Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Ja, faktiskt, jag var deras förstavårdare på alla sätt. Pappan lyckades med detta i flera steg. Han pratade illa om mig och han behövde barnens stöd och hjälp. Många små saker. Nej, det hände inte alls på ett ögonblick.

Jag har rätt bra koll på mig själv och många som är runt omkring mig. Jag är kanske lite glad och vimsig men inte ksa de frysa ut sin mamma ur sina liv för det. Det som pappan framöfr är att jag träffat ny man, att jag postat bilder på barnen på FB och at tjag borde ge honom mer pengar. Om jag var en hemsk förälder så borde han väl med förtjusning säga mina fel till mig?

Vad är det jag borde se som mina egna fel i detta? Handlar ditt inlägg mest om dig och din mamma? Jag har inte sagt att jag är perfekt, men jag förstjänar verkligen inte detta. Och barnen far ju mer illa än jag. Stora flicka berättar om sorgen och att behöva gå på tå. Spänt hos pappan, de måsta vara glada liksom. Och får aldrig prata om mamma.

Det har jag gjort. Prata med flera jurister. Enligt lagen är det inte tillåtet att bedriva umgängesabotage eller förtala den andre föräldern. Men varken Socialen eller domstolen gör något alls när barnen är tonåringar. Enligt myndigheterna kan tonåringar int epåverkas av en vuxen att göra så här mot sin mamma. De har rätt att frysa ut sin mamma ur sitt liv, även utan några större gilitiga skäl. Fast halva deras släkt mår skit och de själva skadas psykiskt.

När man prata med stora flicka förstår man att det är psykisk barnmissahndel. De får inte låtsas om sin mamma när de är hos pappa. Aldrig prata om henne. Aldrig säga att de längtar eller sörja henne fast hon lever. De ska vara glada och inte låtsas om att mamma eller halva deras släkt finns. Det är hemskt.

Det är verkligen psykisk misshandel av stora barn.

Men ingen fälls för psykisk missahndel i Sverige. fast det är förbjudet enligt lag. Polisen kan inte utreda sånt. Inte Socialen heller.

Vi har dom om gemensam vårdnad och skrev i ansökan gemensamt att barnen skulle bo varannan vecka.

Men domstolar gör ändå inget om barnen är tonåringar.

Tack, men tyvärr. Nästan inget hopp finns alls. Stora flickan tor aldrig småsyskonen kommer loss ut pappas grepp. I mit nätverk har nästan ingen nån sorts kontakt. Barnen växer upp och hatar helt i onödan en förälder som de älskat och haft normal relation med fram till skilsmässan.

Jag var dum nog och väntade. Jag ville inte kontakta polis och socialen i början. Jag trodde att det skulle lösa sig snart men åren gick fort. Jag trodde pappan skulle lugna sig efter skilsmässan. Han fick ju allt han ville.

Jag förstår det. Men frågan är hur jag ska agera. Det är nog omöjligt att acceptera och glömma sina barn som är utsätts för detta.