Inlägg från: Anonym (man) |Visa alla inlägg
  • Anonym (man)

    Är MIN man otrogen?

    Anonym (man) skrev 2020-03-19 11:43:36 följande:
    1) Det psykologerna snackar om är hur man kommer över en kris av den magnituden, hur man kommer vidare, de säger inte ett skit om att det måste ske med sin partner. Komma vidare är INTE samma sak som att stanna kvar. Med komma vidare syftar man på den personliga krisen INTE förhållandet. Sluta förvanska saker, det är jävligt cyniskt.

     2) Nej TS vet inte bäst, faktum är att ingen jävel som precis hamnar i en sån situation vet ett skit om hur man ska hantera en sån situation eftersom ett sånt svek ofta sänker en människa helt och hållet, och man vinglar omkring som en boxare som precis fått en fet smäll. TS kommer veta bäst när hon kommit över sin kris, när hon kommit till nyorienteringsfasen, men hon är inte där än.

    3) Alla här VET redan att TS gör som hon vill, eller tror du på fullt allvar att folk här tror att vi kommer kunna tvinga TS att göra som vi vill? Hur fan ska det ske, ska vi kräla ut ur hennes skärm och lixom hålla fast henne? Det vi alla här gör är att vi säger vad vi TYCKER hon borde göra och det inkluderar dig.
    Tillägg till punkt nr 2:

    Eftersom hon just nu vinglar omkring ur balans så är hon väldigt sårbar och lätt duperad. Och om hennes man är den enda hon kan snacka med så är det jävligt lätt att hon går på en massa BS. Därav vikten av att ha människor som hon kan lita på, som inte har en egen agenda att prata med som kan ge henne objektiva råd med HENNES bästa och inte sitt eget bästa i fokus. Hennes man är INTE rätt person för det eftersom han dels inte är att lita på och har en egen agenda.

    Så det bästa hon kan göra egentligen är att ta en timeout från hela skiten och inte ta något beslut åt något håll tills hon återgått sin balans och kan börja se klart igen.
  • Anonym (man)
    molly50 skrev 2020-03-20 09:43:14 följande:
    Tack! 

    Jag tycker inte att man ska tala om för andra vad de ska göra. 
    Det beslutet kan bara de själva ta.
    Men att försöka ge tips och råd kan vara bra när personen känner sig osäker.
    Det kan ju vara svårt att ta beslut när man befinner sig mitt i värsta chockfasen.
    Vilket jag tror att TS gör nu. Även om hon verkar resonera på ett klokt sätt.
    Iof är det ju det vi alla gjort från första början, kommit med förslag om vad just var och en av oss tycker hon borde göra. Att vissa sen inte gillar andras råd och börjar gnälla om att man håller på och "talar om för andra vad de ska göra" eller "tvingar" är ju vad som gett upphov till diverse bisarra konversationer.

    Jag tror alla här är medvetna om att TS i slutändan är den som själv bestämmer vad hon vill göra, ingen av oss kan tvinga henne till någonting.
  • Anonym (man)
    molly50 skrev 2020-03-20 09:43:14 följande:
    Tack! 

    Jag tycker inte att man ska tala om för andra vad de ska göra. 
    Det beslutet kan bara de själva ta.
    Men att försöka ge tips och råd kan vara bra när personen känner sig osäker.
    Det kan ju vara svårt att ta beslut när man befinner sig mitt i värsta chockfasen.
    Vilket jag tror att TS gör nu. Även om hon verkar resonera på ett klokt sätt.
    Iof är det ju det vi alla gjort från första början, kommit med förslag om vad just var och en av oss tycker hon borde göra. Att vissa sen inte gillar andras råd och börjar gnälla om att man håller på och "talar om för andra vad de ska göra" eller "tvingar" är ju vad som gett upphov till diverse bisarra konversationer.

