Din partner har vart otrogen, är ärligheten alltid bäst? Vill du verkligen veta och behöva ta ställning till om man ska splittra familjen, gå vidare utan förtroende. Eller vill du helt enkelt veta av älskarinnan/älskare men inte ta upp det med partner ifall affären är avslutad?
Var finns alternativet "jag vill veta, men enbart direkt från partnern, inte från älskarinnan eller någon 'välmenande' bekant eller annan sladdertacka på bygden"?
Frågan är ologisk eftersom otroheten, ur mitt perspektiv, inte inträffat förrän jag fått information om den. I och med frågan så blir jag dock varse om den, och när jag väl vet så kommer jag naturligtvis inte att säga nej. I verkligheten är alternativen "att leva i ovisshet" respektive "att min man är otrogen och jag får veta det", och av dessa väljer jag det första.
Frågan är ologisk eftersom otroheten, ur mitt perspektiv, inte inträffat förrän jag fått information om den. I och med frågan så blir jag dock varse om den, och när jag väl vet så kommer jag naturligtvis inte att säga nej. I verkligheten är alternativen "att leva i ovisshet" respektive "att min man är otrogen och jag får veta det", och av dessa väljer jag det första.
Så med andra ord så uppstår inget ljud när trädet faller i skogen om ingen är där för att höra det?
Frågan är ologisk eftersom otroheten, ur mitt perspektiv, inte inträffat förrän jag fått information om den. I och med frågan så blir jag dock varse om den, och när jag väl vet så kommer jag naturligtvis inte att säga nej. I verkligheten är alternativen "att leva i ovisshet" respektive "att min man är otrogen och jag får veta det", och av dessa väljer jag det första.
Okej, jag försöker igen. I verkligheten finns det, sett ur en enskild människas perspektiv (Förutsatt att förhållandet är monogamt, att partnern inte hålls fastkedjad i källaren eller dylikt), två tillstånd:
1. Jag vet inte om min partner är otrogen.
2. Min partner är otrogen och jag är medveten om det.
Tillstånden är helt binära. Bara ett kan vara sant vid ett och samma tidpunkt, och det finns inga mellanting. Tillstånd 1 kan dock övergå i tillstånd 2, men inte tvärt om. Eftersom det tillstånd man befinner sig i motsvarar det man själv definierar som verklighet, så är det vanligtvis att föredra framför det andra. Det är få som vill leva i en låtsasvärld.
Frågan i TS förutsätter dock att det finns ett tredje tillstånd där vi kan lämna vårt eget perspektiv och låta både tillstånd ett och två vara sanna samtidigt. Vi både vet och inte vet att partnern varit otrogen. För att kunna greppa detta hypotetiska tankeexperiment så tolkar vi det som att tillstånd 2 är verkligheten, och därmed blir svaret att man vill veta. Skulle människor däremot få välja mellan de två tillstånd som faktiskt existerar så skulle de flesta välja ettan.
Okej, jag försöker igen. I verkligheten finns det, sett ur en enskild människas perspektiv (Förutsatt att förhållandet är monogamt, att partnern inte hålls fastkedjad i källaren eller dylikt), två tillstånd:
1. Jag vet inte om min partner är otrogen.
2. Min partner är otrogen och jag är medveten om det.
Tillstånden är helt binära. Bara ett kan vara sant vid ett och samma tidpunkt, och det finns inga mellanting. Tillstånd 1 kan dock övergå i tillstånd 2, men inte tvärt om. Eftersom det tillstånd man befinner sig i motsvarar det man själv definierar som verklighet, så är det vanligtvis att föredra framför det andra. Det är få som vill leva i en låtsasvärld.
Frågan i TS förutsätter dock att det finns ett tredje tillstånd där vi kan lämna vårt eget perspektiv och låta både tillstånd ett och två vara sanna samtidigt. Vi både vet och inte vet att partnern varit otrogen. För att kunna greppa detta hypotetiska tankeexperiment så tolkar vi det som att tillstånd 2 är verkligheten, och därmed blir svaret att man vill veta. Skulle människor däremot få välja mellan de två tillstånd som faktiskt existerar så skulle de flesta välja ettan.
Frågan är ologisk eftersom otroheten, ur mitt perspektiv, inte inträffat förrän jag fått information om den. I och med frågan så blir jag dock varse om den, och när jag väl vet så kommer jag naturligtvis inte att säga nej. I verkligheten är alternativen "att leva i ovisshet" respektive "att min man är otrogen och jag får veta det", och av dessa väljer jag det första.
Eftersom det tillstånd man befinner sig i motsvarar det man själv definierar som verklighet, så är det vanligtvis att föredra framför det andra. Det är få som vill leva i en låtsasvärld.
Jag har inte överanalyserat frågan, utan kort och gott din parter är otrogen. Vill du att hen är ärlig och berättar?
Man läser om scenarion här på familjeliv, där personer som är otrogna blir rådda att vara ärlig och berätta för sin parter. Där älskarinnan blir avrådd att berätta för "liggets" partner. Och även där den drabbade partnern får veta om otroheten, och mår dåligt medans den otrogne lättat sitt hjärta och går vidare.
Jag läste om en kvinna som fått veta om att mannen var otrogen, hon ville fortsätta förhållandet och förlåta honom. Men älskarinnan stalkar och lägger upp antydningar offentligt, dyker upp där familjen befinner sig etc. Nu mår frun så dåligt att hon är sjukskriven för utmattningssyndrom. Men visst mannen var ärlig, men varar det alltid längst? Är det rätt att lätta sitt hjärta men betynga en annan med sitt misstag?
Jag har själv alltid tänkt klart att jag vill veta, det har jag rätt till. Men samtidigt när man tänker längre, vad ska jag göra med den informationen? Om han gjort ett snedsteg, vore det väl bättre att han fick lida för det själv. Däremot om han har en affär och känslor för en annan så är det bättre att han berättar så vi båda kan gå vidare på varsitt håll.