Nygift och otrogen

Ingen är perfekt. Verkligen forcerat och verklighetsfrånvänt att du klämmer in det så ofta. Du vet att det inte stämmer, eller så kan du inte se din man.

Alltså, personligen tycker jag din makes svek är större i och med att ni har barn ihop. Plus att han faktiskt blev förälskad i henne. Det faktum att han låg med henne oskyddat samtidigt som ni försökte skaffa barn är också oerhört stört. ?Bara två nätter?, då han knullade henne 4-5 gånger. Fast med flera månaders förspel, bland annat under ert bröllop. Varför förminskar du det här? Det är ju inte rätt väg framåt. Ska du gå vidare måste du både kunna se vilket ofattbart stort svek han utsatt dig för, men också då att ni ändå älskar varandra. Båda de två verkligheterna existerar samtidigt. Klarar du inte av att gå vidare utan att förminska det han gjort så är det ju för att du inte kan förlika dig med hans otrohet. Först måste du se sanningen utan att förminska. Klart han har fina sidor också. Inget av det han nu gör/säger kommer dock kunna förändra det han gjort, så det du behöver göra är att möta och acceptera den verkligheten. Dvs verkligheten utan förskönandet.

Ingen tror för övrigt någonsin att otroheten ska upprepas. Alla är sådär säkra som du är nu. Lika säker som du var innan på att han var trogen. Ofta upprepas den ju ändå tyvärr, ibland just pga den otrognes dåliga samvete så just samvetet och ångern är verkligen ingen garanti. Sök på Laila Dahl som skrivit en bok om hennes makes otrohet.

Var inte min mening att förminska din historia på något sätt, utan jag ville bara betona att ur mitt perspektiv så ser jag det som jämförelsevis ?förmildrande? att ni inte hade barn ihop! Det tycker jag personligen gör det hela oerhört mycket värre på många olika sätt. Förstår att du haft svårt att lita på andra efter det, när så många du borde kunnat lita på svek dig. Men skönt att du nu verkar ha hittat rätt i livet!

Så klart, det är mer än ett svek han utsatt mig för. Han har utsatt mig för den största psykiska påfrestningen och sorgen jag förhoppningsvis kommer behöva möta. Att det för mig inte fanns en möjlighet att han skulle kunna göra något sådant gjorde så klart fallet ännu värre. Det är deras fel. 

Ja lögnerna gör ont, så brutalt ont. Jag förstår ju mekanismerna och även försvaret för otrohet. Att det blir som en bubbla osv. Jag försvarar det inte men jag förstår det. Uppenbarligen sker det ju något i kroppen när en person som tidigare sagt sig aldrig skulle kunna vara otrogen förbiser allt för en romans. Jag tror inte som många säger han att han riktigt förstod vad han gamblade med utan han ville testa förbjuden frukt och var väl säker på att inte bli påkommen. Därmed valde han inte henne för mig, han valde henne tillsammans med mig. Lika äckligt det men ändå..

 

vi går ju i parterapi där vi får utlopp för våra känslor. Jag är ofta ledsen eller arg där för jag känner mig så otroligt sviken, men jag känner också att jag står i ett vägskäl där jag måste välja. Även om vi idagsläget inte är ett par känns det som om jag skulle ångra mig om jag inte gav det ett försök...

Jag vill heller inte förminska din otrohet, jag tycker all form av svek där andra part blir sårad är både egoistiskt och elakt. Jag lider med dig för vad du fick uppleva. 

Tack. Det är ju nästan det som var mest chockerande - inte att han gjort det utan att han kunde göra det. Och lögnerna. Samtidigt då litar jag ju på det han berättar för mig om din vardag idag...

Du har rätt k att pga vår dotter var sveket större. Nu svek han ju liksom inte bara mig utan även henne..Hade inte hon funnits hade jag lämnat honom pronto men det är ju främst pga henne jag funderar på att reparera allt...

Du som tipsade om Laila Dahl TACK! Jag har sträckläst boken och ser hur mycket fel jag gjort under det här året men också att det finns en väg framåt och att förlåtelse är möjligt. Tack!

Jag skuldbelägger inte mig själv men ser att hanteringen av hans otroget hade kubbars göra annorlunda av mig för att få mig själv att må bättre. Vi har också börjat berätta för ett fåtal nära och det är tufft, men dom älskar oss båda.

Så klart. Hur han har fått hantera det bryr jag mig inte om. Men hade jag han hanterat det annorlunda hade kanske jag mått bättre tidigare.

Fast nej det stämmer inte. Jag tror inte direkt otrohet är nån form av kärlekshandling. Otrohet är inte kärlek. Däremot tror jag inte på att en person som är otrogen inte kan älska sin partner. Jag avskyr att min man var otrogen mot mig, det är det värsta jag någonsin upplevt. Idag - efter månader av terapi- har vi också fått hjälp med att förstå att han inte sökte sig till henne pga känslor för henne utan för han kände sig ensam. Vi har fått verktyg att arbeta med för att stärka det som faktiskt var problemet i vår relation.

Ja jag har ruckat på mina principer och ?förlåtit? saker jag aldrig trodde jag skulle förlåta. Verkligheten var mycket mer komplicerad än vad jag trodde.

Nej det är en process. Babysteps. Även om jag tycker vi kommit långt vet jag ju att vi har en lång bit kvar. Men det värsta är ändå över och det har gått ett år. Det är en lång tid....