Googlade runt lite idag om orosanmälningar då jag läste i en mammagrupp att en mamma har fått sina barn omhändertagna o hon förstod inte alls varför. Men alltså. Krävs det inte väldigt mycket för att ett barn ska skiljas från sina föräldrar?
Jobbar dom inte mot att stödja o hjälpa innan ett omhändertagande sker? Någon som är insatt o faktiskt vet?
Om det finns indikationer på allvarliga brott som övergrepp så placerar man barnet med akut omhändertagande. Om ex sjukhus gör en anmälan om att ett litet barn kan vara misshandlad gör även där ett akut omhändertagande. I första hand handlar det om att "rädda" barnet från situationen, samt att föräldrarna inte ska ha en möjlighet att bearbeta barnet till tystnad. När det kommer till smutskastning av föräldrar i en separation så görs en utredning i första hand.
Det är faktiskt skandalöst vilken makt en oerfaren okunnig nyexaminerad och nyanställd socialsekreterare kan få.
På mycket svaga grunder kan hon rycka ett barn från sin förälder/föräldrar och därmed skada barnets viktiga anknytning till sina föräldrar. Den här nyanställda socionomen sätts på det här jobbet, för att det inte är någon annan som vill ha det.Och det finns inga bra möjligheter heller att överklaga sådana beslut.
Den nyanställde socialsekreteraren kan vara väldigt ung, inte ha någon egen erfarenhet av barn och endast ha ytliga kunskaper om psykologi. Socionomutbildningen är så bred, de läser bara små duttar av varje ämne. Lite matte, lite juridik, lite psykogi, lite ditten och lite datten...
Kanske socialsekreteraren anmärker på att ditt barn fick för varm soppa eller tycker det är konstigt att barnet skriker när det inte får glass, eller vad du vill. Sen är du fast.
Det räcker att ett enda barn om året skulle råka ut för en separation av sin förälder - så skulle det vara en katastrof. Men det sorgliga är ju att det finns väldigt många exempel på dåliga utredningar och felaktiga omhändertagande.
150 st felbedömningar på tre år, enligt länken nedan:
sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=7126935
Ja, allt ska så klart kollas upp. Men kommer man till ett hem med påstått grovt misshandlade barn och barnen inte har så mycket som en skråma eller ett blåmärke, så kanske man inte behöver akutomhänderta barnen?
Det hände min kompis. En granne som hatade henne anmälde henne och sa att grannen här under mig slår ihjäl sina barn i detta nu!
Social ock polis kom och tog med sig barnen - utan koll, utan frågor.
Min kompis fick tillbaka sina barn efter bara 6 veckor. Men det är ändå 6 veckor för mycket!!!
Man får ju verkligen hoppad att dom ofta agerad korrekt såklart. O visst har man även läst fall där dom inte agerat alls eller på tok för sent. Onödan? När vet man det? Alla anmälningar måste väl kollas upp?
Nu var det inte föräldrarnas ansvar som var föremål för den aktuella diskussionen, utan regelverket och myndighetsutövandet angående barn som blir frånryckta sina föräldrar.
Det är nog ingen som tycker att det är fel att göra så när det finns goda skäl. Men de många berättelserna om när det motsatta händer får mitt förtroende för den här myndighetsutövningen och de bakom den att sjunka till noll.
De unga och oerfarna socialsekreterarna har mycket riktigt kollegor. De är lika unga och gröna, dem. Stressen på deras arbetsplats har fått många av det äldre gardet att försvinna. Personalomsättningen är ett stort problem.
Jag känner mig inte trygg med att socialenheter i vårt land kan ta rätt beslut. Den här otryggheten gör att jag inte i första hand skulle vända mig dit om det uppstod problem med mitt barn. Jag skulle också dra mig för att skicka in orosanmälan om andra föräldrar när jag vet vilka usla utredningar som görs och alla deras misstag. Om jag råkade i kontakt med socialtjänsten skulle jag väga varje ord jag sade på guldvåg.