    Jag tror alla här är medvetna om att TS i slutändan är den som själv bestämmer vad hon vill göra, ingen av oss kan tvinga henne till någonting.
  • Anonym (man)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-21 18:23:08 följande:

    Lite uppdatering från mig.

    Jag lever och jag tror själva chocken börja lägga sig då jag känner mig mer arg och besviken nu än ledsen. Klart jag fortfarande är ledsen. Men jag är nästan förbannad för det han utsatt oss för. Redo att splittra vår familj.

    Vi har beslutat att fortfarande ha gemensam ekonomi samt att han kommer hem på måndag, men att vi kommer sova i separata rum. Har dock inte bestämt vems rum men gissar på att det är smidigast att ta lillens då det är lättast att natta i min säng utan frågor om varför.

    Anledningen till att han kommer hem, är för att jag vill prova på hur det känns. Om jag har känslor kvar och att jag vill fortsätta våra liv tillsammans. Eller om det helt enkelt inte går för att tilliten inte kommer att kunna byggas upp. I dags läget litar jag inte alls på honom, har man kunna ljugit i tre år så är man mer lr mindre expert på att fortsätta. Men som sagt, det är lite därför jag vill ha hem honom för att se om det går att bygga nytt.

    Skulle det inte gå så är vi eniga om att vi båda flyttar då hyran för mig blir för hög och han känner att han då vill börja om från början. Vi har även pratat om att vi ska försöka få tag på lägenheter någorlunda nära varandra så barnen kan gå kvar i skolan/förskolan utan att behöva både flytta och byta klass.

    Det känns... vet inte ens vad det känns. Konstigt.. Jag är rädd, rädd för att jag försöker, och sen att han kommer krossa mig igen.. OM jag nu kommer så långt att det fungerar och att jag kan bygga upp min tillit såpass att förhållandet fungerar.

    Finns det kärlek kvar från min sida?

    Jag kanske är galen som ens utsätter mig själv för detta. Jag vet inte.

    Min syster berätta att hennes bästakompis sambo varit otrogen EN gång på fyllan. Hon gjorde slut och flyttade ut. Och han valde då att fortsätta sitt snedsteg med tjejen han va otrogen med. Med ett snedsteg och hon lämna. Fanns det någon kärlek mellan dom? Eller var hon smart nog att dra för att inte bli sårad ännu en gång?

    Lördag och vi ska burra ner oss i soffan jag och barnen. Trevlig lördag!


    Nejdå, du är inte galen, låter som en ganska bra plan. Men ha inte bråttom, pressa inte dig själv mer än vad du behöver. Det finns inget som säger att du måste besluta dig för det ena eller andra här och nu, jag tror snarare det är bättre att inte belsuta något allts tills du hunnit läka, tills du är i balans. Att ta beslut när man är ur balans är sällan bra. Dessutom är det en bra signal till din man att det här kommer ta lååång tid att reparera mycket hänger på honom. Han brände alla era broar, nu är det upp till honom att bygga upp dem igen.

    Det finns nog inget enkelt svar på om din systers kompis gjorde rätt eller fel eftersom det inte hänger på henne hur hennes kille agerade sen, det ÄR alltid en chansning hur man än gör och man ska heller inte sopa under mattan att det är väldigt vanligt att otroheten repeteras för det handlar inte bara om omständigheter utan snarare om hur den som var otrogen hanterade onständigheterna, det handlar om personlighet och värderingar som behöver göras om på riktigt och inte bara i tomma ord i panik.

    Däremot kan man nog med gott samvete säga att det är ett stort misstag att förlåta för enkelt och för snabbt, innnan man redo för det. Dels skickar det ut helt fel signaler, det säger mer eller mindre du kan bedra mig och jag kommer vara kvar ändå, och dels är rädsla för att bli ensam eller oförmåga att stå upp för sig själv fel anledning att förlåta. Givetvis är barnen en viktigt punkt och de flesta som förlåter gör det pga barnen, men ha oxå i minnet att barn lär sig mer av vad man gör och inte vad man säger och ett olyckligt förhållande som bara existerar för att ge dem trygghet är inte heller bra för dem och kommer påverka deras syn på relationmer som vuxna.

