• Anonym (Förvirrad själ)

    38 år och vet inte vad jag ska göra av mitt liv...

    Hej!

    Vet inte vad jag ska placera tråden, men lade den under psykisk ohälsa eftersom detta problem gnager i mig och gör att jag mår dåligt.

    Först en kort inledning så att ni förstår helheten. Jag levde tills för tre år sedan i ett stabilt förhållande som varade i nästan 10 år. Våra liv växte ihop med föräldrar som blev bästa vänner, gemensamma resor med familjerna samt firande av högtider osv.

    Allt vad utstakat att landa i ett familjeliv, vilket hade funkat väldigt bra då vi hade alla förutsättningar med bra jobb, familjerna som vuxit samman och så mycket annat. Men jag tvekade länge, länge på att skaffa barn. För länge helt enkelt och förhållandet krackelerade till slut och hon träffade en annan. Var länge förstörd över detta och förstod inte hur jag kunde vara så dum att jag inte skaffade barn med henne när jag hade chansen.

    Nu har det gått tre år och jag lever med en annan tjej. Hon lider av en åkomma som gör att det kommer vara väldigt svårt för henne att bli gravid, och ärligt talat vet jag inte om jag vill skaffa barn ens. Det fanns nog en anledning att jag tvekade (vilket jag alltid gjort) och jag kanske inte är menad för detta liv. Lider också av diverse psykiska problem även om jag är högfungerande och idag stabilare än någonsin.

    Men, nu är jag alltså snart 40 år och vet inte alls vad jag vill göra av mitt liv. Har barnasinnet kvar och är väldigt "wild at heart". Jag uppskattar frihet mer än något annat och vill inte känna mig styrd, och min dröm är att starta eget företag där jag kan arbeta mobilt med min laptop. Detta är inte en omöjlighet då jag är utbildad inom IT och har stora kunskaper om det, men givetvis inte det enklaste att landa.

    Dock är jag ändå väldigt vilsen. Jag vet inte vad jag egentligen vill med mitt liv, vart jag vill bo, vad jag ska ägna resten av mitt liv åt om det inte blir familjeliv för mig. Ena sidan av mig vill köpa hus i hemtrakten (har till och med varit på visningar), men när det börjar bli för allvarligt får jag kalla fötter precis som med barn.

    Har en bohemisk och konstnärlig ådra i mig och är väldigt kreativ. Är påhittig, praktiskt, intelligent och bra på att prata och har därför lyckats få mängder med olika jobb som jag inte borde kunnat få - t ex chefsjobb och liknande högre positioner. Men det har varit själsdödande och slutat med att jag bara mått dåligt. Nu har jag ett skitjobb på en skola som är stressigt och fruktansvärt otacksamt så måste därifrån.

    En dröm jag har är att leva vanlife och dra omkring i Europa och utforska nya ställen, vilket min flickvän också är intresserad av. Samtidigt blir man ju påverkad av samhällets normer som säger att jag är för gammal för det - även om jag både känner mig och ser ut som 10 år yngre. Jag har alltid fascinerats av överlevnad och att utmana mig själv, och detta liv skulle om något innebära att man skulle få vara kreativ för att kunna få livet att gå ihop.

    Men sen kommer jag tillbaka till tanken på ett normalt liv, och att om jag ska skaffa familj så är det snart. Jag har fått lånelöfte på banken, har ett bra kreditvärde och har egentligen alla förutsättningar för det. Och jag hade troligtvis trivts med att ha ett relativt vanligt liv med barn egentligen, men känner samtidigt att jag är för osäker för att skaffa det. Och som sagt, jag vet inte ens om det går med min nuvarande tjej pga hennes åkomma, samt att jag på något sätt missade det tåget (i alla fall dom bästa förutsättningarna) tidigare. Tycker dock synd om mina föräldrar som inte får några barnbarn om inte jag skaffar barn då jag inte har några syskon.

    Ja, ni ser ju min osäkerhet. Lider av ADD så det kan vara en av anledningarna till att jag snabbt hoppar mellan idéer och olika drömmar. Men naturen, friheten och ett annorlunda liv har alltid varit något som lockat mig i alla tider.

