IVF hösten 2019

Ja gud vad man håller på med tester och piller och nojor. Tror precis som du att stress/oro inte får fertiliteten att hurra. Men ja, vad ska man göra. Det är ju svårt att inte tänka på det heller. Kan liksom inte lura hjärnan.
På ett sätt var det skönt när vi fick reda på anledningen till varför vi inte blir gravida. Såklart kändes det som tusen hugg i bröstet såklart, för någonstans trodde väl vi att "det är inget fel, det kommer att gå". Men nu har man svart på vitt varför det inte funkar och det är en lättnad i sig. För ovissheten kan ju göra en helt galen.
Jag åkte hem till en kvinna igår (30-årsåldern) för att hämta några varor jag köpt. Och vi börjar att prata, halkar in på barn. Hon berättade att fertilitetsläkare hade sagt "Överväg adoption, du kommer med största sannolikhet inte att kunna bära ett barn. Vi anser att ni inte kommer att ha så stor chans med IVF". Hon berättade att de blev helt förkrossade. De slutade att äta kött, ändrade kost helt och hållet. Sedan åkte de utomlands bara för att komma bort från allt. Hon, som inte dricker annars, sa att hon nog aldrig druckit så mycket alkohol under den semestern. Paraplydrinkar varje dag liksom. Hon blev gravid under den semestern. Födde en helt perfekt liten flicka. Så fint

Jag håller med dig - ut med känslorna bara! Läser just nu Brené Browns böcker "Våga vara operfekt" och "Mod att vara sårbar". Känns väldigt rätt just nu. För är det något jag kan känna mig så är det sårbar och det är ganska läskigt. Det är nog därför jag är så glad att den här tråden finns, här finns så mycket förståelse så det är en trygg plats att börja på. Det är inte så att jag vågar prata IVF med särskilt många runt mig, vilket är synd, vore bra om jag vågade.
Jag förstår dig i hur delat det måste ha känts att få veta anledningen till att ni inte blivit gravida, och lättnaden att tillslut veta. Då är det lättare att staka ut vägen mot mål.
Ja se där! Älsk på solskenshistorier! Jag tror verkligen att ändrat fokus kan göra stor skillnad, framförallt om stressen har lagt sig som en död hand över skaffa-barn-projektet. Men det är ju så sjukt svårt att bryta ihop och gå vidare. Mycket lättare att stanna kvar i kontrollbehovet månad efter månad. Nu hoppas jag såklart att vår IVF ska lyckas på första försöket, men om det inte gör det hoppas jag faktiskt att jag klarar av att bryta ihop och fokusera på något annat, vi har ju hållit på några år nu!! Kanske skulle hjälpa oss i slutändan, vem vet :)
Hmm... kanske skulle ta upp planerna på bröllop igen, då skulle man ju tveklöst få fokus på något annat ;)