    Mitt tips är att du tar det väldigt lugnt, ge dig själv tid att läka, det tar tid, lång tid. Säg varken till eller från, låt din man hållas och säg bara att du behöver tid att läka och tänka och att du återkommer när du är redo för det. Har du möjlighet till egen terapi via tex jobbet så använd det. Ju mer hjälp och stöttning desto snabbare läker du.

    Det här kanske hjälper dig förstå vad du går igenom och vad som väntar (ren psykiskt och emotionellt)

    http://krisochtraumacentrum.se/krisreaktioner/
  • Anonym (man)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-24 11:36:16 följande:

    Jag vet inte varför det skulle bli värre, samma sak om det skulle bli bättre om jag berättar. Den jag berättar för kommer garanterat se ner på min man, säkert säga sitt om att lämna. Tror ingen jag känner är positiv till att försöka laga ett trasigt förhållande pga otrohet. Känner inte att jag skulle få stöd i mitt beslut, att ge honom en chans.

    Jag skäms! Jag skäms för att min varit otrogen, och jah skäms för att jag vill ge honom en chans.

    Skammen!


    Inser du vilket grop du bygger åt dig själv när du gör så?

    Otroheten finns där och kommer finnas där för alltid vilket betyder att om du ska försöka hålla det hemligt för andra så kommer du få göra det resten av ditt liv. Du kommer få tänka på vad du säger, undvika vissa frågor, byta samtalsämne eller tom ljuga dina släktingar rakt i ansiktet för att kunna upprätthålla bubblan. Det i sin tur kan skapa friktion mellan dig och din familj.  Är det värt det?
  • Anonym (man)
    Anonym (Eget val) skrev 2020-03-24 19:03:44 följande:
    Jag är med dig till 100%.
    Det jag reagerar mest mot är att (man) med svordomar, fördömanden och ett vidrigt språk riktat mot TS påstår sig veta mera om TS och hennes situation än vad hon själv gör.
    Han uttrycker sig på ett sätt som gör tydligt att han själv inbillar sig att han vet bättre än TS och bättre än alla andra och han försöker pressa henne till att fatta beslut.
    Han sågar tom psykologer och terapeuter som yrkesmässigt jobbar med dessa frågor.
    Alla andra inser ju det orimliga i hans villfarelser.

    Jag tycker som du att TS inte ska fatta ett livsavgörande beslut just nu i denna situation.
    Haha, leker du fortfarande språkpolis?

    Argumenten måste ha sinat helt och hållet för dig om det är det bästa du har att komma med:
  • Anonym (man)
    Anonym (Eget val) skrev 2020-03-25 12:54:07 följande:

    Till TS och andra,
    även till er som känner er tvingade att reagera så fruktansvärt negativt på en del av det jag skriver;

    Glöm inte att jag talar av egen erfarenhet.
    Jag förstår Mollys och andras ställningstagande, jag har själv varit där.
    Jag förstår TS dilemma, jag har själv varit där (det finns många väldigt tydliga likheter med mina egna erfarenheter...).
    Jag har själv tidigare erfarenhet av att förhållandet har avslutats efter otrohet. Och i det fallet var det nog bäst att avsluta.
    Men jag har också mycket god erfarenhet av mitt nuvarande förhållande som överlevt och fungerar helt fantastiskt, trots att vi har erfarenhet av otrohet för ca 15 år sedan.


    Om otrohet förekommer så ofta i dina förhållanden så är de kanske inte så fantastiska som du påstår?
  • Anonym (man)
    Anonym (Eget val) skrev 2020-03-25 14:28:28 följande:
    Läs gärna vad jag skriver innan du citerar.
    Jag skriver om ETT fantastiskt förhållande.
    Kanske är det inte så himla unikt att få uppleva ETT helt fantastiskt förhållande i sitt liv? Men ett fantastiskt förhållande kanske inte är något som du kan klara att relatera till? I så fall får jag beklaga.

