Styvmamma-upproret
LukeStairwalker skrev 2020-03-19 12:37:33 följande:
Nja det var ett svar Ess men jag tröttnade halvvägs eftersom det känns oviktigt.
Inlägg från: Anonym (Karin)
|
-
Ja, vad var det som var svårt att förstå? Bekanta som kom med knäppa kommentarer. Diskussionen handlade om omgivningens kommentarer. Jag kan önska att jag inte var så hänsynsfull som lät folk undra över styvbarnet när jag faktiskt skulle få mitt första barn. I så fall hade det varit mer intressant om nån hade frågat om jag var orolig och hur jag tänkte med hans tidigare barn. Inte att jag skulle svara på vad styvbarnet tyckte om att få ett syskon. Det finns hur många andra frågor som helst som hade varit bättre att få.
-
Men det finns väl ingen människa som "vet" nåt annat? Skulle vi vara en lägre stående människor som förstår mindre på nåt sätt?Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-19 12:54:02 följande:Men här påstår inga att han har en bättre relation till den yngsta trots att hon innan skrivit om hur han beter sig på motsatt sätt! Det är ju inga som är svart eller vit, beskriver en pappa som beter sig som en skitpappa till yngsta och samtidigt påstår att dom ha en närmre relation.
Det kan ju vara så att styvmammor som lever i dåliga familjer inte har grepp om vad som är normalt. Dom normaliserar ett beteende som andra skulle se dom skadligt eftersom att dom inte vet annat. Kan också vara att dom stannar för länge i en vilja att lyckas bättre än exfrun? Inga beskriver många saker som är skadliga men vill samtidigt påstå att han är en bättre pappa nu än till sina tvillingar. Att normalisera en dålig relation är vanligt och fullt normalt med det gör också att mammor utsätter sina barn för saker som barn bör skyddas från.
Problemet att leva i styvfamilj är att det inte finns något "normalt". Vi får inte veta att det är normalt att exen kan börja bete sig konstigt när vi väl skaffar barn, annars hade man ju kunnat vara beredd på det och hanterat det annorlunda. Hade min man hört vår barnmorska redan innan exet började härja så hade han kunnat vara mer förberedd på att det kunde hända och funnit sig snabbare. Nu blev det något vi fick veta när det väl hade hänt och när vi väl berättade för vår barnmorska, då först fick vi veta att det där var så vanligt.
Jag tror däremot inte att det är unikt att kämpa på för att inte skilja sig. I en relation där den ena redan är skild med barn kanske man också kämpar på lite mer, just för att man vet hur det faktiskt kan bli. -
Varannan vecka upplever jag åtminstone hur en välfungerande familj fungerar.Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-19 13:33:06 följande:
Självklart inte. Poängen är att ni aldrig upplevt hur en välfungerande familj med barn fungerar. Redan från början har det funnit konflikter, bråk, illojalitet ( eller som i ts fall skrik, depression och utmattning osv) Detta gör att ni efterhand acceptera mer och mer. Det är så en normalisering fungerar. För 10-15 år sedan trodde ts säkert aldrig att hon skulle låta sitt framtida barn bli behandlat så här av sin pappa. Men nu sitter hon ändå här. Hon normaliserar och ser därför inte vad hennes barn utsätts för.
-
Fast du har ju inte levt i styvfamilj, eller hur var det med det? Det blir så löjligt när du tycker att du ska ge råd för att du är lycklig i ditt familjeliv. Jag tar hellre råd ifrån någon som vet vad jag pratar om, någon som varit där själv. Att du slår dig själv för bröstet och tycker att du själv har lyckats ger i alla fall inte mig någonting.Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-19 15:24:09 följande:Men du skriver ju att du knappt orkar mer och att han håller sig hemifrån när ni inte har bonusbarnen. Att han skriker på dig och ett barn och du inte vågar skaffa fler barn med honom. Då är ni ju inte en välfungerande familj.
Ja, jag är en biomamma. Till mina biologiska barn. Lyckligt gift med deras pappa.
Hela denna tråden handlar ju om att du haft ett helvete sedan du fick barn.
Diskussionen hade blivit mer givande om du inte ljög och ändrade saker hela tiden. Vi är många som ville hjälpa med råd men där allt tas som förolämpningar. Ni borde väl ta råd av oss som lyckats med familjelivet inte bara grotta ner er med andra som är olyckliga?
Det är ju inte heller ett direkt ovanligt fenomen att de som har varit med om samma vill hjälpa varandra. Det är ju bara att se på att barn som varit utsatta för övergrepp under sin barndom känner stort stöd av att prata med andra som varit utsatta för samma. Tänker du att du skulle vilja stötta någon som varit med om övergrepp som barn eftersom du själv hade en lycklig barndom? Du hör själv hur dumt det låter, eller hur?
