Låg AMH värde

Det är väl lite så generellt med sjukvården. Vår fertilitetsläkare argumenterade emot min man när han sa det och då vände min man det till ett annat exempel. Han opererades i slutet av sommaren. En ren rutinoperation. Läkaren sa efter uppvaket att han kunde leva som normalt ca 1 v efter operationen om han inte fick komplikationer. Då sa min man: jaha! Menar du alltså att jag kan fortsätta cykla 2,5 mil enkel väg till jobbet 2-3 gånger i veckan? Brukar snitta 30 km/h. Läkaren såg lite fundersam ut och svarade: nej det kan du inte. Du måste ta det lugnt. Då sa min man: men då kan jag alltså inte leva som normalt? Läkaren: nej det kan du ju inte. Min man sa det till fertilitetsläkaren och hon skrattade för hon insåg hur luddigt det är.

Jag berättade för min chef när vi skulle börja med ivf förra sommaren. Jag kände att med tanke på att det blir ett par besök till läkaren under stimuleringen och sen en heldag ledigt vid äggplock och sen är det insättning. Jag har varit sjuk en gång på 8,5 år och skulle jag helt plötsligt vara sjuk titt som tätt hade han nog ändå undrat om något hade hänt. Så för mig var det mycket enklare att berätta och vara öppen med hur läget var. Jag ångrar inte det en sekund! Han har varit ett enormt stöd i vår resa! Det har varit skönt att han har vetat varför jag kanske är nere. Han har också varit tydlig med att om jag mår dåligt mentalt under resans gång så är det inga problem att ta några dagar ledigt. Det har aldrig behövts men det har varit skönt att veta att det är okej. Jag har också berättat allt om våra Rysslandsplaner och han är helt förstående! Väldigt väldigt skönt!

Det är faktiskt bara mina föräldrar som vet inom familjen. Vi skulle berätta för alla innan Ryssland och mamma och pappa var först ut. Sen plussade vi ju tre dagar senare så då valde vi att inte berätta för min syster och min mans familj. Kändes bara konstigt att lura in fler i att vi skulle åka till Ryssland.....

Fick faktiskt se det lilla livet igår igen. Fick besked i fredags om att mina cellförändringar som jag opererade bort för exakt ett år sen hade kommit tillbaka. Så jag fick göra vävnadsprov igår. Var jätteorolig så när hon hade tagit provet gjorde hon ett vaginalt ultraljud så jag fick se bebis och att hjärtat slog. Kändes fint!

Nu prover jag igen. Ser inte att mitt inlägg kom fram här.

Det har varit så otroligt intensivt med allt kring IVF och ÄD förra och denna vecka. Orkar snart inte mer. Vi är helt slut.

Jag hade också svårt att berätta allt då vi inte ännu hade all info men nu verkar det blir allt tydligare.

Jag tänkte jag skriver en lång sammanfattning här snart så får vi se vad ni tycker. Delvis bra nyheter men vi vet inte för vad vi ska bestämma oss osv. Långt ifrån målet att äntligen får börja behandlingen.

Men nu till helgen åker vi på semester, en vecka Andalusien. Detta blir härligt. Yoga, vandring i bergen och längs stranden. Vad vi längtar.

Haha, din man är ju fantastisk! Svar på tal, precis så ska det vara. Förhoppningsvis fick sig den läkaren en tankeställare och kanske gör om lite till nästa gång.

Men så fin chef! Du har bara bra människor runt dig som verkligen vet hur man stöttar. Det låter som ett klokt val att involvera chefen när frånvaron är så stor som du beskriver. Jag har redan känt bristande arbetslust och tankarna flyger iväg. Det kanske är bra att chefen vet varför prestationen inte är på topp alltid. Vad sa du till dina kollegor då? Jag har kollegor som också är mina vänner. De är nyfikna vänner dessutom. Det har varit svårt att komma med bortförklaringar till de ggr jag varit iväg hittills i höst.

Förstår helt ert val att inte få fler att tro att ni skulle till Ryssland. Kommer ni berätta hela historien nu då?

Så mysigt att titta på bebisen! Om än under tråkigare omständigheter. Vad gör dem åt cellförändringarna då? Kan de påverka bebisen på nått sätt?

