Hittar ingen ny, aktuell tråd. Jag har en remiss påväg till RMC i Malmö, efter 6 kurer med Letrozol, med ägglossning men ingen graviditet. Jag har PCOS och killen många spermier men inte lika många med god kvalité.
Någon som vill följas åt? Kanske är du också i början av IVF?
Hej Snurre,
Jag och min man är i samma fas.
Hans spermier är få och dåliga, jag hade bra med ägg och verkade ok.
Vi fick beskedet slutet av juli och direkt efter en vecka fick min man remiss till rmc Malmö för utredning av androlog.
Han lämnade ett nytt spermaprov i tisdags för nedfrysning och ska lämna nästa 3 sept.
Vet dock ej när vi får träffa androlog.
Hur är er process?
Jag blir så otålig, 3 mån är en evighet. Jag vill nästan boka ivf privat direkt utan androlog men vet det är dumt.
Jag kan inte tänka på NÅGOT annat än detta försöker men det går inte.
Hur mår du?
Vi hade bara försökt i 8 månader, så jag vet att det r väldigt kort tid. Ska jag vara ärlig tänkte vi vi gör en utredning för att utesluta att det är något fel. Det blev som en käftsmäll när de ska "ni kommer inte kunna få barn naturligt, ni måste göra ivf".
Vi gick till Limhamnskvinnoklinik och efter 1 mån hade de utrett oss och i slutet av juli skickade de remiss till rmc.
Jag känner verkligen med dig, ni har kämpat länge och håll ut. Ni kämpar för det finaste man kan få och som så många tar för givet. Vad konstigt de inte kollat sköldkörteln tidigare? De kollade det direkt på mig.
Jag tänker att vi ska utreda på rmc och så fort min man blivit utredd av androlog ska vi prova privat på ivf nordic, de har inga köer alls under tiden vi väntar på statlig.
Jag känner sådan ödmjukhet och känner så för dig och alla som kämpar/kämpat under så lång tid. Jag förstår inte hur ni orkar hålla modet uppe.
Jag drömmer mardrömmar, jag är ledsen arg och avundsjuk. Jag känner inte igen mig själv och är besatt. Precis som du tänker jag på resor och saker som man tänker då är jag gravid men icke, trodde jag skulle vara det nu. Jag pratar bara med min man och en tjejkompis vet ingen annan.
Min man vill inte vi berättar för någon annan, jag vet inte hur jag känner. Orkar inte heller prata om det och vill inte så många ska veta att vi planerar barn.
Vem har ni berättat för? Kan ni prata om det bra tillsammans, hur agerar din man?
Vi är mitt i vår första behandling på RMC i Malmö.
Oförklarligt barnlösa, också utredda av limhamns kvinnoklinik.
Från det att vi fick remissen skickad gick det ca två månader tills vi fick komma på startmöte och få info om sprutor osv. Efter det får de neka en två ggr vilket vi blev. Tredje gången är man garanterad plats.
Har vart otroligt nöjd med RMC. All personal är fantastisk!
Jag hade en period förra hösten/vintern där jag mådde väldigt väldigt dåligt över barnlösheten och kan känna igen mig i det ni skriver. Jag gick till en terapeut på min vårdcentral ett antal gånger. Hon hade själv kämpat med barnlöshet och hjälpte mig jättemycket, vill verkligen rekommendera att man pratar med någon för det är väldigt svårt att komma tillrätta med själv. Det är en kris man går igenom och man får en krisreaktion och kan behöva mer stöd än man tror.
Vi berättade nästan inte för någon först, bara någon enstaka nära vän men nu har vi släppt på det och berättat för typ alla vi umgås med. Om inte annat för att folk ska förstå varför man mår dåligt/inte orkar osv. Är också många fler än man tror som kämpar med samma sak.
Visst är det :) skönt att inte vara ensam!
Jag tog sista hormonsprutan idag, 13 sprutor har det blivit. imorgon är det ägglossningsspruta och på måndag är det äggplock. Försöker intala mig att inte hoppas för mycket på första försöket, att det är en process osv men det är svårt. Vi får se hur det går kommande veckor.
Min man har också vart väldigt positiv vilket har vart ett väldigt bra stöd i jobbga stunder. Och man vet ju faktiskt aldrig, folk får ju barn trots omöjliga odds.
Haha vet att man vill typ åka dit och sittstrejka tills de tar emot en :D
Ja vi bor i Malmö, ja jag förstår, även om jag kan smita iväg snabbt måste jag ha en ursäkt. Jag vill verkligen inte säga till kollegor eller chef. Precis som du har jag inte ens berättat för min mamma. Jag vet inte hur lång tid detta kommer ta och känner att min chef absolut inte behöver veta, tar det 3 år kommer ju de tänka äh hon planerar ändå barn och hindra min karriär plus att det kommer sprida sig på jobbet.