-
Inte illa att du kan hävda att någon skadar sitt barn. Det är ungefär det sista man skulle anklaga någon för i verkliga livet men det är ungefär det första du vill hävda i den här tråden. Är det för att alla vet att styvhäxor äter barn till frukost?Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-19 16:19:51 följande:
Fast i denna tråden så är det lite som att dom som skadar sina barn vill hjälpa andra som skadar sina barn. Det blir en grupp som vill normalisera en skadlig familjedynamik.
-
Var det jag som började med liknelsen om övergrepp? Jag trodde det var du som började med att påstå att alla borde lyssna på dig eftersom du vet hur det är att leva i en lycklig familj.Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-19 17:16:56 följande:Det var du som började med liknelsen om övergrepp!
-
Jag vet inte om jag tycker att det säger sig självt, skulle det vara för att du är den du är? Jag upplever att min man hellre bråkat med mig än att bråka med exet. Till slut har jag haft styrkan att stå upp och vara lika jobbig och som inte står tillbaka av hänsyn för att han inte ska klämmas i mitten.Ess skrev 2020-03-19 18:38:58 följande:Maken har stått upp mot exet när hon försökte hacka på mig. Sen säger det sig självt att han inte hellre skulle bråka med mig än exet, vi bodde ihop och jag hade fått varje dag att bli ett helvete om han valt att ta ut ilskan över exets utspel på mig.
-
Låter som att ni har haft det tufft både du och din kära.Rudbeckius skrev 2020-03-19 16:55:06 följande:Bra skrivet, och det är en generell iakttagelse inte bara här på FL.
När problem drabbar oss i livet finns det förvånansvärt många i omgivningen som lyssnar mer eller mindre förfärat och kanske t o m belåtet yttrar sig:
- det hade minsann aldrig kunnat hända mig/oss för vi är sådana bra personer
- det måste ha hänt dig för du har gjort något hemskt och därför blir det så
- hade du bara agerat så och så i förväg och vetat framtiden som jag hade gjort så hade det hemska aldrig hänt.
- berätta mer, låt mig gotta mig i detaljer som om det var en deckare på TV...
Min sambo blev änka olyckligt som ung mamma och kan berätta ruskiga historier om folks okänslighet och självtillräcklighet...
Jag fick familjeproblem (tonåring och kriminalitet) och skilsmässa med ett ex som hatade mig hett och vägrade samverka vuxet under många år. Barnen for så illa. Vissa i omgivningen vände barnen och mig ryggen, vi var nån sorts sämre människor som tydligtn förtjänade all olycka. Särskilt gladde de sig åt vår ekonomiska klassresa neråt. Nu fjäskar de som bara den när barnen och jag jobbat oss tillbaka till nån sorts bräcklig harmoni igen...
Du har en väldigt bra poäng i hur en del bemöter andras svårigheter. Det skulle aldrig kunnat hända mig, du måste ha gjort nåt hemskt, du borde ha förstått bättre, och att gotta ned sig så länge det inte finns nåt bättre på teve. Bra punkter. Just detta att man tror att det aldrig har hänt en själv för att man är lite bättre. Det här att skatta sig lycklig för att man har haft tur, tur att du träffade din rätta som du fick barn med och som du ännu inte har upplevt något tillräckligt svårt med för att ni ska komma fram till att ni ska skiljas. Varför har folk så svårt att vara tacksamma för den tid de har just nu, för att de har det bra?! Det verkar som att man behöver titta på någon annan som eventuellt har det sämre på något sätt, som för att väga upp för nåt? Kanske är livet inte så bra i alla fall? Eller är det vi, såna som du och jag, som har varit med om tillräckligt mycket, som vet att uppskatta det vi har, trots allt? -
Det är inte ovanligt att man använder liknelser för att få någon att förstå. Uppenbarligen förstår du inte ändå.Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-19 18:59:14 följande:Läs ditt inlägg som jag svarade på. Du använder en liknelse om övergrepp. När man använder en liknelse i en argumentation så är det vanligt att motparten bygger vidare på samma liknelse.
-
Är du på riktigt? Eller driver du med stereotypen av en "lycklig styvmamma"?Anonym (Ej med i ett uppror) skrev 2020-03-19 18:57:56 följande:
Finns det inga glada styvmammor? Jag älskar mitt bonusbarn som om hon var mitt eget, fast jag har inga egna och kan ej heller få. Hon är liksom en del av min make, det var en paketdeal.
Jag har alltid velat bli mamma, och när jag inte kunde det så blev jag helt förstörd. Men så kom jag på det här med att det finns ju singelpappor att ragga upp så det blir nog rätt bra ändå.