Ja det är jätteskönt med en förstående chef. Ingen annan på jobbet vet utan det har räckt med honom.

Vi berättar nog hela historien. Sen får vi se om vi tar allt på en gång eller vid olika tillfällen. Det blir som det blir tänker vi! Vi vill hitta balansen mellan att berätta något roligt och att få dem att förstå att resan hit har varit jobbig.

De gör inget åt dem nu eftersom det är lätta förändringar. Jag får göra en nytt prov när jag är i v30 och se om det har försvunnit. Hon tyckte det såg bra ut så det är nog ingen fara. Nu är jag dock väldigt orolig för jag har haft lite blödningar sen igår. Så måste ringa dem idag. Det står i info från vgregionen på nätet att det är normalt med små blödningar efter koloskopi och vävnadsprov, men jag vill ändå ringa och prata med dem. Det känns jobbigt med blödningar. Från att ha varit lugn för första gången på flera, flera veckor till att nu må dåligt igen.

Gokväll! Skönt att du sluppit berätta för fler. Jag tror jag kommer bli tvungen att berätta för några kollegor också tyvärr.

Tycker det låter klokt att ta det i små steg. Först kan era nära och kära bara få glädjas åt de positiva nyheterna ju! Man behöver ju inte dämpa allas glädjerop med att vid samma tillfälle berätta hur jobbigt tiden fram till plusset var. Då blir det säkert ett annat fokus. Men så småningom kan det ju vara skönt att berätta sin historia.

Bra att cellförändringarna sannolikt inte är nått att oroa sig för! Men jobbigt med blödningarna. Hur har det gått för dig? Har du fått några bra svar? Det är säkert ingen fara om det står så på vgregionen. Det är ju inte konstigt att det blöder vid ett sånt ingrepp. Hoppas blödningarna slutat nu dock!

Ja det är väldigt skönt! Sen har det såklart varit ett pussel att komma på anledningar till att vara borta. Det var inte så farligt i början men nu har det varit ganska mycket efter sommaren med inskrivning, VUL, tidigt ultraljud, cellprov, kub och cellprov. Har försökt lägga det som går tidigt på morgonen så jag kan gå innan jobbet eller i anslutning till lunch. Lite pussel.

Jag tror att det är bra att ha inställningen att det blir som det blir med berättandet. Jag vill inte heller förminska vår resa och allt det jobbiga utan frågar någon hur vi mår och sådär så kommer jag att säga något i stil med att det är bra, men att det har varit väldigt jobbigt för det har tagit oss tid att komma hit. Så det blir nog bra!

Jag ringde igår och barnmorskan på gyn trodde inte att det var någon fara för de har ju gjort ett litet ingrepp. Speciellt eftersom det inte har varit något jättestor blödning. Som jag sa till henne.... Hade jag inte varit gravid hade jag förmodligen inte tänkt på att jag blödde utan sett det som naturligt! Hon ska i alla fall ringa mig igen nu på morgonen och är jag fortfarande orolig får jag komma till henne för att göra en snabb koll av livmodershalstappen. Grejen är att jag är rätt öm efter undersökningen så jag är rädd att det ska göra ont om hon ska in med instrumenten. Jag har inga problem med att göra undersökningar och vill gärna att det ska fortsätta vara så. Är rädd för att om det idag då skulle göra väldigt ont och vara obehagligt så kanske det hänger kvar sen. Eller jag vet inte! Ska prata med henne när hon ringer. Blöder inget nu i alla fall så det är ju positivt!

Hur har det gått för dig? Vågat dig på att kolla något kring donation? Minns jag fel om jag har för mig att du bor i Göteborgsområdet? Såg att Olga har ett seminarium i Göteborg den 8/12. Jag tyckte det var ett bra seminarium med väldigt bra information. Så det kanske kan vara ett första steg?

Hej! Det blir ett himla pusslande. Jag har hittills också försökt ta tidiga morgnar, lunch eller senare eftermiddagar men det är inte lätt att få dem tiderna.

Det låter vettigt. Ta det som det kommer och berätta det som känns bäst att berätta. Tycker verkligen inte er resa ska förminskas!

