Nygift och otrogen

Allt är ju relativt, han äger ju så klart den största skulden men douche är nog att ta i. 
Ja det är värre att han faktiskt fick så starka känslor för henne, helt klart. Men han ville ju vara med henne då, inte hela tiden. Det var ett för stort steg att bryta upp enligt honom själv just för att han var kär i mig. Det var ju hon som berättade att han sagt att han kanske skulle lämna mig, han hade glömt bort det. Han valde bort henne när dom fortfarande hade en god relation. Sen får man ju inte glömma att han och jag hade en lång relation, hon en fling med honom. Så klart var hans känslor starkare för mig, vi har barn ihop. Han hade aldrig krävt att jag skulle göra abort, jag är mamman till hans barn. 

Jag tycker inte det är normalt agerat, jag tycker det är fullständigt vidrigt. Jag vill bara försöka förstå honom för att själv ge mig någon form av förståelse. Tycker också äcklad är ett rätt starkt ord. 

Det måste jag inte, men jag vill det eftersom jag älskar honom. Tyvärr. 

Det är väl själva tanken på det som gått förlorat som gör mig ledsen, det jag trodde jag hade. Jag trodde verkligen att vi skulle hålla ihop och inte i min vildaste fantasti kunde han göra något sådant. Jag visste ju t o m att hon fanns och dom var vänner men jag tänkte aldrig ens tanken på att det var något mellan dem. Jag har fortfarande svårt att acceptera allt. Samtidigt känner jag mig dålig som inte försöker mer, ger det mer tid. 

För samtidigt, väldigt många är otrogna i sina förhållanden. jag tror det är att förenkla det och säga att alla inte är kära eller att man inte älskar sin partner. 

haha nej han kommer aldrig vilja vara med henne oavsett om jag aldrig tar honom tillbaka. Av alla kvinnor i det här landet är nog hon den han skulle minst vilja vara med. 
Men jag är ju hans himlastormande kärlek, vi har ju också haft den passionen i början. Men då behövde han inte tänka på sitt konsekvenstänk. Det du beskriver är ju vi. Han säger ju att han också känner så! Därför har jag så svårt att acceptera otroheten, den känns helt ologisk!!

Jo men självklart har du rätt. Jag vill ju tro och hoppas och greppar efter halmstrån. 
Men om nu 50% väljer att vara kvar kan du ju inte tro att 50% är olyckliga i sina förhållanden? Så klart går et att bli lycklig i sitt förhållande igen även om man förlåter otrohet. 

Men hur många är tillsammans efter 3 år då? 

Jag får ju hjälp, både via familjeterapeut och psykolog. 

Jag tror inte att varken min man eller hans älskarinna vill vara med varandra, dom har ju också sårat varandra i det här. Samtidigt så är jag så klart rädd för att det skulle bli så, även om jag i mångt och mycket tror det är en omöjlighet. 

och återigen, jag tror att det kan vara den "rätta" även vid otrohet. Nu menar jag inte att min man är det men generellt. Det är inte så enkelt att alla som är otrogna är känslokalla svin. Alla som är otrogna gör fel men alla inte vidriga. Vem säger att han aldrig hade eller har så starka känslor för mig? Allt är ju intensivt i början.

Varför kämpa? För att vi älskar varandra? Nu kämpar vi dock inget. 

Men alltså r det så himla otroligt att min man faktiskt känner ånger och menar det han säger? Att det han berättar nu efteråt faktiskt är sant??Jag intalar mig inte, jag VET att han älskar mig. Livet för oss båda sista året har varit ett helvete. 

Men på vår bröllopsdag var dom vänner, han hörde av sig i egenskap av vän till henne (vet heller inte om det var hon som hörde av sig först). ja såklart var han redan förälskad i henne då men hade inga planer på att göra något, han visste ju inte ens om hon kände lika då. och jag tror nog han tänkte mer på mig än på henne den dagen. Det var den lyckligaste dagen i våra liv det är båda överens om. 

Jag kan inte ta in att om han nu inte känner så så borde han sluta kämpa för mig. Han borde inte vara desperat efter min kärlek? Jag förstår att han kanske kunnat vara det om jag fortfarande funderade på att stanna men han har blivit lämnad, alla vet det, och han bönar fortfarande efter mig, inte henne. 

 

Tror iof fler otroheter involverar sex. De flesta stannar inte vid hångel och då är helt plötsligt inte min mans så extrem. Vidrig men inte extrem. 

Det är skillnad på kärlek och förälskelse. Han var inte kär, han var förälskad, kåt och nyfiken. Och bröllopsdagen var hans lyckligaste också. Han älskade mig då och han älskar mig nu. Han är inget monster som bara gifte sig för att ha en hushållerska.

Det går heller inte att säga att han inte brydde sig. Jag har sett delar av deras sms och jag vet att hon brydde sig. Att han älskade oss men gick så j helvete gång på henne och tänkte ?bara en gång? för att få bort frustrationen. Han visste det var fel men ville testa, det innebär inte att han inte älskade mig. Han har gjort klart att han hade känslor för oss både men dom för henne försvann snabbt. Och även under deras flingor valde han bort henne. Hon ville att han skulle stanna men han åkte hem till oss.

Att han va med henne hade ingenting om att han inte var tillräckligt kär k mig att göra. Deras otrohet handlade om spänningar mellan dom. Och nej, jag tror inte alla. Är systematiskt otrogna om dom varit det en gång. Jag tror absolut hans ångest är äkta och att han inte gör det igen. Men just nu spelar inte det så stor roll.. han är singel nu och får de facto ligga med andra.

Så är det... men han kommer också sakna känslan han hade med dig, som var bra mycket djupare.

Men allt det du beskriver har han ju gett mig! Under 9 år gav han mig allt det! Det är ju en sådan som han som alla borde förtjäna.. fram till han var otrogen. JAG FÅR LIKSOM INTE IHOP DET??? Varför blir jag inte arg på honom?? Varför saknar jag honom om han nu är kass??

Han hade med all säkerhet blivit lika krossad som jag. För mig är den tanken helt otänkbar.