Låg AMH värde

Ja, precis, det var positivt. Så vi behövde inte övertala henne.

Och sedan fått min sambo tar ett genetiskt test också. Misstänker det är normalt men bra att ha kollat. Då litar jag kanske lite mer på hans spermier  

Spännande att se vad Karolinska nu svarar. Hade varit toppen om vi får stå i deras donationskö. 

Så fint av dig R~ att du fortfarande är intresserad av vår resa! Och ni är bästa beviset för ett mirakel. 

Hoppas lustigt nog fortfarande på ett denna månad. 

2-3 månader till nybesök och sedan beror det lite på men ibland bara 3 månader väntetid till donation sedan. Så totalt kanske 6 månader. Men... problem är det med att vi skickar en egenremiss och egentligen ska man bli remitterad. Mycket komplicerat är det hela men eftersom jag själv jobbar inom vården är jag insatt vad som officiellt gäller. Så rent lagligt sett behöver vi enligt patientlagen ingen remiss. Vi skickar iväg remissen imorgon och hoppas på att höra något snart. Sedan tar det nog också ca 2 veckor innan vi hör nåt från Olga.

Jag ska även skriva till Unica i Tjeckien igen och kanske boka in ett skypesamtal för 100 Euro. Men håller på att förhandla garantipaketet. Är inte nöjd med vad de erbjuder (egentligen med ingen klinik) men när jag skrev ett ärligt mejl att jag jämför alla kliniker och att jag inte är 100% säkert om jag ska välja de (förklarade anledningar) så svarade de att de kan anpassa vissa saker. Vi får väl även se hur detta blir. Innan man inte ser sånt i ett kontrakt tror man inte på det. 

Så det blir några spännande veckor nu och vi räknar med lite motgånger på vägen (så som man alltid gör på denna resa). 

Alltså Unica har garanti av 2 blastos men vi förstår inte ännu om det betyder att de garanterar att 2 blastas odlas fram eller om man minst får 2 insättningar. Kan ju vara så att blasto nr 2 inte överlever frysningen eller upptiningen. Detta läser man så ofta. Måste efterforska mer. Kommunikationen med de på Unica är topp.

Men på Olga lite mer flopp. Långsamma svar, inga konkreta svar. Fått en tid om 2 veckor nu för Skypesamtal dvs 3 veckor efter vi skickade in info.

Nu är frågan oavsett om vi hinner med behandling innan jul. Jag känner november är för tidigt. Behöver lite tid fortfarande. Men man måste starta behandlingen på Unica senast 1 december för att de hinner med en innan jul. Men kommer mensen efter 1 dec går det inte. Men sedan kommer man missa även behandlingen i januari då mensen kommer nog igen under deras stäningstid efter nyår. Typiskt. 

Misstänker att man ännu mindre hinner med Olga.

Vi väntar nu på svar från Karolinska. Detta kommer avgöra huruvida och var vi gör behandlingen utomlands innan. Sedan bokar vi in ett skypesamtal med läkaren på Unica. Kostar 100 Euro men värt för att få en känsla. Inga pengar i sammanhanget. 

Annars dör jag av att det inte händer någonting. Allt går så trögt. Samtidigt som jag inte ännu känner mig redo för behandlingen. Men frågan är om jag nånsin är det. Jag tror att det mer är en rädsla att inte lyckas med ÄD. Vad gör jag då? Hur mycket kommer jag orka ett till negativt besked osv? Kan jag bli knäckt ännu mer osv.

Just nu går vi även föräldrautbildningen. Ganska tufft att köra detta också. Och egentligen vill vi inte adoptera. Än så länge men man kör på flera spår samtidigt. 

Suck när ska det någonsin bli bra. Har kört två veckor synerela och började i lördags med Menopur men mitt under behandlingen får jag mens. barnmorskorna tycker det är konstigt och vart jag än vänder mig får jag inga svar. Jag orkar inte med fler misslyckanden. Hur tänker ni kring äggdonation? Vill man inte ha ett barn som har en gener och som man kan se sig själv i också.

Usch vad jobbigt och konstigt. Är det kanske en bortfallsblödning? Men det känns i alla fall så att man vill att en läkare tittar på dig, kanske gör ett ultraljud också?

Det där med äggdonationsfrågan var en process som dock redan var aktuellt direkt efter första misslyckade IVF. Det kändes som att vi antingen bara haft otur att inget ägg blev befruktad eller att det är dålig kvalité på äggen och sperman. Andra misslyckade försök var bara en bekräftelse.

Tankarna och osäkerheten kring äggdonation med positiva och negativa inslag kommer och går. Det är en självklarhet för mig att kärleken är lika stor. Men det är klart att man har stunder där man tänker: tänk om inte? tänk om barnet är "konstig"? Det kanske var en fel "donator"... Ibland tänker jag... tänkt dig om barnet blir jätteful (sååå hemskt att jag överhuvudtaget tänker det, jag skäms nästan). Jag skriver detta rakt ut för att jag vet att många tänker så, i alla fall en stund och kanske flera gånger. Men det viktigaste är att tankarna till slut inte är dominerande. Det är jätteviktigt att man har såna jobbiga tankar för att man ser att man processar situationen. Detta är ett svårt beslut, för vissa svårare än för andra.