Jag tänkte på dig igår, men hann inte svara dig. Sambons familj är på besök över hela helgen. Hur har det gått? Förstår din oro! Men så länge blödningen är borta så är det säkert bra!!

Jag bor i Gbg ja! Åh, då ska jag kolla upp det seminariet - tack! Det låter som ett bra första steg! Jag har inte kommit så långt i mina efterforskningar. Har börjat med att kika och käka kosttillskott.

Vad gullig du är! Tack! Det slutade natten mellan torsdag och fredag så det verkar vara lugnt. Förmodligen bara såret som inte riktigt hade läkt. Ska ringa min barnmorskemottagning på måndag och meddela vad som har gjorts och se vad de säger.

Jamen gå på det så får du nog en uppfattning om vad du tycker. Du anmäler dig bara via deras hemsida. Jag fick prata med den svenska koordinatorn samma dag på morgonen för att hon skulle ha lite koll på vårt case. Sen under själva seminariet pratar Olga mycket kring hur de jobbar och sådär. När jag var där hade de en fd patient där som vi kunde ställa frågor till. Så jag tyckte jag fick med mig massa därifrån. Sen märktes det tydligt att vissa inte alls var redo för det för en del sa efteråt att de tyckte det var jobbigt osv. Men mig övertygade det bara om att utländsk klinik var vår väg att gå. Så börja läs på lite, lyssna på Jag vill ha barn-podden (det var hon som kör den som var den fd patienten som var på seminariet) och börja bearbeta det så du har lite kött på benen innan seminariet. Tror jag kan vara bra!

Låter ju som att det verkligen inte ska vara någon fara då! Hoppas du får ännu mer lugna besked imorgon!

Det är väl först när man har all fakta som man verkligen kan fatta beslut om äggdonation, utländsk klinik osv. är en väg man vill gå. Jag ska kolla upp seminariet! Jag behöver mer fakta och har nog ganska många frågor som jag inte ens fattat själv än. Jag tänker mkt på ett ev. barns likheter med mig. Det är väl helt uteslutet att barnet blir likt mig utseendemässigt? Jag förstår ju att miljön/föräldrarna kan forma barnet som person, men utseendemässigt då? Ingen likhet va?

Barnet kommer ju inte att ha dina gener så någon slående likhet kommer det inte att vara. Men ni kan välja som är lik dig. Tex så är jag ljushårig med blå ögon och min man har brunt hår och bruna ögon. Vi hade gått på en donator med ljust hår och blå ögon och som hade haft likheter med mig som barn (du får se bilder på hur de såg ut som barn). På så sätt kan barnet få likheter med dig. Men.... det är ju ingen garanti! Det är det å andra sidan inte med ett genetiskt barn heller. Jag är tex inte lik min pappa utan min mamma. Men min pappa känner ju inte mindre tillhörighet till mig för det. I mitt fall har jag alltid hoppats på att vårt barn ska få min mans bruna ögon för de är såååå fina!

När jag fick en svag dos av genpanik (För mig blev den inte så stor eftersom vi hade hållt på så länge och hade kommit till ett stort vägskäl) när vi började leta efter alternativa möjligheter stoppade jag mig själv och började tänka på vad som var viktigast för mig. För mig var det: 1. Att få bli mamma. 2. Att få vara gravid. Möjligheten till att uppnå nr 1 skulle bli äggdonation eller adoption. Möjligheten att uppnå nr 2 var äggdonation. Då blev svaret enkelt. För om mina egna ägg inte skulle kunna ge mig ett barn så tappade mina gener på något sätt värde. För jag hade aldrig kunnat välja bort barn! Aldrig! Och är enda vägen dit att ta hjälp av någon annan så är det den rätta vägen. När jag väl började tänka så släppte genpaniken rätt snabbt hos mig. Sen kan det ta betydligt längre dit att komma över det. Kanske behöver du prata med någon? Vet att olgas klinik erbjuder samtal med både psykolog och samtal med fd patienter innan behandlingsstart om man vill det. Det kanske kan hjälpa dig? Men jag tror att du måste väga genetiken mot att överhuvudtaget bli mamma.