Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Jag är ledsen ts, jag får ett allt starkare intryck om att du inte berättar hela sanningen. Det låter helt osannolikt att du skulle vara helt maktlös.

Vilken situation. Sorgligt.

Det är ju såklart jättesvårt för oss helt utomstående att veta hur det egentligen ligger till. Vi hör en sida av historien.

Men är det ingen som reagerar på att det är pappan som faktiskt kan psykiskt misshandla sina barn? TS skrev att skolkuraton försökt prata med barnen men dom vågar inte, varför vågar dom inte? Är dom rädda för något?

Det är väldigt konstigt att ett barn tar sånt avstånd från sin förälder, bara helt plötsligt, om denne inte gjort något fruktansvärt, om ens då, barn är väldigt lojala.

Hur var ni som familj innan? Har din exman visat tecken på våld? Psykiskt eller fysiskt?

Varför skulle han inte kunna skrämma barnen såpass att dom lyder honom?

Nog för att man kan vara arg på sin mamma, länge också men det mesta brukar väl ändå gå att förlåta, detta verkar pågått i flera år. Vad kan ts ha gjort för att barnen ska reagera såhär?

Folk i din närhet, vad säger/tycker dom? Gemensamma vänner? Har du någon kontakt med hans föräldrar?

Hade gärna velat höra lite mer info om hur ert äktenskap varit.

Det känns verkligen som att du inte gjort tillräkligt här TS, och inte tillräkligt snabbt. Din historia låter lite som min fast jag är pappa. Skillnaden verkar vara att så fort jag insåg att något var fel så låg jag på som en blodigel. Jag var på socialen, jag var på polisen, jag tog ledigt och inrättade mig i skolan, jag lämnade brev i skåpen, jag pratade varje dag i 2 års tid med alla som kunde ha någon slags kontakt med mina barn och jag gav mig inte och väntade inte en minut på att det skulle lösa sig av sig själv, för inget löser sig någonsin av sig själv. Ska man ha någon förändring i någon situation kan man inte sitta på fingrarna och vänta på att vli serverad, man måste, måste, måste göra något, vad som helst förutom rena lagbrott, hela tiden. Annars. Händer. Inget.

Idag är mina barn hos mig och har varannan helg med sin mamma. Min äldsta har sagt till mig så här efteråt att det enda bra i hela historien var att jag inte övergav dem utan fortsatte göra allt jag kunde även när de sa att de inte ville träffa mig för det var inte deras ord egentligen.

Det känns verkligen som att du inte gjort tillräkligt här TS, och inte tillräkligt snabbt. Din historia låter lite som min fast jag är pappa. Skillnaden verkar vara att så fort jag insåg att något var fel så låg jag på som en blodigel. Jag var på socialen, jag var på polisen, jag tog ledigt och inrättade mig i skolan, jag lämnade brev i skåpen, jag pratade varje dag i 2 års tid med alla som kunde ha någon slags kontakt med mina barn och jag gav mig inte och väntade inte en minut på att det skulle lösa sig av sig själv, för inget löser sig någonsin av sig själv. Ska man ha någon förändring i någon situation kan man inte sitta på fingrarna och vänta på att vli serverad, man måste, måste, måste göra något, vad som helst förutom rena lagbrott, hela tiden. Annars. Händer. Inget.

Idag är mina barn hos mig och har varannan helg med sin mamma. Min äldsta har sagt till mig så här efteråt att det enda bra i hela historien var att jag inte övergav dem utan fortsatte göra allt jag kunde även när de sa att de inte ville träffa mig för det var inte deras ord egentligen.

Till alla er som attackerar ts och skriver en massa om att hon nog satt sig i situationen själv genom att vara en usel (eller inte tillräckligt bra) förälder, eller inte ha kämpat tillräckligt hårt, osv.. Att ni inte skäms! Ni sparkar på den som ligger. På den som lever med en så oerhörd sorg att det är ett under att hon ens står upp! 

Tänk er själva om ni varit i samma situation: Att ni skilt er och att er ex-partner efter skilsmässan försökt (och lyckats) med att psykiskt påverka/misshandla  barnen till att ta avstånd från er.

Ja, det var visserligen en pappa som varit i samma situation som kommenterade, och berättade hur han gjort "allting rätt" och också fått tillbaka sina barn på det sättet. Men inte alla har den orken/förmågan/insikten/möjligheten. Och inte heller är det säkert att det gett samma resultat. Även om alla sådana här fall har likheter, är de också unika. 

Men visst. Ts har säkert sina brister, både som mamma och människa. Det har vi alla. Men barn brukar aldrig på eget initiativ ta avstånd från sina föräldrar bara för att de är mänskliga. Faktiskt brukar barn vara helt otroligt lojala även mot föräldrar som är riktigt usla.

Däremot är det inte så ovanligt som man vill tro att den ena föräldern efter en skilsmässa gör allt den kan för att vända barnen (genom att hjärntvätta/psykiskt misshandla/spela på deras dåliga samvete) mot den andra föräldern. Utan att den andra föräldern gjort något särskilt fel. 

Nej, jag känner inte ts. Jag vet förstås inte säkert hur det ligger till. Hon KAN ju vara en galen psykopat vars barn helt frivilligt valt att avstå all kontakt med henne efter skilsmässan. Men poängen är att det vet inte ni heller! Och är man normal-empatisk kan man i alla fall föreställa hur det skulle vara att leva med den smärtan. Åtminstone till en viss del, innan man slutar försöka förstå för att blotta  tanken på att tvingas uppleva samma sak gör så ont. 

Och när vi ändå är inne på det här med att/om ts är en galen psykopat, så talar ju även det faktum att den äldsta dottern nu valt att bo varannan vecka med henne, emot den teorin. Snarare är det ett bevis på motsatsen, Det tyder alltså på att ts är en helt vanlig mamma, men att den äldsta dottern är den enda som i kraft av sin ålder vågat och klarat av att åtminstone delvis frigöra sig från sin pappas skadliga inflytande och välja att delvis bo med sin mamma. 

Till dig ts vill jag bara ge en stor kram. Jag känner med dig från djupet av mitt hjärta, och jag hoppas innerligt att du snart ska återfå kontakten med dina barn igen. Det du tvingas genomleva är inte mänskligt.