Här är en artikel om Docent Bo Edvardsson, som undersökt socialtjänstens utredningar och kommit fram till att majoriteten (!) är undermåliga:
www.helahalsingland.se/artikel/forskare-om-socialtjanstens-utredningar-barnet-ar-inte-i-fokus
Här är en annan artikel som är inne på samma spår:
www.dn.se/asikt/socialtjansten-tar-barn-pa-vaga-grunder/
I artikeln nedan finns väldigt mycket intressant angående rättsosäkerheten. Socialtjänsten har redan innan rättegången har startat ett övertag i form av sin utredning (även om den är felaktig) och mer tid till sitt förfogande. De offentliga biträdena får betalt för 4-5 timmars utredning och socialtjänsten kan jobba med ett ärende under flera månader.
www.dagensarena.se/innehall/vacklande-rattssakerhet-for-tvangsomhandertagna-barn/
En annan intressant aspekt som sägs i artikeln är att:
"Särskilt riskabelt blir detta då det till skillnad från i brottmål inte krävs konkreta bevis för att styrka att ett barn exempelvis blivit misskött, säger hon."
Det här är ju horribelt. Man kan alltså frånta ett barn från föräldrarna utan några särskilda bevis, det räcker bara med en bedömning från en socionom vars utbildning inte ger personen tillräcklig psykologisk kompetens att göra bedömningen.
Det är ju en del av problemet att föräldrarna inte förstår/vill erkänna att något är fel. De som förstår det kan ju få hjälp. Placeringar är tidskrävande och dyra. Inget socialtjänsten vill göra i onödan.
Föräldrar har väl sällan insikt i sina problem eller vad det är de inte förmår ge sina barn. Därav att frivilliga insatser inte alltid räcker.
Ett omhändertagande prövas alltid i domstol, både direkt och sen på regelbunden basis. Så även om det skulle vara en oerfaren socialsekreterare så är det många inblandade sen. Och när målet tas i domstol har alltid både barn och föräldrar ombud.
Nä. Soc omhändertar helt säkert inte barn lättvindigt. Så många barn som blivit misshandlade till döds.
Soc försöker i det längsta att föräldrar ska få ha kvar sina barn, även om det blir på barnens bekostnad och barnen har det väldigt tufft i hemmet.
Det är faktiskt skandalöst vilken makt en oerfaren okunnig nyexaminerad och nyanställd socialsekreterare kan få.
På mycket svaga grunder kan hon rycka ett barn från sin förälder/föräldrar och därmed skada barnets viktiga anknytning till sina föräldrar. Den här nyanställda socionomen sätts på det här jobbet, för att det inte är någon annan som vill ha det.Och det finns inga bra möjligheter heller att överklaga sådana beslut.
Den nyanställde socialsekreteraren kan vara väldigt ung, inte ha någon egen erfarenhet av barn och endast ha ytliga kunskaper om psykologi. Socionomutbildningen är så bred, de läser bara små duttar av varje ämne. Lite matte, lite juridik, lite psykogi, lite ditten och lite datten...
Kanske socialsekreteraren anmärker på att ditt barn fick för varm soppa eller tycker det är konstigt att barnet skriker när det inte får glass, eller vad du vill. Sen är du fast.
Det räcker att ett enda barn om året skulle råka ut för en separation av sin förälder - så skulle det vara en katastrof. Men det sorgliga är ju att det finns väldigt många exempel på dåliga utredningar och felaktiga omhändertagande.
150 st felbedömningar på tre år, enligt länken nedan:
sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=7126935
Nä. Soc omhändertar helt säkert inte barn lättvindigt. Så många barn som blivit misshandlade till döds.
Soc försöker i det längsta att föräldrar ska få ha kvar sina barn, även om det blir på barnens bekostnad och barnen har det väldigt tufft i hemmet.
Läste du allt jag skrev, och länkade om?
Jo, socialsekreteraren är den som tar det första steget och upprättar den otroligt viktiga, men ofta felaktiga, utredningen. Vad hon skriver däri har en jättestor betydelse, även om det är felaktigt, ensidigt, subjektivt och osakligt kommer den här utredningen utgöra ett starkt bevis i förvaltningsrätten.
