Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Han ville inte. Jag kollade upp det för jag ville veta vilken hjälp de kunde få eftersom mamma behöver hjälp dygnet runt. Den hjälpen de kunde ge motsvarade inte den hjälpen mamma behöver. 

Min pappa har aldrig bett om hjälp. 

Du fattar inte.

Tack

Jag förstår inte vad du vill säga med dina inlägg. De har en otrevlig ton dessutom.

Vi hjälper till så mycket vi kan, ok?

Det vi främst gör är att se till att mamma får komma ut, ha sällskap, göra sånt som hon inte kan själv längre, sånt vi brukade göra. 

MEN vi hjälper också till med detta när vi är hos henne, beroende på vad som behövs:
att klä henne, fixa henens hår, färga hennes hår, sminka henne, smörja in hennes fötter, tvätta hennes kläder,  klippa naglarna, måla naglarna, städa hemma, laga mat, baka, handla livsmedel, köpa kläder, följa med på läkarbesök, ringa läkare och sjuksköterskor när det behövs, ringa sjukgymnast för hjälpmedelstips, införskaffa hjälpmedel, köpa blommor till rabatten, plantera och göra fint inför sommaren, byta gardiner, påskpynta. Och så vidare.

Jag skiter i att min syster sticker och inte kommer kunna hjälpa till att laga lite mat ibland. Det jag inte skiter i att hon inte kommer vara mammas sällskap för det är DET jag tycker är viktigast just nu. Städ och hygien sköter vi oavsett med eller utan min syster, men sällskapet går inte att ersätta. 

Jag håller med och det är därför jag ska försöka få till en hemtjänst iallafall för vissa saker. Men min pappa är envis, precis som din farmor var säkert.

Jag fattar ju att hon sticker för att hon vill ha en rejäl paus. Såklart hon inte orkar, såklart hon väljer att tänka på sig själv först. Men det är ändå egoistiskt. Hon tänker på sig själv först. Även om det är "normalt" i en sorgeprocess. Så är det isådanfall en egoistisk form av sorgeprocess. 

Äntligen någon som känner som jag. Tack för inlägget. Jag börjar tro att jag är helt störd som tycker att det är så fel. Ingen här verkar tycka som jag nästan.

Jo de val man gör påverkar andra människor vare sig man vill eller inte. 
Jo hennes val gör att jag kommer ta större ansvar vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte lämna mamma i sticket, och ja, det är mitt val. Men hennes val gör att jag kommer välja att spendera ännu mer tid med mamma än jag skulle gjort om min syster var närvarande. 

Alla val man gör påverkar människor i sin närmaste omgivninge mer eller mindre oavsett om man vill det eller inte. 

Hade min syster dessutom gjort ett annat val, som att resa bort en vecka bara, så kanske jag hade tagit mig en vecka också när hon var hemma. 

Så självklart påverkas man av varandras val, framförallt i en situation som denna. 

Ja jag håller faktiskt med, framförallt på sista tiden när jag märkt hur mycket hjälp hon behöver och även nattetid vilket gör att pappa inte heller får sova hela nätter längre. 

Jag var där förra helgen och sov kvar tre nätter och efter den helgen var jag utmattade hela denna vecka. Inte pga av att jag fysiskt hjälpt till utan pga att man känner sorg och att hela situationen är så psykiskt påfrestande. 
Det gör ont att ens förälder behöver tas om hand som ett litet barn. 
Jag mår iallfall dåligt av det. Och jag är rädd för hur det kommer bli framöver om hon ska bli ännu sämre. Jag vet inte hur jag ska klara det psykiskt.

Även om jag förstår anledningen. För det gör jag. Så blir jag ändå ledsen över att hon väljer att åka. 
Mamma står oss båda nära. Hon har varit våran vän och mamma vi har i stort sett haft daglig kontakt alltid även när vi blev vuxna. Det är ingen avlägsen släkting som du har. Det är ju helt annat.

Jag önskar att jag tyckte det var helt ok att min syster åker. Att jag kunde tänka "vad bra, hoppas hon får vila ut nu i fem veckor". Men det gör jag inte. Jag tycker att hon kunde ta denna resa nästa år eller någon annan gång. 

Jag har nog aldrig kännt mig så ensam i livet som nu. Min syster är den enda som sitter i samma sits som jag. Mina vänner har sitt liv med sina familjer. Det är hon och jag nu som står inför detta. Och pappa då. 
Att hon åker och faktiskt bara tänker på sin semester och inte på min eller mammas är ändå för mig obegripligt. Obegripligt för att jag trodde att hon hade en annan personlighet kanske. Det säger ganska mycket om vem man är, jag tror inte på någon sorgechock här. Hon har ögon och öron. Hon vet prognosen. Det går i superfart nedåt just nu. Ingen vet hur mamma mår om en månad. 

Det jag är mest rädd för är att jag ska tappa respekten för min syster och inte heller i framtiden vilja anstränga mig för hennes skull. Att jag då ska tänka på mig själv först och inte på henne. För det är så det kan bli även om man inte vill om känslorna är för sårade.