Nygift och otrogen

Du har gett förhållandet en chans i ett år nu. Ni har gått i terapi. Hur många år ska du behöva må dåligt? Hur många år ska er dotter behöva ha en mamma som mår så här?

Du mår väldigt dåligt ett år senare då kommer du nog må lika dåligt om ytterligare ett år.

Han var inte otrogen en gång. Han var otrogen mot dig utan att gå under av skuld. Det var till och med så lätt att han bokade ytterligare träffar. Han har visat att det inte var en engångsföreteelse utan någon han valde att upprepa.

Jag förstår hur du känner. Jag kände samma sak med mitt ex.

Han hade aldrig varit otrogen mot någon tidigare och jag trodde heller aldrig att han skulle vara det mot mig.

Han gav mig aldrig någon anledning att misstänka det.

Jag kände mig säker. Precis som du.

Så därför kom det ju som en chock när jag fick veta att han hade varit det.

Att han dessutom hade inlett ett förhållande bakom min rygg och låtit det pågå en längre tid gjorde det omöjligt för mig att förlåta.

Jag visste att jag inte skulle kunna lita på honom igen.

Och så alla lögner. Lögnerna och sveket gjorde faktiskt mer ont än otroheten i sig.

Jag kände mig,precis som du,äcklad.

Huruvida du ska ge din man en chans till eller inte är helt och hållet ditt beslut.

Oavsett vilket beslut du tar så är det viktigaste att det känns rätt för dig.

Men det bästa är kanske att vänta med att ta ett beslut tills allt har lugnat sig och du har kommit mer till sans.

Ok. så nu är ju allt såklart ditt fel och bara du kan förändra dig själv för att behaga honom bättre, lägga dig platt och acceptera allt han gör så stackarn inte ska "tvingas" vara otrogen för att du är så jobbig och krävande så kommer ju allt bli bra...

Jo du har alldeles rätt, under de försutsättningarna (du läger dig platt och förlåter allt) så kommer ert förhållande garantera hålla så länge HAN vill.

Du är ju uppenbarligen fast besluten att fortsätta till vilket pris som helst även om det innebär att förnedra och sudda bort dig själv...  om det är vad du vill göra så kan väl ingen här göra något. Finns väl inte så mycket mer att säga.

Hon är en mycket intressant person, tycker också den är läsvärd. Men obs! Den är inget facit, den kan ge perspektiv men inte någon lösning för dig/er, hon skriver ju om deras resa. Om du läst boken så vet du ju också att deras förhållande inte höll, trots ett väldigt långt och oerhört imponerande kämpande från hennes sida. Det föll till sist ändå pga honom...Tycker en viktig lärdom man kan dra av boken är just att det inte spelar någon roll hur hårt den bedragna kämpar, hur mycket hon/han står ut med eller måste lära sig leva med. I slutänden faller det alltid på den som bedragit.

Men är det värt att du tar på dig skuld, lider, förlåter och kämpar när förhållandet ändå dör?

Dom åren som du lägger på detta är år du inte får tillbaka. Är det värt det? Vad offrar du? Om du går vidare så kanske du snart är lyckligt gift med en ny man och kan ge din dotter syskon. Om du lägger en massa år på något som är dödsdömt så missar du också en massa möjligheter.. kanske missar möjligheten till fler barn och en lycklig familj?

Men du kan ju inte klandra dig själv för hans handlingar.

Man är alltid ansvarig för sina egna handlingar.

Och om han ansåg att du gjorde något fel så borde han ha pratat med dig om det istället för att vara otrogen.

Så skuldbelägg inte dig själv för det här.

Att de fortfarande är ett par säger ju ingenting om hur de mår eller om de är lyckliga eller om det var värt det. Många par stannar av samma orsak som du, att de skäms och sopar det under mattan. Att så många stannar säger helt enkelt ingenting alls. Punkt.

I början av tråden var vi många som berättade att det tar år av processande innan vi insåg att vi måste lämna. Utåt sett hade vi alltså valt att stanna men åren som gick gav oss facit i hand att vi måste lämna.

Statistik säger ju dessutom att just de facto vartannat par separerar innan barnet är 3 år. Sånt går inte att blunda för.

Lura inte dig själv bara genom illusionen och förhoppningen om lyckliga tider så att du IGEN väljer att blunda för verkligheten.

Nu måste du vara ÄNNU mer noga med att se och lyssna på hur verkligheten ser ut och vara extremt lyhörd för ev varningsklockor. Även när det handlar om ditt eget agerande.

Det är SÅÅ lätt att fladdra bort i kärleksrus och planera framtiden helt enkelt för att det ju är en flykt bort från det jobbiga. Men du måste ta dig igenom det jobbiga först innan du ens vet om det finns en omstart överhuvudtaget. Där är ni inte än på långa vägar.

Fast nej. Du har kommit en bit på väg ja. Men du har bara rotat i toppen av isberget av det som är jobbigt eftersom du fortfarande kommer med ursäkter och bortförklaringar och fortfarande väljer att blunda för det mest smärtsamma. Du vill fortfarande inte ta in vidden av det han gjorde. Det vi har ältat med dig om och om igen sedan du startade tråden.

Hade du kommit så långt som du tror hade du aldrig behövt starta tråden från första början.

Fortfarande efter 1700 svar så upprepar du ändå samma svar och argument som inlägg 2 och 3...

I teorin vet du hur saker bör vara men i praktiken gör du precis tvärtom..