Jagvetdåinte skrev 2019-08-08 22:49:55 följande:
Tack för ditt fina svar <3 Jag ska verkligen försöka ta till mig det och få tillbaka hoppet ordentligt å vara snäll mot mig själv. Just avundsjukan och sorgen över besked som borde göra en glad har tyngt mig mycket och det känns så skönt att höra att jag inte är ensam. <3 I de mörkaste stunder försöker jag ändå tänka att "tänk, vårt barn kommer att bli det mest älskade och efterlängtade i världen". Att denna resa rent av stärker oss och får oss att njuta mer av våra ev barn. Att vi inte tar det för givet. En ödmjukhet inför att vara förälder.
Hoppas att du fick något användbart tips, vi är ju alla olika så vad som funkar för den ena funkar inte nödvändigtvis för den andra, men just andningen skulle jag nog säga gäller för alla. Snabb och ytlig andning är kroppens gas, lugn och djup andning är kroppens broms, så att andas lugnt och djupt lugnar definitivt ner stress och oro.
Förstår dig så väl det du säger om din syster, har upplevt samma med min bror. Så viktigt att påminna sig om att man inte är en dålig människa för att man känner så, vi bär på en tung ryggsäck och då blir såna situationer tuffa även om det handlar om en person man älskar så mycket. Vi är långt ifrån ensamma med den känslan. Stor kram.
Nu tar jag ut händelserna i förväg, men jag tror att vi kommer att få barn, och jag brukar backa lite och se det från det perspektivet, alltså att vi redan har fått ett barn och tänka att jag då ändå är tacksam för alla dessa tuffa år. Det låter kanske lite konstigt, men jag hade inte varit den jag är idag om vi hade blivit gravida på en gång, jag och min man hade inte heller haft det djupa förhållande vi har idag, som har formats av tuff motgång och helt klart, vårt barn kommer vi kunna njuta av ännu mer eftersom vi verkligen har fått känna hur det är att vara utan. Jag är faktiskt tacksam! Jag brukar tänka att det finns en mening med allt, hur hemskt det än kan kännas i stunden.