Här är vi alla vänner.
Nej, jag går och lägger mig. Natti, folket.
Nej, jag går och lägger mig. Natti, folket.
Jag är lite bekant med ovanstående, om en i singular. Har ett syskon som jag inte har någon kontakt med.
Nu är det officiellt. Min favoritrestaurang stänger 1:e november och så här tycker jag om det:
Ni som känner mig vet att när jag har hittat något jag gillar så håller jag mig till det, så när Kinarestaurangen stänger, dit jag brukar gå och äta lunch så blev jag ledsen, sen fick jag panik och tänkte:" Vart ska jag nu gå och äta lunch?" Sen blev jag förbannad och tänkte:" Varför är det aldrig någon som tänker på den lille människan?" Ni som känner mig vet också att jag inte gillar förändringar. Jag vill ha det homeostasis, eller hur det stavas. Jag tycker att förändringar är ett djävulens påfund! Jag vet att vissa förändringar är nödvändiga för att det ska gå framåt, men det här är inte en av de.
Så frågan kvarstår: Vart ska jag nu äta lunch?
Den 25:e smäller det. Hoppas bara att allt blir perfekt.
Jag är så deprimerad!
Jag vill inte klaga, men jag är så deprimerad. Jag ska precis fylla 40. Fyller nästa vecka. Jag har inga direkta framtidsplaner mer än att skriva. Det är det jag gör.
Jag har två bra kompisar och jag är omtyckt på "jobbet", men jag har ingen partner och det gör mig ledsen. Jag försöker att vara positiv och att tänka på det jag har istället för att tänka på det jag saknar, men det är inte lätt!
Är det här bara en 40-års kris, eller vad tror ni?
Jag har haft det så här länge nu.
Jag ville bara skriva av mig lite.
Snälla, inga påhopp.