Jag tycker att rättegången i förvaltningsrätten kan liknas med en rättegång i Nordkorea eller andra diktatoriska länder. Inga konkreta bevis på att barnet blivit misskött är nödvändiga. De ombud som tillsätts har det omöjliga uppdraget att hinna utreda fallen på kanske 1/20 så lite tid som socialtjänsten har haft till sitt förfogande. Allt kretsar kring socialtjänstens utredning som enligt en erfaren granskare är undermåliga i mer än 50% av fallen. Det blir lite av ett lotto, om man kommer få en rättvis och saklig behandling av sitt ärende eller ej.
Tilläggas bör, att lagstiftningen och reglerna hela tiden utgår från att det bästa är att rycka barn från sina föräldrar vid första lilla misstanke om att föräldrarna gjort något fel. De utgår inte från anknytningsforskning som visar att det är djupt skadligt för barnens anknytning att bli fråntagna sina anknytningspersoner. Det här vet vi nu, för 50 år sedan fattade man inte att t.ex. 6 veckors frånvaro från anknytningspersonerna för ett litet barn riskerar med stor sannolikhet att sätta negativa spår under hela livet.
Det kan därför inte ligga i barnets bästa att rycka iväg barnet från föräldrarna grundat på endast indicier eller obekräftade misstankar. Det borde finnas alternativa lösningar som t.ex. att barn och föräldrar flyttar iväg till ett boende med närvarande personal, eller att man inför mycket generösa besöksrutiner. Även om föräldrarna har begått somliga olämpliga handlingar mot barnet så är de ändå fortsatt viktiga personer i barnets liv, och jag ser inga hinder för att de, med barnets medgivande och kanske med en oberoende barnpsykologs uttalande, skulle kunna träffa sina barn betydligt oftare under kontrollerade former än vad de får idag.
Här är det en gammal och unken syn om barns behov som styr, som sätter fokus på barnens fysiska mående och inte deras psykiska hälsa och känslomässiga behov.
Samhället ska inte bidra till att traumatisera barn. En saklig utredning ska inte vara ett lotteri.
Så idiotiskt. Som med häxorna förr i tiden när de band ihop fötterna med händerna och lade dem på vattnet.
Flöt de var de häxor och skulle brännas till döds på bålet.
Om de inte flöt drunknade de, och då var de oskyldiga.
I ditt fall. Om barnet säger att de ogillar föräldrarna kan du lita på att det leder till åtgärder. Om barnet säger att de gillar föräldrarna, ja, då har föräldrarna manipulerat barnen till att tycka så och då är det också ett tecken på att de far illa. Det handlar om att de har dragit sin slutsats innan deras utredning är klar, och att de söker bevis på sin uppfattning - istället för att med öppna objektiva ögon söka efter vad som talar för och vad som talar mot.
Det här är ju ett vanligt fenomen inom polisen, titta t.ex. på fallet Quick, och t.ex. Göran Lambertz galna uttalanden om fallet. Utgår man från att någon är skyldig så blir det lätt att stirra sig blind på det som talar för och negligera eller läsa in annat i det som talar mot.
Hans förutfattade mening om fallet ledde till uttalanden från Lambertz om t.ex. att hunden Zampos markering av lik bevisade att Bergwall hade begått brottet, trots att det fanns bevis som visade hunden Zampo markerade på fågelfjädrar och på alla möjliga lukter, samt att Bergvall först pekade ut fel plats, men sedan fick information om var hunden markerat och ändrade sig när han fick veta var markeringen hade ägt rum.
Kanske Lambertz kunde börja jobba på socialtjänsten nu på ålderns höst. Där skulle han säkert trivas.
Läste du allt jag skrev, och länkade om?
Jo, socialsekreteraren är den som tar det första steget och upprättar den otroligt viktiga, men ofta felaktiga, utredningen. Vad hon skriver däri har en jättestor betydelse, även om det är felaktigt, ensidigt, subjektivt och osakligt kommer den här utredningen utgöra ett starkt bevis i förvaltningsrätten.
Jag tycker att rättegången i förvaltningsrätten kan liknas med en rättegång i Nordkorea eller andra diktatoriska länder. Inga konkreta bevis på att barnet blivit misskött är nödvändiga. De ombud som tillsätts har det omöjliga uppdraget att hinna utreda fallen på kanske 1/20 så lite tid som socialtjänsten har haft till sitt förfogande. Allt kretsar kring socialtjänstens utredning som enligt en erfaren granskare är undermåliga i mer än 50% av fallen. Det blir lite av ett lotto, om man kommer få en rättvis och saklig behandling av sitt ärende eller ej.