    Vad ska jag göra? Hela mitt liv har jag bara levt efter principen "go with the flow", men någon gång måste man bestämma sig för att verkligen landa i något.

    Tack!

  • Svar på tråden 38 år och vet inte vad jag ska göra av mitt liv...
  • Anonym (Förvirrad själ)
    Anonym (Mia) skrev 2019-09-15 16:55:20 följande:

    Har drömmen om naturen och ett annorlunda liv alltid funnits i dina tanka så tycker jag att du borde satsa på det. Visst ett liv med barn hade säkert varit roligt men du kommer vara bunden i många år. Din dröm om att leva vanlife kommer alltid att finnas hos dig. Vi säger att du får barn vid 40 som är utflugna efter 20 år när du är 60. Hur mycket ork kommer du ha för att leva ett vanlife då? Kanske har du någon sjukdom eller andra besvär som hindrar dig. Då är det för sent.

    Med tanke på att du verkar ha lätt för att skaffa jobb och har bra meriter så hade jag satsat på att nästa år (höst) ta tjänstledigt och leva vanlife. Hitta ett fordon att renovera nu, planera det som går och behövs.

    Fråga dig själv vilken tanke gör du gladast? Att köpa hus och skaffa barn eller att vakna upp i din van med en fantastisk vy över berg eller han?

    Ja man påverkas av samhällets normer men dem passar inte alla och gör inte alla lyckliga. Att dina föräldrar ska få ett barnbarn är ingen självklarhet och helt fel anledning till att skaffa barn. Du är inte för gammal för att leva det liv du drömmer om men väntar du för länge finns risken att den drömmen tas ifrån dig.


    Tack för ett motiverande svar!

    Jag har alltid varit annorlunda och aldrig känt att jag passar in i det vanliga Svenssonlivet. Jag är uppvuxen i villa med båda föräldrarna och haft en stabil uppväxt, men någonting har gjort att jag alltid haft drömmarna om ett annat liv när jag blir äldre. Trodde det skulle förändras med åldern men det har det inte gjort.

    Har inte brytt mig om normer men samhället gör ju att man fostras att leva som alla andra. Därmed har det alltid funnits en konflikt inom mig som blivit starkare ju äldre jag blivit, särskilt i takt med att alla runt omkring alltmer hamnar där dom flesta gör. Det enda jag vetat är att naturen alltid varit en stor del av mig och alltid lockat. Har fått berättat för mig av mina föräldrar att jag redan som liten fann njutning och harmoni i skogen, och att jag ska som sjuåring uttryckligen sagt att naturen ger mig lugn.

    Det har länge funnits tankar på att skaffa ett hus på landet, men då jag samtidigt har en äventyrlig ådra inom mig som lätt gör att jag blir uttråkad har jag insett att det livet inte skulle fungera. Behöver omväxling och nya intryck och upplevelser. Jag tycker inte heller om konsumtionssamhället och att köpa dyra saker gör mig bara olycklig då dom mest ger mig ångest då dom går sönder och inte fyller någon mening. Så ju äldre jag blivit desto mindre saker har jag köpt och köper hellre kläder på 2nd hand osv. Det gäller även inredning då jag älskar att hitta gamla möbler, fixa till dom och skapa en personlig prägel. Är väldigt praktiskt och gillar även att tillverka egna saker osv.

    Jag har faktiskt dom senaste åren renoverat två stycken äldre husbilar (tänk VW-bussar fast något nyare) och min senaste som var ett vrak när jag köpte den är nu snart klar och otroligt mysig och fin. Kanske inte den bästa att ha till detta ändamål då man inte kan lita riktigt på så pass gamla bilar och den drar en del bränsle, så tanken är att sälja den och köpa en nyare som är mer stabil som man kan sätta sin personliga prägel på. Men oavsett har jag införskaffat mig massa kunskap om alltifrån el till motorer så har en kort startsträcka till att kunna börja leva ett sånt här liv.

