Kan vi som kontaktfamilj blir familjehem?

Om du bara visste hur mycket jag vet och kan om detta.

Uppenbarligen är de ju det.
Det håller du själv med om!

Jaja, ta det lugnt med versalerna bara.
Och jag kommer inte vara tyst, tro inte det.

Inte överintresserade av det på ett sådant sätt att det är häxjakt på kapabla föräldrar som du vill påskina! Hur lyckas du läsa min inlägg som stöd för dina påhitt??

Det är inget påhitt.

Det är ett påhitt att socialnämnden har en kista att ösa ur till en massa lättvindiga placeringar och också gör det. Det är däremot inget påhitt att felplaceringar har gjorts, liksom det motsatta felet när man inte LVUat barn som sedan slagits ihjäl i sina hem eller "bara" haft fortsatt misär, övergrepp och misshandel. Sluta vara så onyanserad. Utifrån det TS berättat så är det dags för barnen att få skydd och så får man jobba med bioföräldrarna och relationen till barnen under andra former.

Barnets bästa vinner alltid. Ett barn ska inte få bo i ett hem där de blir misshandlade, misskötta, sexuellt utnyttjade etc bara för att personerna som utför dessa dåd råkar vara ägg/spermadonatorer. Det är aldrig i ett barns bästa intresse att bli utsatt för våld och övergrepp. Även om det anonym (Ullis) verkar tro det.

unicef.se/barnkonventionen/las-texten

Vilket jag inte har påstått.

I den bästa av världar... 

Tror du inte det finns barn som blir misshandlade fysiskt och psykiskt av sina föräldrar? Tycker du att barnen skall stanna i den miljön? Var det bra att Bobby och Yara inte blev omhändertagna?

Du har upplevt något du tycker var fel, men du måste väl inse att barn ibland skadas av sina föräldrar?

För drygt 30 år sedan blev jag akut placerad. Jag hamnade då hos en tidigare kontaktfamilj, trots att vi inte träffats på runt 5-6 år. Dom hade inte haft familjehem tidigare, men jag antar att soc kontaktade dom i första hand då jag redan hade en relation med dom.

(Fick dock flytta efter ett halvår för att jag trivdes där och mamma då inte ansåg att det var straff nog för mig. Hamnade då på ett hem med fyra placerade ungdomar med riktiga problem. Jag var inget problembarn, men blev utåtagerande med detta)

Tiderna har förändrats, men jag tror snarare att man ser mer till barnet nu än förr, och era chanser är goda. Kontakta socialtjänsten med era farhågor och intresse att bli familjehem.

Åh vad fint att ni kan tänka er att hjälpa barnen. Även om ett omhändertagande är nödvändigt så är det alltid ett trauma för barn att bryta upp och komma till en okänd miljö. Det hjälper ju verkligen att de får komma till någon de redan känner och är trygga hos. Prata med socialtjänsten redan nu om att ni vill bli familjehem. Då kan de börja utreda er oavsett hur det går sen.

Givet vis finns det barn som lider. Jag har inte sagt något annat.
Men det är ingen ursäkt för när soc misslyckas.

Soc är inkompetenta i många fall. De sätter mer eller mindre snorungar att utreda ungdomar som bara är ett fåtal år yngre än de själva.
Det kan inte bli bra.

Vilken tonårsförälder känner tillit till en snärta på kanske 25 år? Som kommer direkt från skolbänken till att reda ut hur ungdomar i övre tonåren har det?

Det kan inte bli bra. OCh det blir inte heller bra. Speciellt inte i dessa fall.

Prata med handläggaren på soc. Om er oro för hemmiljön. Berätta att ni OM det skulle bli så att barnen inte kan bo hemma, gärna såg att de kunde bo hos er. Erbjud er i samband med detta att låta er utredas i förebyggande syfte som jourhem eller familjehem. Jourhem går snabbare och är en mindre utredning. I praktiken ger det om det behövs ca 6 månaders tid för att utreda er som familjehem.

Jag tror inte du vet ett dugg egentligen. Inte utifrån ett barns perspektiv. Du har ingen aning om hur det är för ett barn att växa upp där trygghet är på alla ställen utom hemma. Du har ingen aning om hur det är att vara ständigt rädd. Rädd att komma hem för att man tappat en vante. Rädd för allt bråk hemma. Rädd för hårda nävar. Rädd för att man gjort något fel som man inte ens visste om att man gjort för att ens förälder behöver avreagera sig. Rädd att somna varje natt för att man aldrig vet om man ska bli dragen ur sängen mitt i natten i håret och straffas för något påhittat av en full aggressiv förälder.

Rädd och få ångest av att man ska straffas av gud för att man ber om att ens förälder ska dö i en olycka och aldrig mer komma hem.

Rädd när stora helger som jul, nyår, midsommar och påsk närmar sig.

Sammanfattningsvis : en uppväxt präglad av ständig rädsla!

Och du, jag kan garantera dig att de sk fina stunderna är inte dem man minns.

