Elle N skrev 2020-01-02 01:29:23 följande:
Jag vet inte hur man gör.
När vi försökt i ett halvår och jag inte ens hade fått koll på min ägglossning gav jag upp lite. Övertygad om att det var något fel på mig/oss. Jag hade turen att något spännande dök upp på jobbet, jag hade bokat en första tid för utredning också, så jag var distraherad men visste också att jag iaf satt igång hjulet för att få reda på vad det ev är för fel. Jobbgrejen innebär också att det skulle passa bättre om jag inte blev gravid.
Men det blev jag. Sen jag plussade vet jag dock inte om saker är speciellt mycket bättre. Nu kantas varje dag av analyser av graviditetstest, eller senare bristen på dem ifall jag inte Känner saker konstant. Första tiden var jag väldigt trött, sen var jag inte det längre... först gjorde det ont i magen typ hela tiden, sen kom och gick det.
Det finns alldeles för mycket historier att läsa på Internet, de flesta dåliga, eller så är det mest sådana jag ser iaf. Jag analyserar och beräknat missfallsstatistik. Jag tar nya gravtest var tredje-fjärde dag. Jag vågar knappt tro att något växer där över huvud taget, samtidigt som en del av mig vill tro och hoppas, men samtidigt är jag livrädd för den delen ifall det blir missfall.
Jag har precis gått in i vecka 8, har inte vågat kontakta barnmorska än, så jag vet inte ens om det finns något foster, kan vara en industri graviditet eller någon annan avstannad graviditet.
När jag ser andra gravida tänker jag på dem som "riktiga gravida". Har svårt att inte känna avund. Ännu värre med folk som redan har sina bebisar.
På detta känner jag en skam över att ha blivit gravid när vänner som försökt längre inte blivit det.
Jag Är glad för andras skull, alla gravida och som har barn. Barnen är söta och jag önskar dem allt gott. Förutom när jag i hemligaste hemlighet önskar ond bråd död åt allt och alla. I en sekund. Självklart menar jag det inte. Men avundsjukan, oron, längtan... allt sammanblandat, det är en kavalkad av känslor som jag helt enkelt försöker leva med.
Hur gör man? En bra grej för mig är att krossa den där fasaden man går runt och tror sig se... den där alla blivit gravida direkt och allt varit enkelt. Kollar man bara lite närmre, frågar lite, så får man ofta reda på ivf-historier på flera år, på flertalet missfall, på förlossningar där allt spruckit och mamman inte kunnat amma då hon akutopererats och varit för dålig för länge för att mjölkproduktionen skulle hänga med.
Då blir jag ödmjuk. Då tackar jag högre makt för alla saker jag inte behövt vara med om, för att min resa i slutändan kanske blir en av de bättre.
Men jag ser också till att ha bra utlopp för alla mina tankar och känslor. Ofta är det mannen. Ibland är det musik eller rörelse. Det viktigaste tror jag är att acceptera sig själv och sina känslor. Man behöver inte alltid vara stolt, inte göra allt rätt, hantera allt rätt, men man behöver vara snäll mot sig själv. Lika snäll som man skulle vara mot en bästa vän.
Ledsen för tre mils svar. Men det här var visst lite terapi för mig själv förutom ett svar
Önskar dig det största lycka till!
Kramar
Men du är gravid och det gick nästan på en gång? Grattis! ? Men tror verkligen inte det är vad vi behöver höra just nu.
