Kan vi som kontaktfamilj blir familjehem?

Kan bara berätta ifrån mitt perspektiv;

När jag var 4 år fick jag en kontaktfamilj.

Situationen hemma hos min biologiska familj förvärrades stadigt och tiden hos min kontaktfamilj utökades i takt med den; från varannan helg till varje. Sedan alla lov och tillslut ons-mån varje vecka. Det var först när jag var 13 år som jag blev fosterhemsplacerad hos min kontaktfamilj. Jag mådde oerhört dåligt då men det hjälpte att få bo hos min kontaktfamilj som jag känt hela livet. Jag är ett av få barn som haft ett familjehem som behandlade mig väldigt väl, de är min familj idag. Jag kallar dem för mamma och pappa och känner även så i hjärtat.

Det som skaver är hur handfallna soc var. Trots regelbundna anmälningar ifrån grannar, bekanta, skola, kontaktfamilj och släktingar så tog de inte mig och mina bröder förrän jag själv sa att jag inte ville åka hem igen. De visste mycket väl hur vi hade det. De hade tom sett det med egna ögon. Ingen av oss förstår hur de inte kunde agera.

Om de hade familjehemsplacerat oss tidigare hade våra sår mest troligt inte varit lika många och inte lika djupa.

Hur som haver, under tiden som vi var placerade så arbetade Soc aktivt för att vi skulle ha en relation till vår mamma (någon pappa fanns aldrig med i bilden). Hennes rätt till sina barn kom först och kontakt och umgänge med henne traumatiserade mig ännu mer i den känsliga ålder som jag befann mig i. Men mina bröder mådde bra av det, så det är väl olika hur man reagerar. Många faktorer som spelar in. Det hjälpte att min biologiska mamma kände mitt familjehem sen tidigare och alltid haft en bra relation till dem. Hon litade på dem. Jag är övertygad om att det alltid är bäst för barnen att få komma till kontaktfamiljen om familjehemsplacering blir aktuellt. I många fall även för föräldrarna.

Idag har jag en god relation till hela min biologiska familj men vi är inte nära av naturliga skäl. (Soc var mycket noga med att se till att vi syskon träffades och höll kontakten då vi var placerade i olika hem).

Min biologiska mamma är idag ren, har arbete, gått åratal i terapi och fungerar hjälpligt som människa idag även om hon är ärrad av sitt tidigare liv. Ärren hos mig går för djupt för att jag ska kunna och vilja släppa henne inpå livet men nu med facit i hand tycker jag att det mesta har ordnat sig till det bästa.

Till TS; jag råder dig och din partner att kontakta er kontaktperson/handläggare på sov och anmäla ert intresse som familjehem och påbörja utredningsprocessen omgående så ni är klara för att ta emot dessa barn ifall det blir aktuellt. Och blir det inte det så kanske ni kan ta emot något annat barn i framtiden. Vem vet. Men det kan aldrig skada att vara klar, godkänd och redo.

Som kontaktfamilj ser ni betydligt mer än vad andra människor i dessa barns liv gör. Ni är direkt avgörande för dem. Att anmäla ALLT som anses osunt är jätteviktigt. Om och om igen. Dokumentera allt. Och spela även in samtal med barnen eller föräldrarna ifall det skulle sägas något av vikt för utredningen. Det kan låta i överdrift men det var något som min kontaktfamilj fick erfara hade kunnat hjälpa mig snabbare men på den tiden var det inte lika lätt rent tekniskt.

Det var mycket jag berättade för dem som jag sedan inte vågade återge hos Soc när min biologiska mamma satt mittemot. Hade det varit inspelat hade jag inte behövt sitta där. Som barn är alltid lojal emot en förälder och att svika dem i deras närvaro gentemot myndigheter.. det gör man inte.

Tack för att ni ser barnen, TS! Ni behövs och lycka till.