Du påstår att du vet och kan mycket om detta?! Möjligen utifrån en förälders perspektiv som fått sina barn omhändertagna. Och det märkliga är att mycket få av de föräldrarna har någon som helst självinsikt och fokuserar endast på sig själva och sitt behov och rättigheter. Knappast barnens behov och rätt till trygghet.

Har träffat åtskilliga av dem också.

Du och dina gelikar är barnens värsta mardröm!

Utgå från tråden som gäller barn under fem och misshandel och redan fyra placerade syskon.

Vi som arbetat på socfv och/eller i samarbeten med dem vet också allt om snorungar i maktposition. Tro inte annat. (24-åringar som förstrött pillar ruvor på sina nytatuerade armar när de sitter med kvinnor på flykt från släkten; "Roliga" brudar under 30 som jämte BBIC spelar in små office pranks och lägger ut på insta etc... Väldigt förtroendeingivande... ) Man är inte okunnig om att Socfv utövning lämnar mer att önska för att man i DENNA tråd ser en trolig lösning i placering, på given info.

Trygga hos? Ts låter ju knappast som ett bra val - tvärtom! OM dessa barn placeras hoppas jag verkligen att det inte blir hos ts!

Nej TS verkar vara en helt sjuk människa. Hjälp utsatta barn? Bara sådär? Nej fy såna vill vi inte ha att göra med.

Kan bara berätta ifrån mitt perspektiv;

När jag var 4 år fick jag en kontaktfamilj.

Situationen hemma hos min biologiska familj förvärrades stadigt och tiden hos min kontaktfamilj utökades i takt med den; från varannan helg till varje. Sedan alla lov och tillslut ons-mån varje vecka. Det var först när jag var 13 år som jag blev fosterhemsplacerad hos min kontaktfamilj. Jag mådde oerhört dåligt då men det hjälpte att få bo hos min kontaktfamilj som jag känt hela livet. Jag är ett av få barn som haft ett familjehem som behandlade mig väldigt väl, de är min familj idag. Jag kallar dem för mamma och pappa och känner även så i hjärtat.

Det som skaver är hur handfallna soc var. Trots regelbundna anmälningar ifrån grannar, bekanta, skola, kontaktfamilj och släktingar så tog de inte mig och mina bröder förrän jag själv sa att jag inte ville åka hem igen. De visste mycket väl hur vi hade det. De hade tom sett det med egna ögon. Ingen av oss förstår hur de inte kunde agera.

Om de hade familjehemsplacerat oss tidigare hade våra sår mest troligt inte varit lika många och inte lika djupa.

Hur som haver, under tiden som vi var placerade så arbetade Soc aktivt för att vi skulle ha en relation till vår mamma (någon pappa fanns aldrig med i bilden). Hennes rätt till sina barn kom först och kontakt och umgänge med henne traumatiserade mig ännu mer i den känsliga ålder som jag befann mig i. Men mina bröder mådde bra av det, så det är väl olika hur man reagerar. Många faktorer som spelar in. Det hjälpte att min biologiska mamma kände mitt familjehem sen tidigare och alltid haft en bra relation till dem. Hon litade på dem. Jag är övertygad om att det alltid är bäst för barnen att få komma till kontaktfamiljen om familjehemsplacering blir aktuellt. I många fall även för föräldrarna.

Idag har jag en god relation till hela min biologiska familj men vi är inte nära av naturliga skäl. (Soc var mycket noga med att se till att vi syskon träffades och höll kontakten då vi var placerade i olika hem).

Min biologiska mamma är idag ren, har arbete, gått åratal i terapi och fungerar hjälpligt som människa idag även om hon är ärrad av sitt tidigare liv. Ärren hos mig går för djupt för att jag ska kunna och vilja släppa henne inpå livet men nu med facit i hand tycker jag att det mesta har ordnat sig till det bästa.

Till TS; jag råder dig och din partner att kontakta er kontaktperson/handläggare på sov och anmäla ert intresse som familjehem och påbörja utredningsprocessen omgående så ni är klara för att ta emot dessa barn ifall det blir aktuellt. Och blir det inte det så kanske ni kan ta emot något annat barn i framtiden. Vem vet. Men det kan aldrig skada att vara klar, godkänd och redo.

Som kontaktfamilj ser ni betydligt mer än vad andra människor i dessa barns liv gör. Ni är direkt avgörande för dem. Att anmäla ALLT som anses osunt är jätteviktigt. Om och om igen. Dokumentera allt. Och spela även in samtal med barnen eller föräldrarna ifall det skulle sägas något av vikt för utredningen. Det kan låta i överdrift men det var något som min kontaktfamilj fick erfara hade kunnat hjälpa mig snabbare men på den tiden var det inte lika lätt rent tekniskt.

Det var mycket jag berättade för dem som jag sedan inte vågade återge hos Soc när min biologiska mamma satt mittemot. Hade det varit inspelat hade jag inte behövt sitta där. Som barn är alltid lojal emot en förälder och att svika dem i deras närvaro gentemot myndigheter.. det gör man inte.

Tack för att ni ser barnen, TS! Ni behövs och lycka till.