Nygift och otrogen

som jag förstod det började det med att dom blev bättre och bättre vänner sen började dom käka efter gymmet osv ihop. Hon visste både att jag fanns, att vi gifte oss och att vi försökte få barn. Självklart bär han det största ansvaret men någonstans borde hon också haft en mental spärr.

 

Ja det hade han antagligen. kanske inte haft sex men dom hade nog haft kvar sin vänskapsrelation och den var väl laddad. det är det jag inte riktigt får svar på honom av. Om han nu ångrade sig så mycket varför planerade han att träffa henne samma vecka? Det ställdes ju in bara för jag kom på dem. 

Flera här har ju skrivit att jag borde vänta med barn och jag har faktiskt tagit åt mig av det. jag har en enorm längtan efter att ge min dotter ett syskon men jag vill att det ska komma till av kärlek, inte desperation..

Tack för din väldigt fina svar och som du skriver finns det kanske inga råd att ge även om jag typ önskade att otrohet var olagligt och jag inte hade nåt annat val än att lämna, dvs att jag inte behövde besluta något. Som du skriver är det nog tilliten jag oroar mig för, samtidigt som jag någonstans tror han genuint ångrar sig och inte kommer göra det igen. Men jag trodde ju heller aldrig att han skulle göra det från första början..

nej du har rätt, det är ett känslomässigt kaos. Ena dagen tror jag att det börjar bli bättre för att sedan bli påmind om något och jag vill inte se honom, än mindre röra honom. det är både kärlek och hat och jag vet inte riktigt var jag ska göra av allt..

bara för att det skriver någon som inte håller med dig så behöver det inte vara jag. Tro mig, jag lever mitt i mitt jobbiga liv. Ibland måste jag få stoppa huvudet i sanden för att orka, för att klara av att gå upp och vara mamma, fungera på jobbet osv. Jag ser ingen konstruktiv kritik hos dig utan snarare en anklagande ton. Ja du skriver att jag vet hur det ligger till och tro mig jag är smärtsamt medveten om hur det ligger till. Men har du någon gång upptäckt att personen som du var säker på älskade dig och var trogen svikit dig gång på gång när ni var nygifta? har du fått reda på att personen du försöker få barn med lyckats göra en annan kvinna gravid men inte vågat stå för det? samtidigt som du för alltid är låst med denna person pga ett barn och du så gärna vill göra allt för att inte ge upp för lätt?

precis så som du skriver är det - att få ner det i skrift gör det klarare, det blir svart på vitt. och i den här tråden har jag också fått facea sanningen, den jag inte vågat röra innan. Det är jag ytterst tacksam för. Sedan kanske jag inte är redo att agera men jag är väldigt glad över hur personer engagerat sig för att hjälpa mig. 

Jag är väldigt imponerad av alla som klarar av att lämna och bryta upp med allt det för med sig. det är inte bara min man jag skulle lämna, utan hela mitt nuvarande liv och det känns otroligt skrämmande. någonstans är han ju ändå någon form av trygghet..

och som du skriver vore kanske terapeut det bästa men efter vår familjeterapeut så har jag lite tappat tron. jag är rädd att det bryter ner mig snarare än stärker mig...

Så klart det är den otrogna som bär ansvaret men jag skulle aldrig kunna vara otrogen med en gift man med familj även om jag var singel (och visste att dom försökte ha barn). Det har väl med moral och samvete att göra.. handlar det bara om sex kan man väl hitta någon annan..

vad gäller min man så tror jag inte han "valt någon annan" om inte hon släppt till då det var känslor inblandade. 

Ja han bär det största ansvar. Han borde kunnat stå emot henne, jag förstår inte hur han inte kunde tänka längre.

 

Jag tror aldrig han kommer gå tillbaka till henne. Även om han "hittat på" sitt agg mot henne så är det ju så han känner nu. Det är nog då större risk att han skulle vara någon ny (men jag, helt orationellt, är ändå livrädd att han ska träffa henne och vilja vara med henne igen). Men han har nära kvinnliga kollegor så det är klart jag funderar.. han trodde ju aldrig att han skulle vara otrogen innan han var det heller.. 

 

men när måste jag sluta ha koll på hans telefon osv?

Lätt att resonera så när det inte skett ett förhållande bakom din rygg med en kvinna som funderade på att föda din mans barn..

Det håller jag med dig om faktiskt. Den här tråden har fått mig att förstå att det faktiskt är synd om henne (även om jag aldrig kommer TYCKA synd om henne, nån måtta får det vara). Som du skriver har ju min man erkänt att det vuxit fram känslor och dom har tom sagt att dom är håller på att bli kära i varandra. Såklart måste hon hoppats. Jag hade bara hoppats att någon av dem hade avbrutit det innan det gick så långt som det gjorde..

Jag förstår inte riktigt vad du vill tillföra till den tidigare diskussionen? Är du inte kvinnan som låg med min man så är dina åsikter något irrelevanta. Sedan ur ett allmänmänskligt perspektiv går det ju att ifrågasätta ditt resonemang. Ligger du med män som har barn också? 

Ja jag blamear kvinnan som låg med min man, för att jag är sårad. Jag vet att hon inte bär det största ansvaret, hon hade inga förpliktelser gentemot mig. Men ibland kanske man ska tänka mer på konsekvensen mer än kicken även man är kåt. Man krossar och ibland till och med förintar människor. Två fel gör inte ett rätt. 

Hade så velat ge dig en kram, men återigen, så starkt att ta sig ur. Det är hans förlust, inte din.