Jag tänker säga att jag har problem med magen och har mycket kramper och behöver göra utredning, kanske kan vara en metod för dig med?
Sen i efterhand kommer jag berätta. Jag vet att min chef kommer ha förståelse hon har själv adopterat men jag vill verkligen inte prata om det.
Vår hälsa kommer först och det är ett jobb detta gäller våra liv så vi får helt enkelt bara se det som att vi efteråt förhoppningsvis snart :) kan förklara vår frånvaro.
Du kan ju sjukanmäla dig på morgonen och låtsas inte veta att du ska vara borta. Folk med migrän och liknande gör det hela tiden.
Gällande vänner med barn förstår jag helt. Jag har en vän nu som berättade att hon var gravid och dagen efter fick vi vårt besked. Samma där tänker jag ta avstånd för jag orkar inte och måste lyssna på mig själv. I efterhand kan vi förklara varför vi tagit avstånd. Dina vänner kommer förstå och de har fullt upp med sitt och när du sen är gravid (snart hoppas hoppas) kan du förklara och söka att du var tvungen att göra vad som fick dig må bra! <3 Det är okej!
igårkväll och idag fick jag sånna anfall och bara grät och grät, behövde bara få skrika och få ur ilskan och besvikelsen. Jävla skit detta! Men jag ska försöka träna och bli stark och göra allt för att hitta en balans men det kommer skölja över en hela tiden.
Jo de måste ju ha tid och plats framförallt för att göra äggplocken och ta hand om äggen de plockar ut. Ja, även fast vi har träffat flera olika har alla vart så snälla och otroligt kompetenta vilket är skönt för jag hade hört en del kass om Malmö innan. Ja det var superskönt att prata med henne och kände jag hade sån tur att hitta henne genom vårdcentralen. Men jag tror oavsett att det är bra att prata med någon för man kan få hjälp med att bryta negativa tankemönster och ångesten som i alla fall jag hade.
Det känns bra. Det är absolut ingen som bemöter oss annorlunda och ingen kommer heller råka slänga ur sig frågan om barn snart som gör så ont. Man behöver inte berätta allt om sitt mående för alla så klart men det är otroligt skönt att ha i alla fall någon att prata med annat än sin man även om det så klart är skönt att prata med honom också. Det var rätt att prata om det, i alla fall för oss men alla är vi olika :) I min omgivning, vänner/kollegor finns det minst 4 par som har gjort eller ska göra IVF samt minst en som har svårt att skaffa ytterligare barn efter att redan ha fått. Risken är ganska stor att någon eller några du känner har samma problem som er.
Såg att du hade skrivit att ni bor långt bort från Malmö. Jag har sett i andra trådar om IVF att vissa som har långt kan får göra vissa undersökningar på sin hemort så fråga på RMC om den möjligheten finns när ni kommet dit. Vi har ju vart där tre ggr den senaste veckan och ska dit på måndag igen så det har ju blivit kaos för er att vara lediga och åka så mycket.
Stort tack för tumhållningen, börjar bli väldigt nervös faktiskt. Även om de sett många äggblåsor i rätt storlek under veckan så har jag liksom noja att kroppen ska blåsa mig IGEN och de ska vara borta typ..
7 ägg plockades igår och det var inte skönt direkt men inte alls så jobbigt som jag trodde :)
Idag fick vi meddelande att fem stycken har blivit befruktade och fått preliminär återföringstid på lördag. Så himla lättad och glad!!
A
Tack!
Man fick först panodil och postafen mot illamående en halvtimme innan och sen muskelavslappnande, mer mot illamående och smärtlindring intravenöst och sen även lokalbedövning upp i.. trots det så gjorde det ont men hanterbart förutom en gång då det stack otroligt så de fick fylla på med mer smärtlindring. Jag hade dock hellre tagit den kortvariga smärtan igen än den jobbiga molande som jag har nu. Igår var jag väldigt trött och påverkad av medicinerna och lite svårt att röra mig men idag mår jag bra förutom att jag ser ut som jag är i femte månaden och magen spänner och känns som jag har världens mens- och träningsvärk. Har börjat med lutinus och är inte så pepp på den för den är lite svår att hantera och har hört att folk får hemska biverkningar.
Var inte orolig. Man kan inte veta på förhand hur man fixar detoch de fyller på smärtstillande om det gör ont. Ja man kan bli lite bitter ibland på det. En bekant har fått två barn under tiden vi försökt. Det svider ibland. Men å andra sidan har alla sina motgångar i livet och detta är vår.
Var svullen av sprutorna också men inte alls på den nivån jag är nu. Hoppas det mest är för att de vart där inne och rotat runt och att det ger med sig om någon/några dagar.