Styvmamma-upproret

Han har sagt förlåt för hur han betedde sig kring vårt barns födelse. Sagt att den tiden är som en enda dimma för honom, att han inte minns. Men jag har svårt att förlåta och vi upplever dessutom problem även i nuläget, alltså jag tycker att han särbehandlar äldsta barnen och är hård och ogin mot vår yngste.

Det låter ändå tufft att leva i det i två år eller mer. Jag är inne på tredje året och vet inte om jag orkar mer. Sätter mitt hopp till parterapi. Vill verkligen inte bryta upp min familj!

Det går bra, tråden visar tydligt varför många styvmammor håller tyst om sina problem. Men det ska vi ändra på! :) Nu kör vi 500 till, kom igen styvmammor! Mycket intressant har kommit fram från er i tråden och jag beundrar hur modiga och envisa många av er styvmammor är.

Instämmer helt. Så här var det i mitt fall.

Det var precis min avsikt med att starta Ts. Om en enda kvinna läser detta och förstår att hon inte är ensam så är det en seger. Att ha problem i sin styvfamilj som styvmamma är så tabubelagt att många kvinnor håller fasaden utåt till och med för sina närmsta. Det har tagit mig tre år att våga börja prata om våra problem med mina egna närmsta släktingar och vänner. Tre år! För att jag har varit så rädd att dom ska tro att jag är en elak styvhäxa, som flera i tråden direkt verkar dra slutsatser om. Vanligtvis så berättar jag om allt flr mina närmsta. Men mina erfarenheter som styvmamma har jag inte kunnat prata om. Är det inte märkligt?

Oj, vilken tråkig ton du har. Varför blir du så provocerad av ett gäng styvmammor som diskuterar problem i sina familjer? Helt otroligt. Går du in i trådar om sexliv och skilsmässor och skriver ner folk lika aktivt?

Du är så förstående, tack för dina inlägg <3>

Jag hade själv en hel del fördomar om styvmammor före jag själv blev en. Den största fördomen var nog att det var relativt enkelt att vara styvmamma. Jag föreställde mig att den nya styvmamman gled in i familjen sömlöst och kunde plocka godbitarna ur sina bonusrelationer. Det lättsamma och roliga. Det var vad jag såg hos styvmammor runt mig. Det var också det jag själv upplevde så länge jag bara var pappas nya barnlösa flickvän. På den tiden så såg jag hos styvmammor i min omgivning att relationen till styvbarnen var lättsam och kravfri. Nu när jag själv är styvmamma har jag förstått att man snarare kunde se relationerna som ytliga. Även efter att ha levt ihop i tio-femton år så kan man vara på en sorts artighetsnivå med sina styvbarn. Och idag ser jag inget fel med det heller, så länge alla kommer överens. Men jag hade som sagt ingen om att detta var vanligt mellan styvbarn och styvförälder före jag själv blev en. Låter det konstigt eller kanske naivt?

Jag med.

Det här med att styvmammor blir syndabockar i sina styvfamiljer är det som behöver ruckas på. Dvs myten om den Elaka styvmodern. Så klart finns det såna också, elaka styvpappor också. Men enligt mig så hör dom till undantagen. Själv så upptäckte jag att jag blev projektionsyta för medlemmarna i styvfamiljens olika obalanserade känsloliv - exets ilska och oro över kontrollförlust, styvbarnets oro och ovilja, mannens dåliga samvete och rädsla för att förlora sitt barn. Detta hände alltså först när jag blev gravid. Jag gav mig in i ett getingbo utan att fatta det själv.