Här är vi alla vänner.

Mirtazapin, minns en som gick på den, små bruna korvliknande tabletter, han kunde skippa den i 6-7 dagar och sedan smällde han i sig hela veckans på stående fot...har aldrig sett en människa förändras så...han var paranoid, rädd, lättkränkt för inget, dålig på att begripa enkla saker man säger även med förklaring etc etc...

Ja det finns en massa skit, vi äralla olika, viss medicin är bra för vissa men skit för andra osv...

Man ska inte leka med såna tabletter utan ta de så som läkaren har sagt.

Nu har jag gjort mitt för idag. BBT! .

Fint! Trots att det är en del hänvisningar och referenser jag inte är bekant med. Det året var jag inte ännu ens en tanke eller i ett planeringsstadium. Så kom livet. Livets obändiga vilja. Livets strävan. Viljan att vara. Vara fri, vara lös, ordlös, aningslös. Viljan att bli. Så jag blev. Nästan 25 år senare låter jag blicken, ögonblicken, vila i horisonten där hav och himmel går samman i enighet, existens. Vågor sköljer över stranden, ut igen, blir till intuitiv rytm. Det är havet som andas. Det är livet som andas.

Försöker tänka på det då jag samma kväll tittar ut genom fönstret, som nästan går sönder av mörkret som vill in, som mörk sirap. Jackan får bli min svepning då jag går ut i sirapsmörkret. Går förbi en grannes dörr, där ett ryskt namn är textat. Kak dela, frågar jag med mumlande röst och begränsade ryskkunskaper. Kommer ut och känner lusten att bara gå. Men jag kan inte. Längtan en hägring i mörkret mellan gatlyktornas ljus. Önskan kan inte realiseras i svaga ben. Ben som en gång tränats starka med knäböj och marklyft, ben som bar ända till Åland på skridskor vintern 2018. En röd måne målade en ljusgata på isen. Den 6 december 2017 hade jag landsflaggor målade på mig, en på varje kind, samman med en väninna stod vi insvepta i en stor flagga och lyssnade på ett tal då landet fyllde 100 år som självständig nation. Annars har jag inga festligheter att hänvisa till, jag har aldrig hört till något innegäng, då jag började gymnasiet fick jag snarare veta rent praktiskt, att dit hörde jag verkligen inte, ville inte heller. Annars har jag seglat en hel del! Odlat afrikanska årstidsfiskar ett tag och hunnit med ett par eftergymnasiala kurser i matematik och logik. Samt läst en del böcker. Och bundit en och annan bastukvast också.

Väldigt sant Freddie!

Låter bra! 😃

Nä, det är inte trevligt att tala om sådant som drabbat en. Det innebär att man måste erkänna det och det kan vara nog så svårt. En mekanistisk syn, ungefär som vi ser på en maskin, hjälper oss med de kvantitativa delarna, men inte med de kvalitativa delarna av oss, upplevelserna och känslorna. Jag har nog alltid varit lite avvikande på olika vis, men det utan diagnoser, jag har två stycken diagnoser som kommit i vuxen ålder på senare tid. De är fysiska, men dess konsekvenser tar sig psykiska uttryck också. Men detta skrivet, vet jag inte om vi bör skilja på fysiskt och psykiskt, men det är en debatt för sig kanske, och nej det är inte en hänvisning till materialism. På väg över en trafikerad gata där ett fordon snabbt närmar sig exempelvis, kan man uppleva funktionell rädsla, som hjälper oss att undvika en farlig situation. Likadan rädsla i hemmets lugna vrå, kan betecknas som ångestproblematik. Det ena leder till ett adaptivt beteende, det andra till ett maladaptivt dito.

Emellanåt brukar jag formalisera orostankar och dylikt, med hjälp av logik. Det räcker inte alltid, hjälper inte alltid. Men det är kanske ändå en rationell funktion hos medvetandet. Ibland måste man hitta andra sätt, solvarm klippa mot bara fötter. Regn, vars droppar lyses upp i det socialrealistiska ljuset från staden. 
 

Sånt där med tillhörigheter är rätt tramsigt, ja man kunde gaska simpelt se att jag då lyssnade på Rap, enbart Amerikansk och nästan alltid East Coast.
Folk blev så vana att se mig i dessa HipHop kläder att hade jag vanliga kläder på mig så såg det fel ut eller fult ut.
Året 1996, trodde t.o.m en lärare i gymnasiet att jag var knarklangare...knarklangare då klädde sig inte som jag så jag vet inte vart han fick det ifrån...skulle han sagt att jag såg ut som en flummare...fine!
Jag hade stora militärkängor som jag färgade med neonorange signalfärg (typ ett år innan det gick att köpa såna), jag hade säckiga byxor (antingen vanliga mörkblå jeans eller lila), jag hade hoodie i kamouflage (grön/vit/gul), långt blonda hår till naveln (av ca 800 elever hade jag näst längst hår, en tjej som hade blondt hade till anklarna), kort därpå klippte jag upp det så det var strax förbi axlarna, satte upp det med hårsnodd där bak och rakade nacken och sidorna, tro mig jag försökte inte att synas men inser idag hur illa den kombinationen var...jag även hade en liten skäggtuss jag färgade grön och runt halsen hade jag en kedja hängandes med ett  hänglås.
Killen som förra året såg städad ut såg nu ut som en av de mest flippade på skolan...jag kände nästan hela skolan och jag hälsade och skämtade med många.
Som sagt, jag förstår läraren idag, då tog vi ett snack om vad han kallade mig och bad om ursäkt.

Alla har vi gjort lite olika saker fultextad, vi är alla människor och lika värda.

Det jag undrar är, ja du passade inte in det kan jag tänka mig...men det var nog ingen förlust heller eller?

Jag gillar dig som du är...fortsätt med det...att vara du!

Det där med att formalisera orostankar...det är jag bra på! 🙈

Snyggt, ditt meddelande i tråden är nummer: 22222

Ja, det handlar mycket om associationer och mönsterigenkänning. Och det är väl i dessa vanligt tyg i olika färg och form kan få vara representationer för just associationer. Det låter ändå som en någorlunda bekväm stil. Och just associationer kan ju gå åt olika håll, som i ditt exempel med läraren. Fast du fick en ursäkt som väl var. En tidig trend 1996, en av flera företeelser jag inte kände till sedan tidigare! Intressant att ta del av så här däremot, tack för det!

Nä, jag har hittat min vänskap från andra håll. Men där var jag fel på alla vis, i hur jag talade, klädde mig, avsaknad av hård sminkning eller i helt avsaknad av det, mina intressen med mera. Det fick jag veta på flera vis, även rent fysiskt, men det var då det, tills jag bytte gymnasium. Tack! 

Ta vara på det, där besitter du verktyg som heter duga! Säkert är du duktig på det. Ibland om man har formaliserat något kanske det också kan avdramatiseras. Predikatlogik är inte ett så dumt verktyg, satslogik har också sina fördelar ibland. Nåmendåså, då var det dags att ta kväll, på återtextande!

Tack skall du ha! 🤗

Jag tycker det är häftigt att nån har en helt egen stil och intressen och inte är påverkade av "accepterade" val nån annan bokstavligen gjort åt en.

Glad att höra att det gått bra för dig!

Har du funderat på att podda eller nåt sånt nån gång?
Sprida visdomen vidare, tala för den som inte följer vågen osv...