Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Jag har läst igenom de flesta av dina svar och är glad att du verkar ha förstånd nog att inse vad som är ditt ansvar och inte ditt ansvar, du har från början gjort klart hur du vill ha det, du verkar säker i vilken plats du vill ta. Din man däremot verkar förvirrad. Mest troligt vill han att det ska vara lika självklart för dig som det är för honom att ta hand om hans son men han gör ett stort, hans problem är att han inte kan inse att det inte är lika självklart för dig som det är för honom. 

Jag tror att det är lika bra att du redan nu stålsätter dig mot den gaslightning som så vanligt drabbar kvinnor som skaffar barn med män som redan har barn, du ska aldrig ta åt dig av om nån insinuerar att du är den elaka styvmoder, inte heller om någon tycker att du är självisk. Du resonerar helt rätt i att det är pojkens föräldrar som är själviska, det är dom som har skaffat ett barn som de sedan gärna ser att andra månar om men utan att vara beredda att göra vad som krävs för att man verkligen ska känna sig mån. Jag tror precis som du att din mans nuvarande agerande kommer att skapa en större motvillighet hos dig. 

När jag säger gaslightning så menar jag inte att din man vill göra dig illa med mening, men han förstår inte bättre. Det är helt naturligt att han ser till sin sons välbefinnande men det är inte okej att han sätter sina sons behov emot dina. 

Det är ju också som du säger inte möjligt för dig att gå emot din mans beslut att inte sätta pojken på fritids, det låter som att du kan förstå honom men det är så klart inte rätt att han ska köra över dig, förminska hur du känner, få dig att känna dig dålig. Jag förstår precis din maktlöshet. Men i det här beslutet han har tagit så har ju du också talat om var du står och där vägrar han lyssna på dig. Jag tycker att du ska göra det så bra som möjligt för dig själv i det här. Jag tycker att du ska tala om för pojken som det är, du är hemma för att vila upp inför att du ska bli mamma så han får faktiskt låta dig vara ifred. Inte ställa en massa frågor, fråga din pappa när han kommer hem. Inte fixa en massa för honom, ursäkta men jag vilar nu, jag vill inte bli störd. Du får ta det med pappa när han kommer hem. Be att han och hans vänner är hos hans vänner så mycket som möjligt. Be att de håller sig hemifrån om det går. 

Mitt råd till dig är att skifta fokus, börja om.

Många i tråden har påpekat att tioåringen är på väg att bli storebror och ert närmaste år kommer ställa krav på en stor anpassning från hans sida. Få honom med på tåget. Ditt tillfälle är nu!

Sätt dig ned med honom och prata om hur han ser på att snart kommer hans lillasyster/bror. Just det hans syskon, inte min eller min och din pappas baby.

Han ska bli storebror. Va kul! men det innebär också lite ansvar. Vad vill han hjälpa till med? Gör honom delaktig.

Nästa steg ( när detta sjunkit in lite) är att du igen sätter dig ner med honom när det är lite lugnt och berättar att det är jobbigt att vara så stor och att ni behöver hjälpas åt nu när det bara är ni två på dagarna.

Återigen fråga honom hur han tycker ni kan organisera dagarna så att han trivs i kombination med att du ska kunna vila. T ex om du har viloskylten uppe så får han ringa pappa och/eller själv ta sig ett mellanmål.

Ni kanske ska göra och äta frukost tillsammans. Sen har han lektid och du vila, regnar det får han göra nånting tyst (be pappan köpa ett par bra hörlurar till honom om han inte redan har) eller gå hem till en kompis. Det viktiga här är att ni tillsammans kommer fram till lösningar.

Be pappan köpa hem bra och enkla mellanmål som tioåringen själv har valt och kan fixa till. Om disken inte stoppas in i diskmaskinen låter du den stå, den får pappan ta hand om. Men introducera långsamt olika hushållsgöromål när du har ork.

Det finns tusen exempel på hur det kan gå till men målet är att du sladdar dig en kompis som blir en glad och hjälpsam storebror.

Stackars barn.

Det kommer aldrig bli ni ellerhur? Som en helhet och familj?

Ditt barn kommer alltid gå före, ellerhur?

Skicka ungen till mamman, det är bara synd om barnet.