    Så ja, det lutar verkligen åt detta för jag är säker på att om jag inte testar det kommer jag ångra mig bittert i framtiden. Även om jag hade skaffat barn med exet när alla förutsättningar var perfekta fanns det ju något som gjorde att jag inte gjorde det, och tror att jag inte hade trivts i det livet. Kanske senare men inte nu.
  • Anonym (Förvirrad själ)
    misstomuchthoughts skrev 2019-09-15 17:05:33 följande:

    Många som tänker såhär som du söker svar och hjälp utifrån, från andra. Men hur mycket råd vi andra än kommer med så är det i slutändan bara DU som måste bestämma dig hur du vill ha ditt liv.

    Jag tror att många som velar och "inte vet vad dem vill", vet inte vad dem vill just för att de inte litar på sig själva. De litar inte på sin egen magkänsla och låter normer påverka ens val man ställs inför i livet. 

    Sen kan det givetvis vara lättare för vissa än för andra, människor är olika starka och du har din ADD som kanske kan göra det svårt också (vad vet jag).
    Men sanningen är att du precis som alla andra redan har alla svar inom dig. Du måste bara lyssna på dem, ordentligt. Så våga lita på dig själv och bara kör på. Ingen har rätt att döma dig, oavsett ålder eller vart man än är i livet. Bara kör.


    Så är det absolut och det är därför jag sitter här idag och fortfarande känner att jag inte kommit någon vart. Visst har jag haft givande år på många sätt och lärt mig mycket om mig själv och livet, men nu är det dags för något annat.

    Jag har ca 150k på banken (+60k i fonder) och säljer jag min nuvarande husbil kan jag köpa en bättre som funkar till detta ändamål utan att behöva röra sparpengarna. Vill dock helst undvika att leva på dom eftersom det inte är omöjligt att jag senare vill slå mig ner och behöver pengarna till kontantinsats.

    Därför tänker jag att om man jobbar nu fram till nästa sommar och sparar undan så mycket som möjligt, och parallellt försöker hitta ett sätt att via laptopen tjäna åtminstone 5k i månaden räcker det gott och väl att klara sig på. Sen kan man ju alltid stanna på ett ställe ett tag om man behöver lite pengar och ta ett ströjobb bara för att få in lite extra om det behövs. Just detta lockar väldigt mycket eftersom det blir en utmaning att kunna få det att gå runt och man kommer få utnyttja sin problemlösningsförmåga till max.

    Tack för peppen btw, hade förväntat mig massa dömande svar om att jag är naiv och liknande men väldigt glad att jag möttes av påhejningar istället! <3
  • Anonym (Förvirrad själ)
    LoveRain skrev 2019-09-15 17:17:07 följande:

    Risken med att vela för mycket och ha många idéer kring vad man vill är att det aldrig blir något alls. Tänk om du om 10 år fortfarande inte vågat ta det där språnget och tagit ett beslut och bara tagit tag i att göra något du vill, hur skulle du känna då?


    Precis så är det. Jag har alltid varit full av idéer men väldigt få har blivit realitet. Hade nog passat som entreprenör då jag kommer på massa företagsidéer hela tiden, och tänker att det är en egenskap jag kan ha nytta av för ett sånt här liv.

    Efter att jag fick min ADD-diagnos har jag fått medicin som nu gör att jag faktiskt gör sak av idéerna och bara på några månader har jag åstadkommit mer än jag gjort på 5 år tillsammans.

    Har av någon anledning alltid varit rädd för att gå på magkänslan men det har ofta efteråt visat sig att om jag gjort det hade jag gjort rätt val. Bestämt mig för att faktiskt gå på den nu istället, och skulle det vara fel kan man ju alltid ångra sig och testa nåt annat.
  • Anonym (Förvirrad själ)
    Anonym (R) skrev 2019-09-15 17:20:46 följande:

    Men lev ditt van-liv ett par år och slå dig sedan till ro. Bestäm redan nu att de närmsta två åren så ska vi leva van-liv och sedan blrjar vi försöka få barn. Sen håller du dig till det oavsett kalla fötter eller vad som helst annat. Du bara gör det. Att studsa runt så som du håller på, utan plan, gör dig ju uppenbarligen inte lycklig. Skaffa dig en plan, skriv ner den om du behöver, och håll dig till den så ska du se att det nog känns bättre om ett tag.