Tilläggas bör, att lagstiftningen och reglerna hela tiden utgår från att det bästa är att rycka barn från sina föräldrar vid första lilla misstanke om att föräldrarna gjort något fel. De utgår inte från anknytningsforskning som visar att det är djupt skadligt för barnens anknytning att bli fråntagna sina anknytningspersoner. Det här vet vi nu, för 50 år sedan fattade man inte att t.ex. 6 veckors frånvaro från anknytningspersonerna för ett litet barn riskerar med stor sannolikhet att sätta negativa spår under hela livet.
Det kan därför inte ligga i barnets bästa att rycka iväg barnet från föräldrarna grundat på endast indicier eller obekräftade misstankar. Det borde finnas alternativa lösningar som t.ex. att barn och föräldrar flyttar iväg till ett boende med närvarande personal, eller att man inför mycket generösa besöksrutiner. Även om föräldrarna har begått somliga olämpliga handlingar mot barnet så är de ändå fortsatt viktiga personer i barnets liv, och jag ser inga hinder för att de, med barnets medgivande och kanske med en oberoende barnpsykologs uttalande, skulle kunna träffa sina barn betydligt oftare under kontrollerade former än vad de får idag.
Här är det en gammal och unken syn om barns behov som styr, som sätter fokus på barnens fysiska mående och inte deras psykiska hälsa och känslomässiga behov.
Samhället ska inte bidra till att traumatisera barn. En saklig utredning ska inte vara ett lotteri.
Läste du allt jag skrev, och länkade om?
Jo, socialsekreteraren är den som tar det första steget och upprättar den otroligt viktiga, men ofta felaktiga, utredningen. Vad hon skriver däri har en jättestor betydelse, även om det är felaktigt, ensidigt, subjektivt och osakligt kommer den här utredningen utgöra ett starkt bevis i förvaltningsrätten.
Jag tycker att rättegången i förvaltningsrätten kan liknas med en rättegång i Nordkorea eller andra diktatoriska länder. Inga konkreta bevis på att barnet blivit misskött är nödvändiga. De ombud som tillsätts har det omöjliga uppdraget att hinna utreda fallen på kanske 1/20 så lite tid som socialtjänsten har haft till sitt förfogande. Allt kretsar kring socialtjänstens utredning som enligt en erfaren granskare är undermåliga i mer än 50% av fallen. Det blir lite av ett lotto, om man kommer få en rättvis och saklig behandling av sitt ärende eller ej.
Tilläggas bör, att lagstiftningen och reglerna hela tiden utgår från att det bästa är att rycka barn från sina föräldrar vid första lilla misstanke om att föräldrarna gjort något fel. De utgår inte från anknytningsforskning som visar att det är djupt skadligt för barnens anknytning att bli fråntagna sina anknytningspersoner. Det här vet vi nu, för 50 år sedan fattade man inte att t.ex. 6 veckors frånvaro från anknytningspersonerna för ett litet barn riskerar med stor sannolikhet att sätta negativa spår under hela livet.
Det kan därför inte ligga i barnets bästa att rycka iväg barnet från föräldrarna grundat på endast indicier eller obekräftade misstankar. Det borde finnas alternativa lösningar som t.ex. att barn och föräldrar flyttar iväg till ett boende med närvarande personal, eller att man inför mycket generösa besöksrutiner. Även om föräldrarna har begått somliga olämpliga handlingar mot barnet så är de ändå fortsatt viktiga personer i barnets liv, och jag ser inga hinder för att de, med barnets medgivande och kanske med en oberoende barnpsykologs uttalande, skulle kunna träffa sina barn betydligt oftare under kontrollerade former än vad de får idag.
Här är det en gammal och unken syn om barns behov som styr, som sätter fokus på barnens fysiska mående och inte deras psykiska hälsa och känslomässiga behov.
Samhället ska inte bidra till att traumatisera barn. En saklig utredning ska inte vara ett lotteri.