jrockyracoon skrev 2019-09-07 13:10:51 följande:
Läste du allt jag skrev, och länkade om?
Jo, socialsekreteraren är den som tar det första steget och upprättar den otroligt viktiga, men ofta felaktiga, utredningen. Vad hon skriver däri har en jättestor betydelse, även om det är felaktigt, ensidigt, subjektivt och osakligt kommer den här utredningen utgöra ett starkt bevis i förvaltningsrätten.
Jag tycker att rättegången i förvaltningsrätten kan liknas med en rättegång i Nordkorea eller andra diktatoriska länder. Inga konkreta bevis på att barnet blivit misskött är nödvändiga. De ombud som tillsätts har det omöjliga uppdraget att hinna utreda fallen på kanske 1/20 så lite tid som socialtjänsten har haft till sitt förfogande. Allt kretsar kring socialtjänstens utredning som enligt en erfaren granskare är undermåliga i mer än 50% av fallen. Det blir lite av ett lotto, om man kommer få en rättvis och saklig behandling av sitt ärende eller ej.
Tilläggas bör, att lagstiftningen och reglerna hela tiden utgår från att det bästa är att rycka barn från sina föräldrar vid första lilla misstanke om att föräldrarna gjort något fel. De utgår inte från anknytningsforskning som visar att det är djupt skadligt för barnens anknytning att bli fråntagna sina anknytningspersoner. Det här vet vi nu, för 50 år sedan fattade man inte att t.ex. 6 veckors frånvaro från anknytningspersonerna för ett litet barn riskerar med stor sannolikhet att sätta negativa spår under hela livet.
Det kan därför inte ligga i barnets bästa att rycka iväg barnet från föräldrarna grundat på endast indicier eller obekräftade misstankar. Det borde finnas alternativa lösningar som t.ex. att barn och föräldrar flyttar iväg till ett boende med närvarande personal, eller att man inför mycket generösa besöksrutiner. Även om föräldrarna har begått somliga olämpliga handlingar mot barnet så är de ändå fortsatt viktiga personer i barnets liv, och jag ser inga hinder för att de, med barnets medgivande och kanske med en oberoende barnpsykologs uttalande, skulle kunna träffa sina barn betydligt oftare under kontrollerade former än vad de får idag.
Här är det en gammal och unken syn om barns behov som styr, som sätter fokus på barnens fysiska mående och inte deras psykiska hälsa och känslomässiga behov.
Samhället ska inte bidra till att traumatisera barn. En saklig utredning ska inte vara ett lotteri.
Vilken lagstiftning är det du hänvisar till gällande att det är bäst att ta barnet från dess föräldrar? Jag håller med dig om att det absolut blir galet ibland i socialtjänsten, det är också det som visas upp i media. De flesta barn som utreds av socialtjänsten fortsätter dock att bo med sina föräldrar med eller utan stöd efter avslutad utredning. Socialtjänsten arbetar anknytningsteoretiskt i stor utsträckning och även familjesystemiskt det vill säga med nätverket. Du skulle bli förvånad över hur långt det går innan ett barn tas med tvång från sina föräldrar, det kan vara mycket missär innan. Visst det händer att barn omhändertas på felaktiga grunder absolut men det är inte så att alla eller en en stor del gör det. I de flesta fall är det barn som farit väldigt illa under lång tid. Barn lever både med våld och missbruk trots socialtjänstens kännedom för att till inte finns tillräckliga skäl för omhändertagande. Det är inte direkt billigt att omhänderta barn så att socialtjänsten skulle göra det lättvindigt är inte sant. Det finns familjer vars situation utretts tio gånger och barnen omhändertas ändå inte och ja då får socialtjänsten kritik för det.