    Samhällets normer ska du helt och hållet skita i och bortse från.


    Ja, det är så jag känner nu. Jag måste helt enkelt koppla bort skuldkänslorna gentemot mina föräldrar (som sagt enda barnet), för man kan inte skaffa barn av med anledningen att ens föräldrar ska få ett barnbarn. Det är bara upplagt för olycka och kommer inte leda till något bra.

    Har börjat planera mer och mer för detta och dom senaste åren renoverat två husbilar/vans så jag har kunskapen som krävs nu för att faktiskt kunna göra slag i det. Enda problemet är att jag måste hitta ett sätt att kunna dra in lite pengar mobilt (via laptopen), men då jag har IT-utbildning och är grafisk designer (vilket jag även utbildar i på gymnasiet) tror jag att jag skulle kunna hitta något här som skulle kunna generera tillräckligt med inkomst för att leva detta liv ett tag.

    Även om man sedan känner att det inte funkar längre och man vill något annat kommer man ju inte ångra att man vågade testa det. Det är snarare så att man skulle ångra att man inte vågade testa det.

    Helt sant med samhällets normer. Försöker verkligen bortse från dom men det är inte lätt då man indirekt påverkas från alla håll och kanter hela tiden. Men helt sant, alla är ju inte gjorda för ett vanligt Svenssonliv så är det bara.
  • Anonym (Förvirrad själ)
    Smash100 skrev 2019-09-15 18:25:14 följande:

    Tycker du ska följa din magkänsla! Om du har möjlighet att ge dig iväg några år - gör det!

    Alla behöver inte få barn. Kanske ni får barn under dessa år, eller efter... tror på ödet, plötsligt händer det bara saker.


    Jag har möjligheten i form av att jag har två års erfarenhet av att jobba med husbilar/vans (renoverat två stycken och lärt mig massa om el och motorer). Vet därför att det inte bara är att ge sig ut och är förberedd på vad som kan hända osv.

    Det enda är att jag måste hitta en inkomstkälla som genererar tillräckligt - i alla fall till bränsle, mat och förnödenheter och eventuella problem med vanen som kan innebära kostnader. Har dock 150k på banken och +60k i fonder om det skulle bli krisläge.

    Har tagit på mig att undervisa i grafisk design och webb (vilket jag också jobbat inom och själv är utbildad inom), och funderar på hur man skulle kunna dra in pengar på detta. Det vore drömmen att kunna åka omkring vart man vill, jobba lite då och då via laptopen med berg, skog och hav som närmsta granne.

    Och jag är som dig, tror också på ödet. Det var helt enkelt inte mitt öde att bli förälder tidigare när den möjligheten låg framför mina fötter, om inte annat för att något i mig sa att det inte var rätt. I alla fall inte just då.
  • Anonym (Gladiator)
    Anonym (Ledsen) skrev 2019-09-15 16:38:47 följande:

     
    När hon är 18 år är jag 47 år gammal!!

    Vem vill ha mig då?! Bor i Stockholm.


    47 år är ingen ålder i Stockholm. Upp med hakan, det fixar du.
  • Seven Costanza

    En tanke: Din flickvän, vill hon ha barn? Hur gammal är hon? Om hon vill ha barn så fall behöver ni prata om huruvida hon ändå ska följa med på vanliv och hoppas att hon kan bli gravid om några år om du kan är la dig det, eller om hon ska försöka få barn på egen hand eller med någon annan så snart som möjligt. I övrigt tycker jag att du ska passa på att göra något annorlunda nu om du ändå inte trivs på jobbet och känner dig velig. Gör så slag i ETT av projekten och prova hur det känns.