Fast ett barn ?följer inte med på köpet?. Om man väljer att bli tillsammans med någon som har barn och till och med flytta ihop och skaffa mer barn så får man ju köpa hela paketet.

Finns säkert förhållanden där man kommer överens om märkliga lösningar att bonusförälder inte ska ta något ?föräldraansvar? men uppenbarligen verkar inte TS och hennes man ha haft samma åsikter och syn på detta, trots att det gått många år!

Och även om de varit överens så tycker jag att det är vidrigt att utsätta ett barn för något sådant. De ska bo ihop, dela ett liv tillsammans och ge bonusen ett syskon men TS verkar inte vilja ha något med barnet att göra. Det är barnets hem, och TS är nog oundvikligen den största modersfiguren i hans liv och hon verkar inte vilja ha med honom att göra. Kan bara föreställa mig hur det kan fucka upp ett barns självkänsla.

Största svinet är förstås pappan, som utsätter sitt barn för någon som beter sig såhär!

Som vanligt ställs det högre krav på en bonusmamma än bioföräldrarna. De får vara barnfria eller prioritera jobbet men nåde ?den elaka styvmamman? om hon så mycket som vågar knysta om sina behov..

Men vadåå komma undan?? TS har inte skrivit nåt om varför hon är frånvarande, vi vet inget om mamman eller vad som är sant.
Men jag tycker det är fruktansvärt om du frågar mig. En mamma som endast har sitt barn varannan helg, hur kan det kännas bra i hjärtat?
Jag vill ha mina barn hos mig varje dag, som de flesta normala föräldrar. Finns inga ursäkter för föräldrar som skiter i sina barn..

Situationen verkar ju dock vara olöslig eftersom det tydligen alltid varit så, enligt TS. Vad hjälper det att hacka på mamman i en anonym tråd?
Det är barnperspektivet som borde väga tyngre än vuxna som träter.  
Att en förälder är värdelös är aldrig barnet fel, och själv vill jag tro att jag kunnat ge så pass av mig själv så att barnet ska kunna få en hyfsad uppväxt ändå, att få känna sig hemma och sedd i sitt eget hus (extra viktigt och med kommande syskon också).

Barnet är dessutom 10 år, inget småbarn som inte klarar av basala saker..
Att då kunna laga en liten större portion så att barnet slipper gå hungrigt, prata med barnet mm hade jag kunnat göra vilket roll barnet än hade, om de andra vuxna väljer att inte ta ansvar.

Men tack! Oavsett blodsband så är det vuxna och barn som lever ihop och för MIG är det helt naturligt att man då agerar som just vuxna. Hur man kan bo tillsammans med ett barn på heltid och tänka att man inte har något vuxenansvar, så märkligt. Det är väl en sak att inte vilja gå med barnet på läkarbesök och utvecklingssamtal och dyl, men att sparka bakut för att man förväntas att laga lite extra lunch eller samtala med ett barn man BOR MED PÅ HELTID. Jättekonstigt...

Håller helt med dig! Vad är det för sk. familj man tror man ska ha om man inte ens klarar av att ge ett barn som BOR där lite mat.

Ok jag kan köpa att pappor lätt lämpar över ansvar till närmaste kvinna, men det är ju inte på något sätt barnets fel.
Och nej ibland "klickar" det inte alls och pappan är frånvarande, men då kanske man bör söka sig vidare ist för att gnälla i åratal..

Det finns mängder av bonusföräldrar ute i världen som adopterat sina bonusbarn och familjer där man INTE gör skillnad på ditt och mitt barn, eller vem som måste bre en jävla macka...
Patetiskt.

Nä jag förstår faktiskt inte problemet. Jag har en snart sjuåring som både klarar att klä på sig själv, gå på toa, duscha, ta sig ett glas vatten eller en macka.
Det behövs inte mycket uppassning, mest umgänge och en dialog om dagen.

Sanningen ligger nog närmare att bonus börjar stå lite i vägen för den önskade nya familjen som snart fulländas.

Jag lagar inte ens lunch så din unge hade svultit ihjäl om du inbillat dig att jag skulle laga mat och passa den. Hade du gått till jobbet och lämnat ungarna hemma så hade jag räknat med att du ansåg att de kunde klara sig själva, så jag hade stuckit ut och hållit på med min hobby under dagen.