IVF hösten 2019

Hej alla fina moms-to-be! Börjar med att be om ursäkt för ett låångt inlägg! Jag är helt ny på familjeliv och hittade hit då jag googlade på "träning och IVF". Hamnade tillslut här och tänkte att det här kan vara ett bra stöd för mig och kanske att jag kan vara ett bra stöd för någon annan. Oavsett så känns det bra att dela sina erfarenheter med andra som går igenom samma sak.

Jag och min sambo är båda 39 år och jag har två barn sedan tidigare födda -06 och -08, min sambo har ett barn född -08. Vi har försökt bli gravida sedan januari 2016.

Vi plussade i april -18 men fick tidigt missfall i v.8

Vi har utretts och de har inte hittat något medicinskt fel på någon av oss. Min man har varit positiv till IVF sedan missfallet, men jag har inte varit mogen förrän nu. Mannen är överlycklig och jag är ganska nervös men ändå positiv. 

Vi har haft vårt första möte på Linnékliniken innan semestern och ska sätta igång behandlingen i början av september. Jag har AMH 0,8 så vi får inte köpa ett paket med tre försök, men vi börjar med ett försök så får vi se vart det leder. 

Min största utmaning har hela tiden varit att hantera stressen som kommer från att gång på gång få ett minus varje månad. Känner mig som en skugga av mig själv då jag flitigt har satt upp den ena regeln/förbudet/kravet efter den andra, för att lyckas bli gravid. Nu är jag less och vill börja leva igen, hoppas att vinden vänder för oss nu.

Jag önskar alla här ett stort lycka till och ska avsluta med en riktig solskenshistoria som jag nyss hörde från min kompis som är barnmorska på BB. Hon har i sommar förlöst en förstföderska på 42 år som har försökt bli gravid sen hon var 36. Hon och hennes man har gjort flera IVF, först med egna sedan donerade ägg, eftersom hon tillslut endast hade 2-3 ägg efter stimulering. De tre försöken med donerade ägg misslyckades. De fick höra att det var helt omöjligt att de skulle kunna bli gravida. De funderade på att adoptera men kom tillslut fram till att acceptera att de var och skulle förbli vara barnlösa. Så en dag började hon känna graviditetssymptom, och födde nyss en alldeles frisk liten bebis!! 

Håret reste sig på armarna och lyckotårarna rullade nedför mina kinder när jag fick höra detta - jag kände HOPP!

Kram allesammans 

Tack, så skönt att veta att det är okej att skriva av sig, hade kunnat skriva en hel bok vissa dagar! Och tack för dina lyckoönskningar, önskar dig detsamma 

Känner igen mig, har också spenderat en stor del av min lön på allt som sades kunna öka fertiliteten! Inget har funkat hittills och nu har jag slutat med det mesta. Men jag får kämpa varje dag med att försöka släppa mitt kontrollbehov, har fortfarande dåligt samvete när jag dricker kaffe, äter onyttigt, glömmer ta kosttillskotten, dricker vin, tränar för hårt, inte tränar alls osv. Och jag vet att det är helt i onödan för jag tror inte att det i sig gör att jag inte blir gravid, det är nog faktiskt värre för fertiliteten med stressen som skapas pga det dåliga samvetet och frustrationen över att inte ha kontroll.

Ja visst är det underbart med solskenshistorier, tack för att du delade med dig av din mammas kollegas berättelse. Och tänk vad ofta den gemensamma nämnaren i dessa historier är att de har släppt kontrollen och så kommer barnet!

Jag har lite funderingar inför vad som komma skall och jag ser att ni är några som har gjort IVF förut så ni kanske kan berätta. Hur var det för er? Var någon del värre/bättre än förväntat? 

Jag är orolig för hur jag ska må av läkemedlen (arg? trötthet? koncentrationssvårigheter? viktuppgång? annat?) och jag är orolig för ägguttaget (hur smärtsamt är det? hur många ägg behövs?) och hur mår man hormonellt/fysiskt efter behandlingen?