  • Anonym (Gladiator)
    Anonym (Förvirrad själ) skrev 2019-09-15 16:32:30 följande:

     
    Vad ska jag göra? Hela mitt liv har jag bara levt efter principen "go with the flow", men någon gång måste man bestämma sig för att verkligen landa i något.

    Tack!


    Du är väldigt omogen. Fundera på varför. Man kan inte "go with the flow" när man är 50+. Tänk på det och planera för det.
  • ankans

    Mitt tips som oftast funkar när jag velar över något är att skriva på lappar. Brukar skriva ca 10 lappar. I ditt fall skulle det stå på 5 av lapparna "Jag ska skaffa barn" och på de andra 5 lapparna "Jag ska inte skaffa barn". Försök att göra lapparna lika stora så att du inte vet vilken lapp det stod vilken mening på. Lägg i en burk, skaka om och dra en lapp. När du läser lappen vet du hur du egentligen känner utifrån vad som står.

    Skaffa barn ÄR ju dock en väldigt speciell upplevelse som är svårt att förklara innan man har varit med om det. Jag hade inte upplevt sån kärlek innan men precis som du säger är man ju uppbunden i många år framöver och måste sätta mycket av sin egen vilja åt sidan.

    Lycka till med beslutet.

  • Anonym (Förvirrad själ)
    Anonym (Gladiator) skrev 2019-09-16 09:06:33 följande:
    Du är väldigt omogen. Fundera på varför. Man kan inte "go with the flow" när man är 50+. Tänk på det och planera för det.
    Omogen? Nej verkligen inte. Jag är däremot inte lika hjärntvättad som majoriteten av samhällsmedborgarna är. Att "go with the flow" innebär inte att skita i vad som händer, utan att göra det bästa av situationen man hamnar i.

    Jag har heltidsjobb, inga betalningsanmärkningar, pengar på banken och är i övrigt en ansvarsfull medborgare. Vad är detta är omoget och varför skulle man inte kunna "go with the flow" när man är 50+? Herregud vad tragisk med såna som dig som svalt samhällets normer fullt ut och tror att det bara finns en väg som är "den rätta".

    Hade jag haft barn och levt efter detta måtto hade man kunnat ifrågasätta det, men jag är alltså barnlös och ansvarar helt och fullt för mitt eget liv.
  • Anonym (Förvirrad själ)
    ankans skrev 2019-09-16 09:54:55 följande:

    Mitt tips som oftast funkar när jag velar över något är att skriva på lappar. Brukar skriva ca 10 lappar. I ditt fall skulle det stå på 5 av lapparna "Jag ska skaffa barn" och på de andra 5 lapparna "Jag ska inte skaffa barn". Försök att göra lapparna lika stora så att du inte vet vilken lapp det stod vilken mening på. Lägg i en burk, skaka om och dra en lapp. När du läser lappen vet du hur du egentligen känner utifrån vad som står.

    Skaffa barn ÄR ju dock en väldigt speciell upplevelse som är svårt att förklara innan man har varit med om det. Jag hade inte upplevt sån kärlek innan men precis som du säger är man ju uppbunden i många år framöver och måste sätta mycket av sin egen vilja åt sidan.

    Lycka till med beslutet.


    Visst skulle man kunna göra så, men samtidigt känner jag att om det är så pass veligt att man måste använda såna här metoder för att avgöra om man ska skaffa barn eller inte bör man inte gör det. Det ska kännas naturligt rätt när man skaffar barn anser jag, så att man minimerar risken att det blir fel då man trots allt tar på sig ett otroligt stort ansvar för så många år framöver (ja, egentligen resten av livet).

    Jag förstår så klart att det är en väldigt speciell upplevelse, och jag har delvis upplevt den. Jag var under nästan två år tillsammans med en tjej som precis när vi träffades skaffat barn och var ensamstående. Jag flyttade in rätt snart efter att vi träffats och blev som en far till barnet, som i slutet till och med kallade mig pappa. Även om det inte var mitt eget barn kände jag så klart stark kärlek till honom och gjorde allt en far ska göra som att köra honom till dagis och liknande.

