Anonym (Kari)

Wed 17 Jun 2020 17:57

648 svar

Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-17 09:51:18 följande:

Jag är ju inte totalt avskärmad från barnet, såklart. Jag är med på avslutningar, fixar mat/tvätt/städ, köper kläder och godis med och åt barnet, planerar och köper presenter och initierar gemensamma aktiviteter osv osv. Han roddar med allt med skola och fritidsaktiviteter, lämnar, hämtar, tar ansvar för läggning, mat/tvätt/städ osv. Vi hjälps åt med det mesta, men jag gör det jag gör när jag har tid och lust - ibland mer ofta, ibland mer sällan. Han bestämmer tillsammans med barnets mamma när barnet är hos henne och inte. Jag betraktar det dock som att det inte är min skyldighet utan att jag gör det jag vill när jag har lust. Och jag har inte lust att passa upp på hans barn när han bestämt att barnet ska vara hemma hela sommarlovet medan han jobbar då jag inte anser det vara mitt ansvar att sköta det på heltid och själv bli av med värdefull vilotid - därav denna tråd.

Jag har läst igenom de flesta av dina svar och är glad att du verkar ha förstånd nog att inse vad som är ditt ansvar och inte ditt ansvar, du har från början gjort klart hur du vill ha det, du verkar säker i vilken plats du vill ta. Din man däremot verkar förvirrad. Mest troligt vill han att det ska vara lika självklart för dig som det är för honom att ta hand om hans son men han gör ett stort, hans problem är att han inte kan inse att det inte är lika självklart för dig som det är för honom.

Jag tror att det är lika bra att du redan nu stålsätter dig mot den gaslightning som så vanligt drabbar kvinnor som skaffar barn med män som redan har barn, du ska aldrig ta åt dig av om nån insinuerar att du är den elaka styvmoder, inte heller om någon tycker att du är självisk. Du resonerar helt rätt i att det är pojkens föräldrar som är själviska, det är dom som har skaffat ett barn som de sedan gärna ser att andra månar om men utan att vara beredda att göra vad som krävs för att man verkligen ska känna sig mån. Jag tror precis som du att din mans nuvarande agerande kommer att skapa en större motvillighet hos dig.

När jag säger gaslightning så menar jag inte att din man vill göra dig illa med mening, men han förstår inte bättre. Det är helt naturligt att han ser till sin sons välbefinnande men det är inte okej att han sätter sina sons behov emot dina.

Det är ju också som du säger inte möjligt för dig att gå emot din mans beslut att inte sätta pojken på fritids, det låter som att du kan förstå honom men det är så klart inte rätt att han ska köra över dig, förminska hur du känner, få dig att känna dig dålig. Jag förstår precis din maktlöshet. Men i det här beslutet han har tagit så har ju du också talat om var du står och där vägrar han lyssna på dig. Jag tycker att du ska göra det så bra som möjligt för dig själv i det här. Jag tycker att du ska tala om för pojken som det är, du är hemma för att vila upp inför att du ska bli mamma så han får faktiskt låta dig vara ifred. Inte ställa en massa frågor, fråga din pappa när han kommer hem. Inte fixa en massa för honom, ursäkta men jag vilar nu, jag vill inte bli störd. Du får ta det med pappa när han kommer hem. Be att han och hans vänner är hos hans vänner så mycket som möjligt. Be att de håller sig hemifrån om det går.

Anonym (Kari)

Wed 17 Jun 2020 18:30

#163

Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-16 22:56:20 följande:

Är hemma från jobbet nu på heltid i väntan på förlossning av min förstfödde. Min mans barn, 10 år gammal, bor här mestadels och har umgänge med sin mamma varannan helg.

Min man har valt att inte ha barnet på fritids i sommar men kommer själv jobba heltid.

Jag känner mig frustrerad över att jag nu förväntas passa upp på barnet genom att fixa mat, vara tillgänglig, ta med på aktiviteter och anpassa mitt eget schema för att barnet är hemma. Hade jag fått välja hade barnet varit på fritids, men det är inte jag som bestämmer det.

Min man ser inte problemet som jag upplever och är dels av åsikten att barnet inte kräver så mycket uppassning, samtidigt som han tycker att jag kan ordna lunch till barnet när jag ändå är hemma och ska äta själv, och dels anser att jag får vänja mig vid detta då jag snart har ett eget barn på heltid.

