Jag och min partner har försökt i snart 4 år... Vi kunde inte få till IVF pga att vården gjorde ett misstag så vi "klockade ut" med åldern för att de klantade sig (lång historia.. som jag inte orkar dra just nu... Men började med att jag gick på utredning i ett års tid, skulle precis skicka remiss för IVF så fick min läkare en hjärtinfarkt, Sahlgrenska vägrade ta emot mig utan remiss, och över ett års kö för ny utredning, de vägrade lyssna på att jag redan utretts och min gamla läkares mottagning svarade inte på telefon för att kunna få dem att ordna det... pratade med väggar överallt och fick bara veta att det var över ett års kö för utredning och sedan skulle sedan behöva utredas på nytt ca 1 och då skulle jag vara för gamla... Jag bröt ihop rejält efter det... Sen gick det några månader och jag fick helt plötsligt ett plus på stickan, men det var inte med glädje jag upptäckte det, för anledningen att det upptäcktes var smärta och blödningar... Utomkveds... Min kropp tog hand om det själv så de opererade mig inte, så har båda äggstockarna kvar, men förhöjd risk för att få det igen...
Sedan dess så har min kropp inte velat alls, kan gå över 50 dagar på en cykel, och varje gång hoppas jag och tror att jag är gravid, och varje gång slutar med tårar... Har inte ekonomin för att göra IVF utomlands, mycket för att jag har sjukdomar som gör att min fertilitet är lägre, det tillsammans med åldern gör att chansen att det lyckas är så minimal att det är därför det är svårt att motivera att spendera de summor som krävs.
De senaste månaderna har jag även börjat få vallningar, svettningar osv... Så misstänker att nu vid 40 års ålder är det för sent... vi kommer aldrig få barn... Mitt hjärta krossas av den vetskapen... Jag har alltid drömt om att bli mamma, men jag har aldrig försökt ordentligt med tidigare partners för det har inte känts rätt. När jag träffade min sambo så visste jag att han var rätt, och det för först då jag började fundera på att jag aldrig blivit gravid tidigare trots att jag inte tog p-piller och att det hänt någon gång i att kondomer gått sönder eller i fasta relationer så hade någon gång hänt att man missade det... Men inget... Jag kopplade aldrig det med att jag var infertil... Tyckte att jag hade tur helt enkelt. Fattade inte att det var motsatsen...
Min vänner har barn sedan flera år tillbaka, och andra vänner väntar barn nu...Min systerdotter (som är 27 för min syster är mycket äldre än mig så därför är jag lika nära min syster som min systerdotter i ålder) har nyligen fått barn...
Man försöker vara glad, eller ja man är är glad när det är vänner som har bra situationer som blir gravida... När jag hör om personer som har helt hopplösa liv, 4 barnet med lika många pappor på 6 år...eller personer som inte vet vem pappan är, arbetslös och psykologiska problem... eller drog historik.... Personer som varit ett par 3 månader och direkt blir gravida.... då blir jag bitter... När jag hör om personer som gör sin 11 abort inte för att skydd har fallerat utan för att de inte bryr sig om skydd.... Men man får ju inte säga något högt om det. Åker hem till min sambo och berättar för honom hur orättvist jag tycker det är och han håller om mig tills jag gråtit klart. Jag är dessutom ganska så ensam i min sorg för han har aldrig velat ha barn utan vi gör det bara för min skull... Han klarar sig lika bra utan är hans åsikt. Han vet om hur viktigt det är för mig så därför försöker vi, men han kan inte gråta och må dåligt när det går fel, han tröstar och stöttar mig dock... Och kan hålla med om att det är orättvist ibland...
Jag kan inte ge något råd...Jag försöker själv landa i det hela, i sorgen och maktlösheten. Försöker acceptera att jag aldrig kommer bli mamma... Men samtidigt försöka njuta av livet ändå... Försöker peppa mig med att vi kan gå på konserter och fester och resa som vi vill, vi behöver inte ha planer för veckan och käkar när vi är hungriga. Kan sova länge på helger och ja... Vi har friare liv än våra vänner med barn. Men mitt hjärta brister fortfarande varje gång jag ser en barnvagn....