    Så även om det inte var mitt barn vet jag mycket väl om detta även om det så klart inte är samma sak som om det var mitt eget kött och blod. Men trots detta känner jag ändå en stark tvekan, inte minst pga att jag inte är som alla andra och aldrig varit. Jag är en fri själ och har inte ett behov av att slå mig ner och stadga mig fullt ut, även om det kanske blir så i slutändan i alla fall.
  • ankans
    Anonym (Förvirrad själ) skrev 2019-09-16 15:08:58 följande:

    Visst skulle man kunna göra så, men samtidigt känner jag att om det är så pass veligt att man måste använda såna här metoder för att avgöra om man ska skaffa barn eller inte bör man inte gör det. Det ska kännas naturligt rätt när man skaffar barn anser jag, så att man minimerar risken att det blir fel då man trots allt tar på sig ett otroligt stort ansvar för så många år framöver (ja, egentligen resten av livet).

    Jag förstår så klart att det är en väldigt speciell upplevelse, och jag har delvis upplevt den. Jag var under nästan två år tillsammans med en tjej som precis när vi träffades skaffat barn och var ensamstående. Jag flyttade in rätt snart efter att vi träffats och blev som en far till barnet, som i slutet till och med kallade mig pappa. Även om det inte var mitt eget barn kände jag så klart stark kärlek till honom och gjorde allt en far ska göra som att köra honom till dagis och liknande.

    Så även om det inte var mitt barn vet jag mycket väl om detta även om det så klart inte är samma sak som om det var mitt eget kött och blod. Men trots detta känner jag ändå en stark tvekan, inte minst pga att jag inte är som alla andra och aldrig varit. Jag är en fri själ och har inte ett behov av att slå mig ner och stadga mig fullt ut, även om det kanske blir så i slutändan i alla fall.


    Aha, kanske missade det i tråden nånstans, alltså att du varit som en far för ett barn. Ja, inte lätt. Metoden är mer för att visa hur man egentligen känner när man drar lappen, dvs om det känns rätt eller som att man hellre hade dragit en annan lapp. Ja, du fattar. Du är ju fortfarande bara 38, för män är det ju inte lika bråttom som för kvinnor med biologi osv.. kanske vänta lite till då?
  • AnnaSthlm

    Läs din egen trådstart. Du vet exakt vad du vill, men du vet inte hur du ska göra. Du verkar ha en del trauman och inlärda hinder i huvudet.

    Det jag skulle rekommendera är att skaffa ett jobb som inte suger energi utan går lite av sig självt, hitta en bra terapeut och låta denne hjälpa dig förstå vilka behov som du behöver tillfredsställa först. Du kommer att lyckas!

  • Anonym (Förvirrad själ)
    ankans skrev 2019-09-16 15:38:27 följande:
    Aha, kanske missade det i tråden nånstans, alltså att du varit som en far för ett barn. Ja, inte lätt. Metoden är mer för att visa hur man egentligen känner när man drar lappen, dvs om det känns rätt eller som att man hellre hade dragit en annan lapp. Ja, du fattar. Du är ju fortfarande bara 38, för män är det ju inte lika bråttom som för kvinnor med biologi osv.. kanske vänta lite till då?
    Hade faktiskt inte skrivit det, vilket ju självklart var relevant information. Men absolut ska testa din metod och se hur det går. Tack för tipset! :)

    Som du säger kan man ju som man alltid vänta lite. Vet en som fick barn när han var 52 år så än är det ju inte försent. Tur i alla fall att man bor i en storstad där det är lite mer accepterat att vara annorlunda.
  • Anonym (Förvirrad själ)
    AnnaSthlm skrev 2019-09-16 15:45:37 följande:

    Läs din egen trådstart. Du vet exakt vad du vill, men du vet inte hur du ska göra. Du verkar ha en del trauman och inlärda hinder i huvudet.

    Det jag skulle rekommendera är att skaffa ett jobb som inte suger energi utan går lite av sig självt, hitta en bra terapeut och låta denne hjälpa dig förstå vilka behov som du behöver tillfredsställa först. Du kommer att lyckas!