Jag känner mig dum om jag nu åker iväg under en dag och umgås med vänner eller familj, eller om jag inte ser till att barnet exempelvis har mat och sånt. Dessutom känns det inte bra att lämna barnet ensamt längre stunder trots att det egentligen varken är mitt val eller ansvar (enligt mig).

Dessutom är jag som höggravid ju hemma för att vila upp mig, vilket blir svårt när jag förväntas passa upp barnet och vara mitt i leken med barnet och dennas sommarlovslediga kompisar som springer ut och in.

Hur tänker ni kring detta och hur hade ni själva agerat?

Vidare har din man urusla argument. Att du snart måste vänja dig för att du snart har ett eget barn: ja, du kommer snart att ha ett eget barn på heltid, då kommer du att vänja dig, sakta men säkert, först en nyfödd, sedan ett spädbarn, sedan kommer du att få springa efter en ettåring, allt det där kommer du sakta men säkert vänja dig vid. Fråga honom hur många tioåringar han tog hand om när han väntade sitt första barn. Är det inte bättre att få passa på att vila upp sig medan man ännu inte har egna barn? Det fick jag han gott om tid att göra själv.

Han tycker inte att hans barn kräver så mycket uppassning. Nej, men det är ju för att han har tagit hand om sitt barn i hela det barnets liv. Han har gått igenom hela den där processen med förlossning, nyfödd, ettåring och så vidare, sakta men säkert har han fått ge sin son smakportioner, mat utan salt fram till barnet är två år, små barnportioner, en bebis som inte rör sig mycket till en tvååring som man man måste passa hela tiden till den tioåring han är idag då han enligt sin pappa inte kräver mycket uppassning. Allt är relativt. Du som inte har några barn ser ju det naturligtvis inte på samma sätt. Återigen, fråga honom hur många tioåringar han tog hand om när han väntade sitt första barn och fråga honom hur han skulle känna ifall någon kallade honom för självisk för att han inte är särskilt sugen på att ta hand om en tioåring. Han har ju dessutom inte burit ett barn i sin kropp och vet inget om vad det är man går igenom första gången man ska bli mamma. Den erfarenheten har bara du.

Snällt av din man att han vill att hans son ska få vara hemma med sina kompisar. Men om han försöker ge dig dåligt samvete för att du vill åka iväg och träffa vänner och familj och inte har lust att passa tider och oroa dig för om hans son är ensam hemma för länge, tråkigt för honom, han pratade inte med dig innan han tog beslutet att du skulle ta det ansvaret så han kan knappast förvänta sig att du ska ta det ansvaret för honom heller.

Om du ska åka iväg någonstans så tycker jag att du nämner det för din man, men utan att nämna hur det påverkar honom och pojken, det kan han fråga själv och räkna ut själv. Vill han veta hur länge du ska vara borta så får han fråga det. Om han undrar hur hans pojk ska klara sig hela dagen, då är det inget du behöver svara på, utan du väntar bara på att han svarar på sin egen fråga.

Man får ha lite tålamod med såna här män. De menar inte illa men de behöver få upp ögonen för vad som är deras eget ansvar.

Anonym (Kari)

Wed 17 Jun 2020 21:28

#175

Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-17 18:18:39 följande:

Tack för ditt svar. Jag resonerar som du säger och upplever att jag varit glasklar med var jag står - ändå vill han inte acceptera det. Jag har absolut fått höra från honom att jag borde ta ett större ansvar och antytts vara en elak styvmoder osv, det du säger gällande gaslightning, men då brukar jag påminna honom om vad jag gjort tydligt från början - att jag inte är intresserad av det och att det är han och mammans ansvar att ta hand om sitt barn. Jag når inte fram där dock och vi kommer liksom inte vidare från det - därför återkommer denna konflikt om och om igen i olika skepnader (nu senast: sommarlovet).

Jag ska fortsätta vara tydlig med det du säger i sista stycket och gränsa både pappa och barnet och peka på mitt behov av att få egen vila - det jobbiga i det är bara att det tar så mycket kraft att tjata om det, så ibland blir det bara som lättare att sätta på sig hörlurar och stänga in sig i sovrummet för att slippa. Vilket ju jag tänker inte skapar en förändring i det långa loppet då det återigen bara blir jag som anpassar mig.