    Att ha erfarenhet av otrohet två gånger under en livstid kanske inte heller är så ovanligt? Både jag och flera jag känner har nog upplevt otrohet, från den ena eller andra sidan, fler än två gånger redan i rätt så unga år.

    Men för all del, fortsätt du att gå till personangrepp om det är något som du själv finner givande för ditt eget välbefinnande. Det bjuder jag dig på, när du nu verkar ha så stort personligt behov av det.
    Nja du skrev att det förekommit otrohet i tidigare förhållanden OCH i denna. 
    Anonym (Eget val) skrev 2020-03-25 12:54:07 följande:


    Jag har själv tidigare erfarenhet av att förhållandet har avslutats efter otrohet. Och i det fallet var det nog bäst att avsluta.
    Men jag har också mycket god erfarenhet av mitt nuvarande förhållande som överlevt och fungerar helt fantastiskt, trots att vi har erfarenhet av otrohet för ca 15 år sedan.


    Om otrohet förekommer ofta så är det väl kanske dags att se över sina värderingar?
  • Anonym (man)
    Anonym (Eget val) skrev 2020-03-25 14:58:33 följande:
    Jag har aldrig påstått att det skulle vara enkelt eller ens möjligt för TS eller någon annan att få förhållandet att överleva en otrohet.
    Men trots allt är det många förhållanden som överlever efter otrohet och andra djupa livskriser. Om man klarar det tillsammans så finns det faktiskt goda möjligheter att man kan komma stärkt ur det.

    Framförallt anser jag att man inte ska döma ut någon annan, eller döma ut möjligheten, särskilt inte när man befinner sig mitt i krisen och i stormens öga. 
    Att som flera här direkt uppmana TS till att omedelbart fatta ett livsavgörande beslut tycker jag är fel. 
    Särskilt när det flera gånger görs i så starka ordalag och med ett så otrevligt språk, uppenbarligen för att ytterligare försöka förstärka sina direkta uppmaningar, tycker jag det är väldigt fel.

    TS och alla som blir utsatt för något sådant här behöver stöd. Inte mötas av svordomar och onyanserade uppmaningar.
    Ja exakt, det är svårt eller snudd på omöjligt för ett förhållande att överleva en otrohet. "många" har säkert överlevt det, men för varje sån finns det säkert minst 10 som inte gör det utan det leder istället till ännu mer lidande för den som blev bedragen....därför råder många TS att avsluta, för att förskona henne från mer lidande

    Att uppmana TS att stoppa huvudet i sanden och bara förlåta allt med alla märkliga argument du kört med är väldigt fel det med och absolut inte nyanserat, dina argument är snarare extremt ensidiga.

    Ja den som råkat ut för sånt behöver stöd, det är därför de flesta av oss tycker hons ska prata med sina släktingar och/eller terapeut. Det är klart bättre än otrohetsförespråkare på FL.
  • Anonym (man)
    Smecker skrev 2020-03-26 06:05:19 följande:
    Nja. Ca 35-40% av relationerna överlever en skilsmässa. För par där gemensamma barn finns, båda är akademiker och relationen har varat i 5 år eller mer innan otroheten så är sannolikheten något högre att relationen överlever. Om inga gemensamma barn finns, om båda har LO-yrken och om relationen varat i mindre än 5 år innan otroheten så är sannolikheten betydligt lägre att relationen överlever.
    Intressant, har du någon källa på det?

    Skulle vara intressant att se hur man kommit fram till det, menar man 35-40% som ger sin partner en andra chans eller menar man att 35-40% fortfarande är tillsammans efter en längre tidsperiod, tex 3 år?
Svar på tråden Är MIN man otrogen?