    Jo tack, helt rätt analys. Mycket trauman och skit som inte bearbetats och borde egentligen prata med någon. Men dagens psykologer är tyvärr som att prata med en dator. Det är mer eller mindre samma svar vart man går och det är exponering ("slut ögonen och tillåt dig befinna dig i detta jobbiga"). Visst, det funkar väl till viss del men det är så avpersonifierat att man lika gärna kan följa en YouTube-video i så fall.

    Det sistnämnda har du helt rätt i. Mitt nuvarande jobb gör mig helt slut redan innan halva dagen gått (jobbar som IT-ansvarig på ett gymnasium). Skulle behöva något enklare så att man hade tid att tänka och fungera när man väl kommer hem från jobbet.
  • Ploogak

    Jag närmar mig 40, och efter förhållandet med mitt livs kärlek gick i spillror så känner jag hopplöshet. Har också varit inne på egna barn, men har tidigare blivit missfall och senare i livet känt att det kanske inte var meningen även om jag älskar barn.

    Har jobb och ok ekonomi men vad gör det när man inte har någon att dela det med. Gått snart ett år sen förhållandet tog slut, och som barnlös så har man verkligen ingenting. Sina vänner och all fritid i världen, men inte det som gör en lycklig.

    Att finna ny kärlek och framför allt få den djupa kärleken och samspelet känns helt omöjligt. Antar att det är kärleken som driver oss, saknas den så kollapsar vi.
    Alltid lätt att vara efterklok men jag mår skit nu, och jag mådde dåligt sista åren i förhållandet också men om jag hade kunnat se helheten så ångrar jag många av mina val. 

    Jag tror om man är 40 och har kärlek så ska man hålla fast, verkligen kämpa. Fokusera på familjen och det som gör den lycklig. För utan så är man helt vilsen och enligt statistiken som finns, så ligger man inte bra till.

    Så håller tummarna du kommer på vad du vill, lite sent inlägg men hoppas du funnit rätt väg.

  • Anonym (80talist)
    Anonym (Förvirrad själ) skrev 2019-09-15 16:32:30 följande:

    Hej!

    Vet inte vad jag ska placera tråden, men lade den under psykisk ohälsa eftersom detta problem gnager i mig och gör att jag mår dåligt.

    Först en kort inledning så att ni förstår helheten. Jag levde tills för tre år sedan i ett stabilt förhållande som varade i nästan 10 år. Våra liv växte ihop med föräldrar som blev bästa vänner, gemensamma resor med familjerna samt firande av högtider osv.

    Allt vad utstakat att landa i ett familjeliv, vilket hade funkat väldigt bra då vi hade alla förutsättningar med bra jobb, familjerna som vuxit samman och så mycket annat. Men jag tvekade länge, länge på att skaffa barn. För länge helt enkelt och förhållandet krackelerade till slut och hon träffade en annan. Var länge förstörd över detta och förstod inte hur jag kunde vara så dum att jag inte skaffade barn med henne när jag hade chansen.

    Nu har det gått tre år och jag lever med en annan tjej. Hon lider av en åkomma som gör att det kommer vara väldigt svårt för henne att bli gravid, och ärligt talat vet jag inte om jag vill skaffa barn ens. Det fanns nog en anledning att jag tvekade (vilket jag alltid gjort) och jag kanske inte är menad för detta liv. Lider också av diverse psykiska problem även om jag är högfungerande och idag stabilare än någonsin.

    Men, nu är jag alltså snart 40 år och vet inte alls vad jag vill göra av mitt liv. Har barnasinnet kvar och är väldigt "wild at heart". Jag uppskattar frihet mer än något annat och vill inte känna mig styrd, och min dröm är att starta eget företag där jag kan arbeta mobilt med min laptop. Detta är inte en omöjlighet då jag är utbildad inom IT och har stora kunskaper om det, men givetvis inte det enklaste att landa.

