Anonym (Inga) skrev 2020-03-14 07:05:24 följande:
Jag var ju också i den sitsen att jag blev sjukskriven för utmattning när mitt första barn var nyfött pga dramatiken och konflikterna i styvfamiljen. Jag fick som höggravid ta att min sambo och exet bråkade med mig om att jag måste låta styvbarnen träffa sitt halvsyskon direkt efter BB, jag fick inte vila i 2-3 dagar efter BB med min bebis som jag ville och behövde. Trots att jag sa att jag var helt slut och verkligen behövde få landa i att ha förlöst ett barn och ha en bebis att knyta an till så körde de över mig. Trots att jag sa att jag var helt trasig i kroppen och behövde få ro ett par dagar för att landa och få igång amningen. För detta kommer jag aldrig att förlåta min sambo eller exet. Att de i det läget inte prioriterade en nyförlöst förstagångsmamma som ville vila i 2-3 dagar. Utan halvstora barns rätt att få se sitt halvsyskon direkt, utan att behöva vänta eller visa hänsyn. Och jag fick gräla och gråta när jag låg i värkar och var nyförlöst. Detta blev en modell som har kommit att upprepa sig, halvsyskonen har inte behövt vänta eller visa hänsyn oavsett vad som hänt i vårt hus. De har gått före i alla lägen. Exet kanske trodde att hon var smart när hon tvingade igenom detta händelseförlopp kring mitt barn födelse. Det var inte bara det första besöket samma dag vi kom hem från BB då de prompt skulle träffa bebisen utan mycket annat som hände från att jag var höggravid och bebisens första år. Att de lät styvbarnen komma och gå i hemmet första tiden med bebis utan att meddela mig på förhand ändringar i dagar. Att exet kom och gick i vårt hus utan att ens knacka. Att min sambo skrek och grälade på mig om jag vågade be om lugn och ro. Etc. Exet och sambon kanske trodde att de skyddade sin första kull med barn. Det var enligt mig som om den första, splittrade familjen gick först och var viktigast. Och min man agerade som om han var otrogen mot dom med mig och sin bebis, som någon annan här skrev. Dom kanske trodde att dom gjorde rätt. Men vad de i själva verket gjorde var att de försvårade alla kontakter inom styvfamiljen och förstörde min första tid med min första bebis, och speciellt relationen mellan mig och styvbarnen blev ansträngd pga detta.
Det där är fruktansvärt. Det låter som att du och din bebis blivit behandlade som inkräktare. En förstagångsmamma ska ha lugn och ro och själv avgöra när hon är redo för nästa steg. Jag blir lika ledsen varje gång jag hör sånt här.
Jag hade inte ens hälften av vad du gick igenom. Vi hade inte en massa bråk, inte från början, men det var ändå något som hände, och den där känslan, väldigt bra beskrivet med att han betedde sig som att han var otrogen mot sitt ex och sitt barn. Jag fick inte beundra "vår" bebis utan att han skulle blanda in att han och hans ex minsann också hade fått en fin bebis tillsammans. Helt sjukt. Jag blev mest chockad. Det var så oväntat. Fick jag inte beundra vår bebis tillsammans med min man? Det var mer att det byggdes upp över tid, att möta hans reaktioner, bli chockad, och jag är tyvärr inte en person som alltid finner mig i stunden så det blev en del grubblande.
Det är skrämmande hur många som berättat samma liknande historier. Vad är det som händer med dessa män? Vad är det som händer med dessa ex? Och jag blir bedrövad av att höra om effekterna av hur det drabbar förstföderskor, att bli deprimerad, att bränna ut sig, utmattning, ptsd. Det är helt sjukt. Jag som ändå sökte hjälp på mvc och bvc och fick kalla handen, dom som ändå vill fånga upp om mammor mår dåligt, men de är inte beredda att sätta sig in i det här?!
När jag gick igenom det värsta så visste jag inte hur vanligt det här var och jag kände mig så ensam. Det är inte heller en bra plats att vara på, att tro att man är den enda som går igenom det här och undra vad det är för fel.