Jo, jag vet, det tar på krafterna. Du har i alla fall ett plus i att du känner var dina gränser går och är tydlig med det och inte ifrågasätter ifall han har rätt i att du är den elaka styvmodern, du vet att du inte är det. Det är bra.

Det kan vara bra att omge sig med andra i samma situation eller andra som varit med om samma, som vet vad du pratar om för det kan kännas väldigt ensam. Det här har kanske inte du upplevt men jag kände mig ofta numerärt utmanövrerad, eftersom dom var två, min man och hans barn, eller ännu värre när de var tre, min man, hans barn och exet.

Det går ju dock att förstå att din man inte vill sätta sin son på fritids om han inte har gjort det förut, om han gjorde det även när ingen var hemma. Det kan vara svårt att argumentera emot det. Men då kan det även nu vara "som om du inte är hemma", att du inte ska förväntas ta hand om hans barn. Ett tips är till exempel att din man planerar vad hans barn ska äta på dagen, en matlåda eller en fryspizza, som hans barn kan äta när det passar.

Ni behöver nog hitta en nivå att kommunicera där du tillåts få vara hemma utan att automatiskt bli barnvakt och att du nu ska kunna vara hemma och inte bli störd. Kompisar och son kan inte längre springa in och ut som de passar dom, ifall det inte passar dig.
När jag var föräldraledig, tog nätterna med våra gemensamma barn, och ville passa på att sova på dagen, när hans barn kom hem väcktes jag av det, men när jag berättade det för min man blev jag förminskad. Det kan vara känsligt att tala om att hans barn stör, det tolkas lätt till nåt annat än man menar och jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag hatar hans barn. Det är också en form av gaslightning, inte för att han vill vara elak men för att han inte kan hantera att han har större ansvar för sitt barn än att helt överlåta till mig att allt funkar hemma medan han är på jobbet. Det minsta han kan göra är att prata med sitt barn om att man behöver lugn och ro hemma med en bebis, att man absolut inte får väcka och störa. Och visa empati för dig när du har blivit väckt och störd, tillåta dig att vara en mindre bra version av dig själv med sömnbrist och omställningen till att alltid finnas till hands för bebisen, men det kan vara svårt att komma dit. Det är det som är så svårt med att skaffa barn med en man som redan har barn.

Anonym (Kari)

Wed 17 Jun 2020 23:05

#182

Anonym (håhåjaja) skrev 2020-06-17 22:24:39 följande:

Kära nån. "...ofrivilligt kastats på mig". Det här barnet och hans far var en familj redan innan TS kom in i bilden. Det är barnet som ofrivilligt fått TS kastat på sig, inte tvärtom. TS har frivilligt valt att stiga in i en existerande familj, leva i den och dessutom snart utöka den med ytterligare en person. Då lever man som en familj och hjälps åt. Det finns inga A- och B-barn. Om tio år är pojken vuxen. Då är han kanske behjälplig när båda föräldrarna måste jobba och den nya tioåringen behöver lite hjälp hemma på sommarlovet.

I din värld finns det a och b barn. I din värld finns det bara ett sätt att leva på. I din värld finns det bara ett sätt att leva som familj och hjälpas åt. Lustigt hur du och sin kompis ovan ( Stackars) vill lägga all skuld i knät på kvinnan, gärna med "stackars barn"-motivet.

Aldrig i livet att jag skulle vilja att min mans son hjälpte mig med mina barn. Det där är inget att stå efter. Hon behöver lugn och ro NU. Och aldrig i livet att jag skulle lägga mina egna tillkortakommanden för mina egna barn i knät på min exmans nya fru bara för att hon vill ha egna barn. Jag skulle vis av egen erfarenhet stötta henne att slippa ta hand om mina barn i den mån jag kunde, aldrig att jag skulle vilja att min exman prackade på sin nya att ta hand om barn bara för att hon råkar vara gravid. Vill jag att mina barn ska må bra gör jag bäst i att inte stressa en blivande mamma som bor ihop med mina barn.