Tack för att du delar med dig! Jag håller på att förbereda mig på att det kommer göra ont, tror att det är bättre att förbereda sig på det så man inte blir chockad över att det gör mycket ondare än vad man trott. Läkaren sa att det inte alls gör ont, men en del känner lite obehag!! Det är inte direkt vad jag har hört av dem som har gjort äggutplock...

Hoppas att man kan få lite lugnande innan och så tror jag att man kan bli otroligt hjälpt av att andas medvetet för att kontrollera smärtan, som man kan göra vid förlossning. Det hjälpte mig mycket när jag födde, men det är mer än 11 år sen så jag måste nog fräscha upp minnet lite :)

Vad tråkigt att höra att det inte har blivit en graviditet för er än, men det är bara att hålla hoppet vid liv för förr eller senare så kommer det säkert ligga en liten underbar bebbe i era armar.

Mycket av stressen som jag har upplevt under de här dryga 3 åren som vi har försökt bli gravida kommer ifrån hur dåligt samarbetet med min partner har fungerat. Vi vill båda ha ett gemensamt barn, väldigt mycket, och i bästa fall sitter man i samma båt och ror tillsammans, i värsta fall ror man i sin egen båt men mot samma mål. För oss har det varit det senare och det har varit fruktansvärt jobbigt för mig. Han ville tidigt göra IVF och för mig har det varit det absolut sista alternativet. Vi har redan barn sen tidigare och de hittar ingen förklaring till varför vi inte blir gravida, så jag har verkligen velat bli gravid på naturlig väg, i lugn och ro. Men lugn och ro är det sista min partner har gett mig. Tillslut kunde vi inte ens nämna "barn" utan att känslorna stormade. 

Min partner tyckte att jag inte var lika seriös som honom, eftersom jag inte ville göra IVF. Han tyckte att BBT kartläggning, ÄL tester, akupunktur, zonterapi, kinesologi, ayurvediska behandlingar, hälsosam kost och kosttillskott bara var svammel. Det gjorde väldigt ont att höra för enligt mig var det vägen som ledde till en kropp i balans och som i sin tur skulle leda till ett barn.

Sen en dag kände jag bara att nej, nu kommer jag inte längre på den alternativa vägen. Nu är det dags att prova IVF. Sen den dagen har min partner varit väldigt glad och nu går det att prata med honom på ett helt annat sätt. Vi sitter numer i samma båt. Men jag känner att det inte finns mycket utrymme för att oroa mig, eftersom han snabbt som bara den misstänker att jag har ångrat mig och inte vill göra IVF. Så det är guld värt att ha er här på tråden, här kan jag vara helt ärlig utan att bli misstrodd. 

Men jag ska absolut ta ett snack med honom innan IVF-behandlingen drar igång, för han måste klara av att finnas där för mig, oavsett vad han än är rädd för.

Hur är det för er andra, har ni stöttande partners som kan finnas där för er i med och motgång?

Tack, vad härligt att höra att äggplocket även kan vara en fin upplevelse! Och så fantastiskt underbart att du är gravid, stort lycka till på den resan och jag kan lova dig att du har en härlig tid framför dig :)

Ja, jag kan tänka mig att det kan behövas flera försök innan man lyckas. Jag kan också tänka mig att man måste vara stark och driven för att klara av att gå igenom flera försök - ni som har gjort det, wow vilken styrka ni har, jag är djupt imponerad! Jag känner mig inte lika fullt driven, inte ännu iallafall.

