Nygift och otrogen

När jag läser detta så känner jag igen mig från min mans första affär.

Han stod i vår hall kramade och pussade mig hejdå. Pussade våra två döttrar den äldsta klamrade sig fast runt hans nacke som han fick dra loss medan hon grät. Han sa att han skulle på en övning inom försvaret. Men sanningen var att han åkte 28 mil enkel väg för våra sista pengar utan ånger träffade en annan kvinna brydde sig inte att dottern hemma mådde dåligt. Att jag ringde gång på gång då dottern ville säga god natt. Min dotter var då 4 år och minns fortfarande delar utav den morgonen. Hon är idag 12.

Min upptagna älskare vände på en femöring så fort hans fru fick veta. Han började avsky mig och hotade med allt han kunde komma på för att skapa distans. Han till och med krävde faderskapsutredning fast han visste att det var hans barn.

Han vägrade ha något med förlossningen att göra. Tre veckor efter ringer han och vill träffa oss. Han blir omedelbart förälskad i vårt barn och vill vara en del av vårt liv. Dock på hans frus villkor och det startas en vårdnadstvist som pågår i flera år. Han har varit en exemplarisk pappa trots allt. Och vi firade nyss hans student tillsammans. Men som jag har hatat den mannen och hans fru...

Nej hon förlät honom inte. Nånsin. Hon blev istället besatt av att manövrera ut mig ur deras liv

. Hon blev raskt gravid med ett gemensamt barn och var den drivande till att starta vårdnadstvist mot mig. De vann boendet och vår son fick växa upp i deras familj. Hon gjorde allt hon kunde för att skapa distans mellan mig och honom och drog sig inte för fulspel på alla sätt hon kunde. Bara av ren svartsjuka och hämd och rädsla för att vi ändå skulle välja varandra. Hon var knäckt och detta var hennes sätt att överleva.

Men eftersom hon stannade av fel orsaker kom sanningen ikapp.. Efter drygt tio år är det hon som pyser ur sig historien till en vän till honom och hon blir själv otrogen.. Hon väljer att lämna familjen och blir ihop med den hon var otrogen med.. Mitt i detta finns mitt eget barn... Hans bonusmamma sviker och försvinner.. Hon ringer mig och gråter av skam och skuld och berättar vad hon gjort under åren mot mig. Vilket jag ju fattat från början. Nu först vid hennes egen otrohet fattar hon äntligen vad hon gjort mot mitt barn, mig som mamma och vår relation som föräldrar. En skada som aldrig kan repareras. Jag får aldrig tillbaka åren med min son som hon förstörde.

Så här i efterhand så önskar jag att jag lämnat tidigare. Än efter 8 barn. Som jag blint skaffade för att vi båda ville ha stor familj. Ännu konstigare är att jag fortfarande inte kan släppa mina känslor. Jag älskar honom fortfarande men var tvungen att skilja mig. Varje gång vi hade sex undrade jag om han var hos mig i tanken eller tänkte på någon annan. Jag kunde inte längre ta emot komplimanger från honom för han har ju visat att jag inte var den ända kvinnan han behöver i livet.

Han var upptagen när vi träffades, inte jag. Jag blev jättekär. Vi träffades under ganska lång tid även om vi inte hade sex varje gång. Vi gick på bio, tog promenader och pratade etc. Tidsmässigt typ ett halvår. Så vi hann få rätt starka känslor för varandra. Så när jag insåg att jag var gravid var det inte panik utan vi pratade lugnt och sansat. Det kom fram endast för att jag blev gravid och tänkte behålla det. Och han ville ta sitt ansvar och planen var att han skulle välja mig. Men när frun gick bananas hemma så fegade han ur...

Men vill inte träffa henne igen på det sättet? Vad menar han egentligen med det?

Vill han ändå träffa henne igen på något sätt?

Hon finns som vän på Facebook och lite i bakgrunden. Hon ringer nån gång om året. Exet pratar inte med henne överhuvudtaget och han verkligen hatar allt med henne.

På sonens student i somras var hon med på skolgården i typ tio minuter och lämnade en present, tog några bilder och gav sonen en kram. Sen försvann hon. Jag var däremot med på hela festen i sällskap med övriga släktingar (som jag också träffat under åren som gått)

Sonen mår efter omständigheterna okej. Han har ju fått fri tillgång till mig och är ju glad för det. Han träffar ju henne när han umgås med sin syster och det är ju inget som någon annan lägger sig i. Han är ju vuxen.

Ok. Då hänger jag med.

Men det hade kanske inte varit så lätt för dem att ses som bara vänner om det fortfarande fanns känslor inblandade.

Han hatar det faktum att han levde i en lögn på bekostnad av hans eget barn. Han trodde ju att de överlevt hans otrohet och trodde på att hon stannat kvar av rätt anledning. Istället var allt iskallt uträknat och hon nyttjade hans otrohet som ett försvar för sitt eget agerande. Hon hade bara kunnat lämna honom från början istället. Nu fick vår son betala priset.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det låter mer som att längtan till henne försvann när han blev påkommen.

Inte för att han insåg vad han höll på med och att attraktionen försvann.

Han hade ju redan bestämt att de skulle ses igen. och det hade de förmodligen gjort om du inte kommit på dem.

Så den förklaringen hade jag inte köpt.

Han insåg ju vad han höll på med först efter att han blivit avslöjad.