Styvmamma-upproret

Du skriver själv att du snart inte orkar mer. Att du mår så dåligt att du inte vill skaffa fler barn med honom.

Att du fick en förlossningsdepression som höll i sig ett år. Att din man skrek och grälade på dig. Att ert gemensamma barn måste hjälpa till hemma medan de andra slipper.

Att din man prioriterar de andra barnen ekonomiskt. Att han är närvarande på aktiviteter med de äldre men att du alltid får göra allt med gemensamma barnet själv.

Ni är ju inte lyckliga vv. Du skriver att han passar på att ha egentid då och bara gör saker själv och för sin egna skull.

Att du fått slita så mkt ensam att du inte orkar vara en bra mamma.

Detta är dina ord. Detta är inte en sund familj och varken du eller ditt barn mår bra i detta.

Du har inget att jämföra med så du tror kanske att en familj ska behöva ha det så här. Tyvärr så blir ditt barn lidande och hen kommer inte heller få veta hur en lycklig familj ser ut.

Nej, som jag skrev så känner jag i hjärtat att det var rätt för oss båda att inte gå vidare. Jag kan inte vara säker såklart men idag ångrar jag inte mitt beslut. 
Vi har viss kontakt fortfarande, som avlägsna vänner. Jag är tacksam för tiden vi hade tillsammans men vi skulle inte skaffa familj ihop. 

Jag hänger i tråden för jag tycker det är en intressant trådstart, jag kunde ju ha levt med en kvinna som kände som ni gör. 

De saker som jag tog upp är inte unika men långt ifrån vanliga och definitivt inte saker man bör leva i.

En bra pappa sätter alla sina barn före flickvänner. Kärleken kan visst räcka till alla men som er män visat så måste man prioritera tid och pengar. När tid och pengar är begränsat så bör det läggas på alla barn innan det läggs på nya flickvänner. .Ditt barn blev välkomnat av dig men inte av sin pappa och syskon verkar det som. Livet är inte svart och vitt men det du beskriver är en nattsvart barndom och bebistid. Du ser kanske inte det då du inte vet hur det är i välfungerande familjer?

Ja, håller med om att det är ett lustigt resonemang. Som om kärleken i en familj inte räcker till för flera. Som sagt så fungerar ju många bonusfamiljer faktiskt, och då känner sig ju alla älskade och inkluderade och prioriterade, även om det inte fungerar som i en kärnfamilj att alla älskar alla villkorslöst. Jag hade för övrigt också en spänd och förväntansfull släkt på mannens sida för dom trodde inte att dom skulle få några fler barnbarn och var besvikna på det, tills jag blev gravid. Så på det sättet så blev jag och mitt barn mycket välkomnade. Allt är inte svart eller vitt. Något som folk som inte lever i denna konstellation verkar ha svårt att förstå :)

Vis av erfarenheten så tänker jag i största möjliga mån undvika någon utan barn. I alla fall om jag skulle vilja satsa seriöst längre fram.
Jag träffar idag en kvinna i samma situation. Vi ses när det passar och vi inte har barnen. 
Det är skön avslappnad tillvaro. 
Innan var man stressad över att inte vilja slösa någons fertila tid. 
Själv har jag barnen, karriären och mina intressen. Och ingen som tycker att jag spenderar för mycket tid  eller pengar på det ena eller andra. 

Man kan kämpa men när ens egna barn bli lidande och man inte ens kan vara en bra mamma eller arbeta pga relationen så bör man bryta. Ett barn bör inte släpas genom vad som helst och ett barn som blir bortprioriterat av sin egen pappa bör åtminstone ha en mamma som ser till hens bästa.

Om hon skiljer sig så slipper barnet en uppväxt där hen varje dag ser sig bli bortprioriterad och syskonen behandlade bättre. Grälen, skriken och mammans psykiska ohälsa är saker som kan skada ett barn ordentligt. Då är det bättre men ett lugnt hem, en mamma som orkar vara en mamma och en pappa som är närvarande när han VILL vara med sitt yngsta barn.

Om hon skiljer sig så slipper barnet en uppväxt där hen varje dag ser sig bli bortprioriterad och syskonen behandlade bättre. Grälen, skriken och mammans psykiska ohälsa är saker som kan skada ett barn ordentligt. Då är det bättre men ett lugnt hem, en mamma som orkar vara en mamma och en pappa som är närvarande när han VILL vara med sitt yngsta barn.

Men du ventilerar ju inte problemen. Du spyr galla och hittar på(?) hemskheter som några sidor senare dementeras av dig själv. Du ger en fruktansvärd bild som anledning till ditt uppror och sedan kommer det fram att du skrivit raka osanningar.

Det är svårt att basera ett uppror på en upprorsmakare som ljuger om anledningen till upproret. Det ökar ju enbart folks tankar om arga styvmammor. Lägger fler förutfattade meningar på andra styvmammors axlar. Lägg skulden där den hör hemma. På din man.

Betedde han sig till och värre mot exet som förstagångsförälder så måste väl till och med du förstå att han är felet.