Anonym (Kari)

Thu 18 Jun 2020 08:44

#187

Anonym (......) skrev 2020-06-18 00:15:35 följande:

Å blev lessen av denna tråd och ditt inlägg. Hoppas pojken iaf slipper känna sig oönskad och i vägen och inte hört nåt av detta :( det är ju ändå hans hem. Folk här är fan iskalla

Är du säker på att det inte är dina egna problem och upplevelser du läser in för "den lilla pojken"? För du vet ju egentligen inget mer än att en kvinna känner sig maktlös kring sin mans beslut och att han hånar henne när hon uttrycker vilka problem hon stöter på. Det står egentligen inget om hur pojken reagerar eller har uppträtt.

Anonym (Kari)

Thu 18 Jun 2020 22:14

#222

Anonym (Ja) skrev 2020-06-18 10:31:32 följande:

Jag är också skilssmässobarn. Min bonuspappa engagerade sig i mig och mina syskon på egen vilja vilket resulterade i en fantastisk familj där han åtnjuter kärlek från alla barnen.

Vill man inte ha någon fin relation med bonusbarnen så kan man naturligtvis skita i dem som många bittra människor här föreslår. Då får man också den familj man förtjänar.

Det betyder inte att TS man gjort rätt i det aktuella fallet. Men om TS går hemma och hennes man skiter i sin son så kan hon ju välja som ansvarig vuxen göra vad hon kan för att se till att mannen tar ansvar. Han ät ju far till hennes kommande barn och ska bli ansvarig förälder även till denne.

Men nu kanske hon inser vad det är för en man hon skaffat barn med och fått en bild av framtiden.

Jag tror inte du fattar hur en del föräldrar lutar sig tillbaka i ungefär samma resonemang som du, att ett barn vill man väl alltid ta hand om och om inte jag ser till att olanera min unges dag så att det funkar för samtliga så lär ju hon inte kunna med att säga nej till ett barn. Och just "hon" lär inte säga nej, för vi har ju undemedvetet i många fall en förväntan att just kvinnor ska känna särskild omvårdnad för barn. I det lutar sig många män, många gånger helt omedvetet sig tillbaka i.

Grattis till dig att din styvpappa aldrig hade de förväntningarma på sig utan fick utveckla en relation med dig i den takt och storlek som passade ee nåda. Din mamma tog nog inte för givet att hon bara kunde ställa in fritids för er ungar när han ändå bara gick hemma. Han hade nog fått säga både ja och nej orecis som han själv ville. Och det är bästa sättet att skapa bra relationer så grattis att du hade en så fin mamma som tog det ansvar hon visste att hon hade för er barn.

Anonym (Kari)

Fri 19 Jun 2020 08:09

#229

Anonym (Ja) skrev 2020-06-18 22:23:59 följande:

Vad vet du om min mamma och hennes förväntningar på bonuspappan?

Du sitter och gissar.

Det är ju bara för dig att gå hem och kolla hur det var för din mamma och din styvfar, om du inte redan har frågat så är det ju mycket som hänt i kulisserna som ofta inte kommer fram till barnen. Det blir bara gissningar för din egen del också.

Du kan ju gå hem till din mamma och fråga hur många gånger hon bestämde att din styvfar skulle gå med på att göra det som din mamma bestämde. Och om du kan hitta något liknande scenario där din styvfar är gravid och din mamma bestämmer att du och dina syskon ska vara hemma med honom när han vill vila upp sig. Och hur hon svarade honom ifall han sa ifrån, om hon hade svårt att tänka sig in i att han behöver vila och vad det innebär att det är barn hemma. Sen kan du ju fundera på om din relation till din styvfar fortfarande hade varit lika bra.

Anonym (Kari)

Fri 19 Jun 2020 08:20

#230

Anonym (!) skrev 2020-06-19 04:38:26 följande:

Givetvis måste man inte bli en extraförälder när man blir sambo med någon som har barn.
Men man bör ha ett intresse av en relation till barnet. Det minsta man borde kunna förvänta sig av en normalfuntad vuxen utan empatisk funktionsnedsättning som kommer in i barnets familj via förälder är väl iallafall att vara trevlig och försöka bonda med barnet. Och framför allt att inte göra barnets liv eländigt genom att frysa ut det och bidra till att barnet känner sig ovälkommet i sitt eget hem.

