Nemiia skrev 2019-09-07 10:41:20 följande:
Fast stopp och belägg nu va för det första är det inte socialsekreteraren som fattar beslut om omhändertagande. Det första beslutet tas av chef, chefens beslut ska sedan godkännas och skrivas under av socialnämnden, alltså politiken (vilket iof är ännu värre för dessa människor har ingen utbildning inom socialt arbete i huvud taget) sedan ska beslutet underställas förvaltningsrätten som ska godkänna att det akuta omhändertagandet fortgår till förhandling sedan är det rätten som bestämmer om det finns grund för att omhändertagandet ska fortsätta. Så det ligger knappast på den enskilda socialsekreteraren.
Läste du allt jag skrev, och länkade om?
Jo, socialsekreteraren är den som tar det första steget och upprättar den otroligt viktiga, men ofta felaktiga, utredningen. Vad hon skriver däri har en jättestor betydelse, även om det är felaktigt, ensidigt, subjektivt och osakligt kommer den här utredningen utgöra ett starkt bevis i förvaltningsrätten.
Jag tycker att rättegången i förvaltningsrätten kan liknas med en rättegång i Nordkorea eller andra diktatoriska länder. Inga konkreta bevis på att barnet blivit misskött är nödvändiga. De ombud som tillsätts har det omöjliga uppdraget att hinna utreda fallen på kanske 1/20 så lite tid som socialtjänsten har haft till sitt förfogande. Allt kretsar kring socialtjänstens utredning som enligt en erfaren granskare är undermåliga i mer än 50% av fallen. Det blir lite av ett lotto, om man kommer få en rättvis och saklig behandling av sitt ärende eller ej.
Tilläggas bör, att lagstiftningen och reglerna hela tiden utgår från att det bästa är att rycka barn från sina föräldrar vid första lilla misstanke om att föräldrarna gjort något fel. De utgår inte från anknytningsforskning som visar att det är djupt skadligt för barnens anknytning att bli fråntagna sina anknytningspersoner. Det här vet vi nu, för 50 år sedan fattade man inte att t.ex. 6 veckors frånvaro från anknytningspersonerna för ett litet barn riskerar med stor sannolikhet att sätta negativa spår under hela livet.
Det kan därför inte ligga i barnets bästa att rycka iväg barnet från föräldrarna grundat på endast indicier eller obekräftade misstankar. Det borde finnas alternativa lösningar som t.ex. att barn och föräldrar flyttar iväg till ett boende med närvarande personal, eller att man inför mycket generösa besöksrutiner. Även om föräldrarna har begått somliga olämpliga handlingar mot barnet så är de ändå fortsatt viktiga personer i barnets liv, och jag ser inga hinder för att de, med barnets medgivande och kanske med en oberoende barnpsykologs uttalande, skulle kunna träffa sina barn betydligt oftare under kontrollerade former än vad de får idag.
Här är det en gammal och unken syn om barns behov som styr, som sätter fokus på barnens fysiska mående och inte deras psykiska hälsa och känslomässiga behov.
Samhället ska inte bidra till att traumatisera barn. En saklig utredning ska inte vara ett lotteri.
