Våga försöka bli gravid igen efter änglabarn

Till er som förlorat: Jag beklagar! Känner verkligen med er!

Jag och min man förlorade vårt första barn, vår son. Han föddes med akut kejsarsnitt i 37+0 och vi fick ha honom i 7 veckor. Det blev 10 operationer och massa komplikationer innan vi till slut fick släppa taget om honom. Detta var i december förra året. Det togs då genprover för att se om någon av hans missbildningar var genetiska. Vi har gått och väntat på dessa prover och till slut sa vår läkare att det va fritt fram att prova igen trots att proverna inte kommit. Sagt och gjort och vi blev gravida igen i juni. 2 veckor senare kom provsvaren och då hade de hittat något, snacka om att vi blev nervösa. Levde i någon dimma, hade vi gjort bort oss nu som redan va gravida? Men nej det va en sån liten del så och det va inget som påverkat Hjalmars sjukdomsbild.

Vi är i denna graviditeten otroligt nervösa men också otroligt övervakade. Vi ska redan i vecka 16 på första läkarultraljudet och sedan kommer det fortsätta med täta kontroller. Jag kan säga att för min del så även om jag ville ha barn så kände jag aldrig den längtan förrän vi förlorade vår lille son och nu vill jag mer än någonsin. Detta är för oss en del i vår sorgeprocess och om exakt en månad skulle Hjalmar fyllt 1 år så detta tar väldigt hårt på oss.

Det jag vill säga med detta är VÅGA! Sannolikheten att det händer samma sak igen är väldigt liten och om man har en önskan så är det värt att försöka trots den lilla lilla risken. Risk finns ju i alla graviditeter och det är nog inte större risk för er nästa gång <3

Jag fick missfall i vecka 12 först, den tog sig på 7e försöket.
Sen gjorde jag en konisering och då fick vi inte ha sex men när vi fick det tog det sig på första försöket. Detta var Hjalmar.
När vi sedan började försöka började jag tro att jag fått någon tillväxt iom kejsarsnittet och inte kunde blev gravid för jag tyckte det dröjde så. Men på e försöket tog det sig och nu längtar vi så <3

Ber om ursäkt att jag inte svarat på ett tag här. Har haft fullt upp dels med skolan och med att fira Hjalmars 1-årsdag och alla känslor runt omkring det. Jag mår även fruktansvärt illa denna graviditeten så har inte så mycket energi till övers..

Jag är nu i vecka 19 (18+6) och det är fortfarande blandade känslor hos iaf mig. Vid alla våra ultraljud (vi har gjort 3 redan) så stämmer allt överrens med bf och allt ser ut precis som det ska. Men jag kan bara inte slappna av ännu då det va såhär med Hjalmar också. Allt såg bra ut tills de upptäckte att min mage växte för snabbt i vecka 28 så innan dess tror jag inte att jag kan slappna av. Försöker liksom släppa det lite och glädja mig men det är i princip omöjligt. Tror inte jag kommer tro på att allt är bra förrän jag har den lille grodan på mig efter förlossningen. 

Jag vet inte om jag kunde ta till mig Hjalmar riktigt, kändes alltid som att jag höll någon sorts distans hela tiden. Och det är inte enklare nu direkt. 

Jag hade 10 psykologbesök genom min gravidförsäkring så de besöken har jag gått på, sen tyckte inte min psykolog att jag behövde gå längre så det kändes skönt. Men nu är ju en extra jobbig period, dels pga Hjalmars födelsedag men också för att nu är de där 7 veckorna vi levde i kaos på Lunds sjukhus. Den 6/12 gick han bort och jag tror att innan dess kommer jag inte riktigt ur dimman igen...

Vi fick stränga order om att inte bli gravida så snabbt och vi lämnade alla tre blodprov som skulle kollas så det inte va något genetiskt. Detta gjorde vi den 6/12 och vi skulle få svar inom 12 veckor. Tiden gick och vi vågade inte försöka innan provsvaren kom av naturliga skäl. Till slut ringde "vår" läkare från BIVA och sa att har de inte hittat något än så kommer dom inte hitta något heller så vi fick klartecken att försöka igen. För oss kändes det som en del i vår sorgprocess att bli gravida och skaffa ett syskon till Hjalmar. Vi började försöka och jag hann tänka att jag kan nog inte bli gravid. Jag hade väldigt ont i mitt kejsarsnittsärr hela tiden så jag tänkte att jag hade nog fått sammanväxningar efter det och då kan man inte bli gravid igen. Men på 3e försöket gick det. Sedan fick vi ett brev hem att dom hade hittat en genetisk avvikelse, när jag redan va gravid. Då rasade hela världen, jag tänkte bara att nu har vi gjort bort oss. Vi skulle ha väntat ännu längre. Men det va en så liten avvikelse och det påverkade ingenting av det som Hjalmar hade så vi skulle vara helt lugna blev vi försäkrade om. 

Det har varit tufft hittils och det kommer inte bli lättare. Besök hos bm imorrn och nästa läkarultraljud den 11/11.