Det är något kraftigt fel på moders/fadersinstinkten hos föräldrar som blir sambo med någon som får barnet att må dåligt.

Skulle vara intressant att veta ur vilket perspektiv du pratar ifrån. Har du själv styvbarn? Är du själv styvbarn? Du verkar ha en massa regler i ditt mindset men du låter väldigt förvirrad kring hur man ska använda dessa regler i en styvfamilj.

Anonym (Kari)

Fri 19 Jun 2020 13:20

#250

Anonym (Kvinna) skrev 2020-06-19 12:54:35 följande:

Respekt.
Laga mat till alla i hushållet.
Såna saker menar jag.
Om barnet skulle ramla och slå sig och bara bonusförälder är hemma ingår det att ta hand om barnet och dess skador.

Exakt. Om barnet är hemma och har slagit sig så faller det på kvinnan som råkar vara hemma att ta hand om det. Jag vet inte vad du föreställer dig i din fantasi, om du tänker dig hjärtlösa psykopater som ligger kvar fastän de hör ett barn som skriker eller gråter, eller om du tänker dig ett barn som ber om hjälp och gråter och en kvinna som vänder sig likgiltigt om. Det är kanske den här bilden du och många andra här har? Jag för min del ser en kvinna som vill vila men som ideligen får finna sig i att ta hand om de här akuta sakerna, släcka bränder som uppstår. Just för att man inte är den där hjärtlösa personen. Och det vet ju vem som helst, såvida man inte har kraftigt livlig fantasi och inbillar sig monster i alla vrån, att det är precis så det blir. Ett barn som blir hemma i stället för att vara på fritids innebär att man får rycka in och sköta de här detaljerna vare sig man vill, orkar, kan eller inte. Enda sättet att slippa är att åka iväg över dagen, under samma tid som pappan är på jobbet. Men även det verkar ju tära på samvetet på kvinnan i det här fallet. Så som ansvarsfördelningen de facto är så borde pappan oroa sig mer över de timmar hans barn är ensam hemma än att hon ska oroa sig över det.

Vem borde ha en smäll på käften?

Anonym (Kari)

Fri 19 Jun 2020 13:28

#251

Anonym (Lava) skrev 2020-06-19 08:43:56 följande:

Tycker detta lirar så generellt med män och kvinnors ansvarsfördelningen när det gäller barn.

Männen utgår ofta

ifrån sin egen referensram och tycker att det mesta funkar. Inte av elakhet utan av oförmåga att sätta sig in i andra människors perspektiv.

Eget exempel. Mannen är ledig, jag jobbar. Ser att han lämnat över vårt barn till grannfrun (gravid och med en ettåring) medan han påbörjat byggprojekt. Jag blir förbannad och får avbryta mitt jobb för att hjälpa henne.

Han ser inte problemet. Medan jag ser 1) han lämpar över sitt föräldraansvar på en stressad kvinnan sånär snäll och hjälper till 2) han planerar in ett projekt när han istället ska vara ledig och umgås med sitt barn.

Tycker jag ser detta överallt. Att barn lämnas till farmor och svägerskor Och nya kvinnan medan han gör annat utan tanke på den börda det innebär.

Samma sak i detta fall. Jag tror inte TS man är elak. Han såg en praktiskt lösning som han högg på. En lösning som möjliggjorde för honom att jobba.

Exakt, jag har sett samma saker. Det är inte av elakhet, det är bara dessa mäns vana att inte behöva be om lov, vana vid utrymme, vana vid att någon annan passar upp på vad de behöver och rycker in för att hjälpa. Medan en annan skulle dra sig långt om länge för att vara till besvär.

Man behöver ställa om sitt mindset och inte vara så jäkla behaglig. Ta för sig lika mycket. Inte rycka in och hjälpa till bara för att du ser att det behövs. Och i ditt fall, åka hem från jobbet och se till att din grannfru inte belastades för sin godhets skull. Eftersom du förstår och för att din man inte förstår. Han hade säkert sett fram emot att berätta för dig om att han lyckades klämma in ett litet projekt som gynnade er båda under sin föräldraledighet, men du såg något annat?

Hemma själv med sommarlovsledig bonus

INNEHÅLL