jag vidhåller att antingen har han någon diagnos som gör att han inte fiungerar normalt känslomässigt eller så är han helt enkelt bekväm med situationen som den är och skiter i TS känslor.

Dina tidigare försök i tråden att få andra att hyfsa sina kommentarer gentemot andra försvann visst när den som var elak stod på din sida.

Så visade du din rätta sida också...

Inte längre barnlös.

Min erfarenhet är att mannen vare sig vill styra allt själv eller överlåta styrelsen till sin nya partner. Men så har jag också valt en relation med en man som klarar av att samarbeta.

I långa loppet tror jag att det underlättar eftersom relationen till barnen i familjen ser olika ut och barn, särskilt i äldre åldrar, kan reagera på om förälderns nya är den som skall styra familjen. Om den personen inte klarar av att ha alla barns bästa för ögonen (och många härinne skriver ju att de aldrig skulle älska någon annans barn som sitt eget) är det upplagt för trubbel om ex.vis pappan lämnar över till matriarken (eller mamman till patriarken).

Herregud, så hemskt. Med den inställningen ska du vara noga med att bara prata för dig själv.

Jag upplever att vi har det precis som du beskriver. Saker är verkligen inte svart eller vitt och en sak kan vara komplicerat utan att hela relationen/familjen är åt helvete liksom. Upplever att vi som par och familj har mycket goda stunder och överlag lever det liv vi vill leva, men att det såklart finns problem, som i alla familjer och bonusfamiljer, som inte funkar klockrent. Skönt att någon annan än jag ser och förstår det. Vet inte om (Lasse) och (Ja) lever i de två relationerna i världshistorien där inga problem någonsin uppstått eller ligger kvar. Jag ser många relationer omkring mig som hållit ihop länge och där det finns extremt mycket kärlek men även såklart problem/meningsskiljaktigheter/personlighetsdrag som gör att det gnisslar ibland. Jag ser inte detta som en svaghet eller förlust utan snarare som en naturlig del av en relation. Jag flera långa relationer bakom mig som jag valt att avsluta men som jag med kärlek ser tillbaka på, relationer som haft både ups and downs.

Ja, du, vad finns att berätta... (väl medveten om att mina erfarenheter inte passar sig i sådana här trådar för de som har de erfarenheterna brukar få skit - se bara hur Uska81 blir bemött)

Vi har hela tiden haft en öppen kommunikation med varandra, varit intresserade av att båda skall må bra i parrelationen och att alla skall må bra i familjerelationen. Jag mötte en man med barn och vi tog det därför lugnt och lärde känna varandra innan jag träffade barnen. Jag gillade dem och de gillade mig, så vi fortsatte vårt relationsbygge. När saker inte funkat har vi vuxna pratat igenom det och kommit fram till lösningar som vi båda varit överens om utan att dra in barnen och göra dem till brickor i ett fult spel.

Jag skulle, som sextiotalist också skriver, hellre avslutat relationen eller möjligen varit särbo om jag blivit så dåligt behandlad som TS beskriver. Ingen relation till en partner är värd att man blir trampad på.

Sen har jag valt att ha en mer aktiv roll än att bara vara pappas trevliga tjej, men det är som sagt mitt val och inte något min partner tvingat på mig.

Grejen är dock att mina erfarenheter inte är applicerbara på TS situation, precis som sextiotalists och Ess erfarenheter inte heller är det. Finns inte en ömsesidig respekt mellan de två parterna i förhållandet så kommer den som brukar bli överkörd fortsätta bli det, eftersom den som kör över inte är intresserad av en förändring. Både Ess och sextiotalist har sagt att de skulle avslutat förhållandet om de inte fått gehör för sina behov av sin partner, och även om våra förhållningssätt iövrigt kanske skiljer sig åt och vi med säkerhet inte förstår varandra i allt så är det en skillnad mellan dessa tre erfarenheterna och den väg TS valt att gå.

Nej, det missade jag inte men du skrev ju också det här:

Min erfarenhet är att VÅRA män ofta sneglar på OSS och VILL att VI tar över ratten och leder, så som KVINNOR ofta gör i kärnfamiljer.

Det är väl inte att prata för sig själv när du uttrycker dig så?

Personligen tycker jag att det är extra viktigt att den som uttrycker bakåtsträvande åsikter angående könsstereotypa mönster som väldigt många människor under årtionden arbetat hårt för att komma tillrätta med talar för sig själv och inte för andra.