    Dock är jag ändå väldigt vilsen. Jag vet inte vad jag egentligen vill med mitt liv, vart jag vill bo, vad jag ska ägna resten av mitt liv åt om det inte blir familjeliv för mig. Ena sidan av mig vill köpa hus i hemtrakten (har till och med varit på visningar), men när det börjar bli för allvarligt får jag kalla fötter precis som med barn.

    Har en bohemisk och konstnärlig ådra i mig och är väldigt kreativ. Är påhittig, praktiskt, intelligent och bra på att prata och har därför lyckats få mängder med olika jobb som jag inte borde kunnat få - t ex chefsjobb och liknande högre positioner. Men det har varit själsdödande och slutat med att jag bara mått dåligt. Nu har jag ett skitjobb på en skola som är stressigt och fruktansvärt otacksamt så måste därifrån.

    En dröm jag har är att leva vanlife och dra omkring i Europa och utforska nya ställen, vilket min flickvän också är intresserad av. Samtidigt blir man ju påverkad av samhällets normer som säger att jag är för gammal för det - även om jag både känner mig och ser ut som 10 år yngre. Jag har alltid fascinerats av överlevnad och att utmana mig själv, och detta liv skulle om något innebära att man skulle få vara kreativ för att kunna få livet att gå ihop.

    Men sen kommer jag tillbaka till tanken på ett normalt liv, och att om jag ska skaffa familj så är det snart. Jag har fått lånelöfte på banken, har ett bra kreditvärde och har egentligen alla förutsättningar för det. Och jag hade troligtvis trivts med att ha ett relativt vanligt liv med barn egentligen, men känner samtidigt att jag är för osäker för att skaffa det. Och som sagt, jag vet inte ens om det går med min nuvarande tjej pga hennes åkomma, samt att jag på något sätt missade det tåget (i alla fall dom bästa förutsättningarna) tidigare. Tycker dock synd om mina föräldrar som inte får några barnbarn om inte jag skaffar barn då jag inte har några syskon.

    Ja, ni ser ju min osäkerhet. Lider av ADD så det kan vara en av anledningarna till att jag snabbt hoppar mellan idéer och olika drömmar. Men naturen, friheten och ett annorlunda liv har alltid varit något som lockat mig i alla tider.

    Vad ska jag göra? Hela mitt liv har jag bara levt efter principen "go with the flow", men någon gång måste man bestämma sig för att verkligen landa i något.

    Tack!


    Jag googlade på "vad ska jag göra med mitt liv" och då hittade jag denna tråd. Hur har det gått TS? Jag känner igen mig mycket i det du skriver.
  • Anonym (80talist)
    Ploogak skrev 2020-09-17 21:17:26 följande:

    Jag närmar mig 40, och efter förhållandet med mitt livs kärlek gick i spillror så känner jag hopplöshet. Har också varit inne på egna barn, men har tidigare blivit missfall och senare i livet känt att det kanske inte var meningen även om jag älskar barn.

    Har jobb och ok ekonomi men vad gör det när man inte har någon att dela det med. Gått snart ett år sen förhållandet tog slut, och som barnlös så har man verkligen ingenting. Sina vänner och all fritid i världen, men inte det som gör en lycklig.

    Att finna ny kärlek och framför allt få den djupa kärleken och samspelet känns helt omöjligt. Antar att det är kärleken som driver oss, saknas den så kollapsar vi.

    Alltid lätt att vara efterklok men jag mår skit nu, och jag mådde dåligt sista åren i förhållandet också men om jag hade kunnat se helheten så ångrar jag många av mina val. 

    Jag tror om man är 40 och har kärlek så ska man hålla fast, verkligen kämpa. Fokusera på familjen och det som gör den lycklig. För utan så är man helt vilsen och enligt statistiken som finns, så ligger man inte bra till.

    Så håller tummarna du kommer på vad du vill, lite sent inlägg men hoppas du funnit rätt väg.


    Får jag fråga vilka val ångrar du? Jag är också snart 40 år och ångrar mycket i livet och ältar detta.
  • MrsXy

    Ts, hur har det gått för dig? Hade kunnat vara jag som skrev 

Svar på tråden 38 år och vet inte vad jag ska göra av mitt liv...