Om det inte hade varit för min partners inställning, som jag tidigare beskrev, så tror jag inte att jag hade valt IVF än, även fast att min ålder är ganska hög i sammanhanget, jag fyllde nyss 39. Jag har hela tiden trott att vi kommer att bli gravid på naturlig väg, bara vi kan lugna oss, inte tänka att det är världens ände om vi inte blir gravida. Jag har verkligen varit enormt stressad, mycket på grund av att jag blev så ifrågasatt av min partner, som att inte infertiliteten var utmaning nog...
Man kan väl säga att IVF-försöket är en kompromiss och som jag känner idag så är jag skeptisk till att göra fler försök än ett, men det har att göra med att IVF processen dels är främmande för mig (jag har förmodligen föreställt mig den värre än vad den är) och dels att vi inte har fått höra att det är vår enda chans. Läkarna har sagt att IVF ger större chans, men att det är möjligt att bli gravida naturligt. Med en stor dos tur förstås. 

Så vi tänker ta ett steg i taget. Först ett IVF-försök, sen utvärdring. Men jag är hyfsat säker på att om försöket inte leder till ett barn och vi fortsätter på naturlig väg men inget händer så kommer IVF tillslut vara vårt enda alternativ och då skulle vi se till att mentalt gå all-in, vara stark och driven och spara ihop de pengar som behövs och köra på, oavsett antal gånger. 

Jag säger det igen, vilka krigare ni är tjejer, det är inte alla som klarar av att gå igenom det här i livet! Heja, heja för oss!

Så härligt att höra att det kändes bättre än vad du hade hoppats på. 

Vet precis hur det känns när man inte vågar lita på sin kropp. Det är tufft. Styrkekramar till dig. Jag håller tummarna för att det ska gå bra till hösten! 

Ja! Jag är "skendräktig" nästan varenda månad! Väldigt störande, men det är väl så när man vill något så mycket 

Jag har väldigt jämn cykel, 25-27 dgr med ÄL dag 12-13. Har alltid lite svag molvärk dag 7-8, 12-13, 18-19 och 1-2 dgr före mens. Tror alltid att värken 7-8 är för att äggstockarna börjar jobba, 12-13 för att ägget släpper, 18-19 för att det fäster och 1-2 dagar före mens för att jag är gravid (minns att jag hade "mensvärk" i början av mina tidigare graviditeter). Så kommer mensen och ni alla vet ju hur man känner sig då  Deppdag och sen omstart. Igen. Räknade just ut att det har gått 42 månader sen vi började, varav 1 månad ledde till graviditet. Inte konstigt att man känner sig emotionellt utmattad!

Nu är jag på dag 21 och känner mig som vanligt gravid. Brösten ömmar och livmodern gör sig påmind. BIM på måndag (dag 27).

Om jag inte är gravid denna gång, vilket jag inte ens vågar hoppas på, så blir nästa försök med IVF. Det är tänkt att jag ska börja spraya dag 19 nästa cykel och man bör väl inte ha sex under ÄL då gissar jag?

Jag använde Natural Cycles första året. Började med Fertility Friend för ett år sedan. Min favorit är Fertility Friend, men det kan ju ha hänt en hel del med Natural Cycles sen jag använde den. Jag kartlade noggrant och tyckte att det var mycket spännande, men eftersom att mina cykler var så jämna tyckte jag tillslut att jag bara blev stressad av att analysera temperaturen, så jag slutade. Eller rättare sagt, när vi i maj bestämde oss för att göra IVF till hösten så slutade jag med att "koll-på-läget" eftersom jag inte längre vågade tro att vi skulle bli gravida på naturlig väg. Jag behövde semester från både jobb och baby-making. Däremot har vi haft sex under ÄL av naturliga skäl, då jag är väldigt sugen den perioden ;)

Så glad att jag har fått höra era berättelser om äggplock här så att jag inte kommer för äggplock med läkarens ord "det gör inte alls ont, eller kanske lite för en del" som förväntning! Hade inte varit kul att förvänta sig det om det visar sig bli väldigt smärtsamt.

Nu vet jag att jag kommer be om maxdos på ALLT och sen bita ihop och bara genomlida!! Hoppas att få ut så många bra ägg att några går att frysa om vi bestämmer oss för att göra fler försök.

Åh vad det känns skönt att ha er att prata med