Våga försöka bli gravid igen efter änglabarn

Hej.

Jag och min man förlorade vår son i graviditetsvecka 30 och sorgen är brutal, men trots detta vill vi inte bara ge upp drömmen om ett barn, utan våga försöka igen, men det är läskigt.. Alla dessa orostankar om rädslan att vi inte kommer lyckas plussa igen, och om vi gör det-oron över att gå igenom samma sak igen, en gång kanske man överlever, men två? Känns som att man skulle gå under om det hände igen...

Någon som känner igen sig, varit i samma situation och vill följas åt på resan?

Tack för era svar och för att ni orkar dela med mig om era historier, även om man inte önskar någon detta är det någonstans skönt att veta att man inte är ensam, för så känns det verkligen ibland. Känns som att det bara "ploppar ut" bebisar till höger och vänster just nu och det är lätt att bli missunnsam och tänka att det är så orättvist att de får vara med sina barn men inte jag:(

Jag längtar redan så himla mycket efter magen och de där små rörelserna. Det känns så tomt och ensamt nu när inget av det finns kvar..

Har det varit lättare för er att bli gravida efter er första graviditet? Vår barnmorska nämnde detta och vill så gärna tro att det stämmer även för mig.

Vi ska börja försöka redan om en vecka igen, hoppas på lite bättre flyt denna gången, håll era tummar! Det är ju precis som ni säger, man måste ju våga igen, trots att det är jätteläskigt! För vågar man inte kommer man ju ångra sig resten av livet sen, och det kan ju faktiskt gå bra nästa gång, hoppas hoppas!

Tack för era svar och för att ni orkar dela med mig om era historier, även om man inte önskar någon detta är det någonstans skönt att veta att man inte är ensam, för så känns det verkligen ibland. Känns som att det bara "ploppar ut" bebisar till höger och vänster just nu och det är lätt att bli missunnsam och tänka att det är så orättvist att de får vara med sina barn men inte jag:(

Jag längtar redan så himla mycket efter magen och de där små rörelserna. Det känns så tomt och ensamt nu när inget av det finns kvar..

Har det varit lättare för er att bli gravida efter er första graviditet? Vår barnmorska nämnde detta och vill så gärna tro att det stämmer även för mig.

Vi ska börja försöka redan om en vecka igen, hoppas på lite bättre flyt denna gången, håll era tummar! Det är ju precis som ni säger, man måste ju våga igen, trots att det är jätteläskigt! För vågar man inte kommer man ju ångra sig resten av livet sen, och det kan ju faktiskt gå bra nästa gång, hoppas hoppas!

Tack!

Detta barn tog nästan ett år på sig att bli till så man får ju hoppas att det går lite snabbare denna gången. Förra ggn blev jag gravid först efter en spolning så tror att det kanske satt något i vägen eller liknande innan kanske...?

Åh, det låter väldigt tufft utvandraren, att hon gick bort endast 1 dag innan bf:( man tror ju aldrig att något sådant kan hända så sent i graviditeten, men har ju insett nu att det inte finns några garantier för något och att livet bara är så fruktansvärt ovisst och tragiskt ibland, och att försöka finna något svar till varför sånthär överhuvudtaget kan få hända är helt hopplöst..

Ni är sånna kämpar allihop här inne, all styrka och kärlek till er <3

Jag fick missfall i vecka 12 först, den tog sig på 7e försöket.

Sen gjorde jag en konisering och då fick vi inte ha sex men när vi fick det tog det sig på första försöket. Detta var Hjalmar.

När vi sedan började försöka började jag tro att jag fått någon tillväxt iom kejsarsnittet och inte kunde blev gravid för jag tyckte det dröjde så. Men på e försöket tog det sig och nu längtar vi så <3

Hej.

Jag och min man förlorade vår son i graviditetsvecka 30 och sorgen är brutal, men trots detta vill vi inte bara ge upp drömmen om ett barn, utan våga försöka igen, men det är läskigt.. Alla dessa orostankar om rädslan att vi inte kommer lyckas plussa igen, och om vi gör det-oron över att gå igenom samma sak igen, en gång kanske man överlever, men två? Känns som att man skulle gå under om det hände igen...

Någon som känner igen sig, varit i samma situation och vill följas åt på resan?

Hej!!

Beklagar så mycket det du och din man gått igenom,fruktansvärt! <3

Vi var tvugna att gör ett avbrytande för 3 veckor sen, och vi vill ju verkligen sätta igång snarast! 

Undrar hur det har gått för dig? 

Hur snabbt kom kroppen din igång igen?

Åh, vi var inte alls lika långt gångna som er, vi fick veta i v14 på kub att vår lilla led av acrani, att skallbenet ej fanns så vi hade inga andra val..

Vad hände er i v30? Så himla hemskt, blir så ledsen..

ÅH hoppas på ett plus för er nu!! Så skönt att din kropp kom igång så bra!!

Jag tror min kropp är igång och att jag har ÄL just nu, brukar inte ha såhär ont i vanliga fall vid ÄL men dom där satans gravtesten visar fortfarande väldigt svagt plus och jag fattar inte hur man kan ha ÄL då.. Vi har inte vågat försöka än ifall blödningen skulle sätta igång igen och för att testen visar pos.

Vill nog försöka boka en gynundersökning för att se att allt ser bra ut men det är typ omöjligt känns det som, hittar inga tider någonstans!!

Tog du gravtest efter? 

Ber om ursäkt att jag inte svarat på ett tag här. Har haft fullt upp dels med skolan och med att fira Hjalmars 1-årsdag och alla känslor runt omkring det. Jag mår även fruktansvärt illa denna graviditeten så har inte så mycket energi till övers..

Jag är nu i vecka 19 (18+6) och det är fortfarande blandade känslor hos iaf mig. Vid alla våra ultraljud (vi har gjort 3 redan) så stämmer allt överrens med bf och allt ser ut precis som det ska. Men jag kan bara inte slappna av ännu då det va såhär med Hjalmar också. Allt såg bra ut tills de upptäckte att min mage växte för snabbt i vecka 28 så innan dess tror jag inte att jag kan slappna av. Försöker liksom släppa det lite och glädja mig men det är i princip omöjligt. Tror inte jag kommer tro på att allt är bra förrän jag har den lille grodan på mig efter förlossningen.