Jag läste mycket om epigenetik och barnet kommer få mycket av mig (kanske inte ögonen och näsa ;)). Men även vid ett eget genetiskt barn? Hur vet vi hur mycket barnet får av mig och hur mycket av killen? Har du tittat på fb eller insta på bilder av födda donatorbebisar och sina biologiska mammor? Gud vad de är ofta lika! Antingen är det så att alla bebisar är lika eller att det faktiskt är så att barnet lär sig att härma oss (ffa leendet, ljuyd osv).

Sedan får man fråga sig. Vad är viktigast för mig? Vad kan jag ge upp? Jag menar, klart vill man ha ett genetiskt barn från början men... man kanske har inget val (om man nu vill ha ett barn).

Som R* skriver, jag vill vara gravid. Känner av bebisen i magen. Därför känns adoption såå mycket jobbigare. Och jag vill att barnet får en grundanknytning (en "oskadad"). Eller säger vi så, det är det jag önskar mig. Men ibland blir sakerna inte så och då ser jag det som en fantastisk möjlighet ändå till ett barn.

Processen går upp och ner. Just nu när vi är så nära äggdonationen får jag mer ångest igen. Vissa känner plötsligt en självklarhet när det är dags. Jag tänker ibland. Tänk om det ändå kan funka om vi bara väntar osv.

Sedan är jag också så rädd att den sista utvägen för att bära själv ett barn kanske inte heller fungerar.

Jag tänker så här. Det finns många väger till föräldrarskap. Jag är övertygad att den viktigaste delen i ett föräldrarskap är kärlek. Så vägen dit är inte så viktigt. Det kommer finnas ett band mellan mamman och barnet (och pappan). Tiden barnet ligger i mage, man växer upp, och bygga upp en familj tillsammans, det är där man skapar en relation till sitt barn. Görs detta med hjälp av DNA? Spelar ditt förflutna någon roll? Eller görs ditt barn till det den är genom vår kärlek?. Men tankarna kring allt annat finns där. Men det är ok. Prata med andra. Vi har gått till en psykolog och pratat om detta. Vi har även varit i kyrkan (är inte djupt troende) och haft samtal med de. Vad tycker de kring det? Vi var så positivt överraskade.

Prata med andra som har gjort samma sak och har blivit föräldrar. Skönt var det också att gå med i fb gruppen kring ÄD.

Det är viktigt att veta att barnet sannolikt även med dina egna ägg och partners ägg inte ser ut som du. Detta är helt normalt. Många gener trycks undan varje generation.

Sedan väljer de noggrann ut äggdonatorn. De liknar dig jättemycket. I ögonfärg, hårfärg, längd osv. Gör du det i Ryssland kan du veta ännu mer.

Men jag tror man måste göra sig fritt från de tankarna för att ge saken en ärlig chans. Annars kommer man må dåligt under graviditeten och senare.

Det finns många studier som visar att barn utvecklas lika bra och till och med bättre om de är donatorbarn än om de inte är det. Det viktigaste är att man pratar med barnet om detta redan i förskolåldern. Barn är smarta. De förstår och det är kärleken som gör att de kommer förstå och inte ifrågesätter.

Det är nåt annat med adoption, då kan identiteten vara skadad redan och där krävs mycket mer att ge en trygg anknytning igen pluss att det är många andra saker som de är med om (annan hudfärg, helt annat utseende än föräldrar osv).

Om du vill ändra och jobba med tankarna kan det vara bra att prata med andra på facebook (äggondationsgruppen) och här i äggdonationstråden. Samt att lyssna på jag vill ha barn podden.

Det är viktigt att veta att barnet sannolikt även med dina egna ägg och partners ägg inte ser ut som du. Detta är helt normalt. Många gener trycks undan varje generation.

Sedan väljer de noggrann ut äggdonatorn. De liknar dig jättemycket. I ögonfärg, hårfärg, längd osv. Gör du det i Ryssland kan du veta ännu mer.

Men jag tror man måste göra sig fritt från de tankarna för att ge saken en ärlig chans. Annars kommer man må dåligt under graviditeten och senare.

Det finns många studier som visar att barn utvecklas lika bra och till och med bättre om de är donatorbarn än om de inte är det. Det viktigaste är att man pratar med barnet om detta redan i förskolåldern. Barn är smarta. De förstår och det är kärleken som gör att de kommer förstå och inte ifrågesätter.

Det är nåt annat med adoption, då kan identiteten vara skadad redan och där krävs mycket mer att ge en trygg anknytning igen pluss att det är många andra saker som de är med om (annan hudfärg, helt annat utseende än föräldrar osv).

Om du vill ändra och jobba med tankarna kan det vara bra att prata med andra på facebook (äggondationsgruppen) och här i äggdonationstråden. Samt att lyssna på jag vill ha barn podden.

Ni är så fina, som skriver så mycket kloka ord. Jag har ju ett alldeles för lågt AMH och IVF:erna verkar inte ge något resultat. :'(  Det känns som äggdonation är nästa steg. Men jag vill inte födda ett barn egoistiskt, typ ska inte hen få rätt att veta vart sina gener kommer ifrån? Och vet ju själv att ibland bråkar man med sina föräldrar och att hen ska då vilja ha sin genetiska mamma skulle ju göra mig oerhört ledsen. Samtidigt tror jag att jag skulle göra allt för att få mitt barn att känna sig trygg och älskad.

Vilken dag i menscykeln tog du blodprovet i mars? Och nu denna gång? Det ska alltid tas på CD3 (3e dagen av mensen) annars får man fel resultat tyvärr.