Mamma har fått en dödlig cancerdiagnos - syster väljer att resa på bilsemester i sommar

Jag har skrivit tidigare i tråden men du kanske missat det. Vi ville att pappa skulle bli anställd som vårdare eftersom han gjorde allt och eftersom min mamma behöver hjälp dygnet runt och eftesrom vi inte vill att hon ska bo någon annastans så måste han hjälpa henne. Men det fick vi inte. Han blev inte anställd. 

Efter det lämnade vi det. Men sen har jag tänkt på detta med hjälp allt eftersom mamma har blivit sämre. Men pappa vill inte ha hjälp han säger att det går bra. 

Jag fattar ju att hon sticker för att hon vill ha en rejäl paus. Såklart hon inte orkar, såklart hon väljer att tänka på sig själv först. Men det är ändå egoistiskt. Hon tänker på sig själv först. Även om det är "normalt" i en sorgeprocess. Så är det isådanfall en egoistisk form av sorgeprocess. 

Nä det är faktiskt obegripligt att hon drar iväg en hel månad. Vissa lägen i livet får man även i dessa egocentrisks tider lägga sig själv åt sidan en kort period i livet. Givetvis kan man behöva en break i allt det svåra. Men då kanske man tar det några dagar, eller en vecka. Inte en hel månad när någon nära står vid döden.

Jag fattar ju att hon sticker för att hon vill ha en rejäl paus. Såklart hon inte orkar, såklart hon väljer att tänka på sig själv först. Men det är ändå egoistiskt. Hon tänker på sig själv först. Även om det är "normalt" i en sorgeprocess. Så är det isådanfall en egoistisk form av sorgeprocess. 

Jo de val man gör påverkar andra människor vare sig man vill eller inte. 

Jo hennes val gör att jag kommer ta större ansvar vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte lämna mamma i sticket, och ja, det är mitt val. Men hennes val gör att jag kommer välja att spendera ännu mer tid med mamma än jag skulle gjort om min syster var närvarande. 

Alla val man gör påverkar människor i sin närmaste omgivninge mer eller mindre oavsett om man vill det eller inte. 

Hade min syster dessutom gjort ett annat val, som att resa bort en vecka bara, så kanske jag hade tagit mig en vecka också när hon var hemma. 

Så självklart påverkas man av varandras val, framförallt i en situation som denna. 

Ja jag håller faktiskt med, framförallt på sista tiden när jag märkt hur mycket hjälp hon behöver och även nattetid vilket gör att pappa inte heller får sova hela nätter längre. 

Jag var där förra helgen och sov kvar tre nätter och efter den helgen var jag utmattade hela denna vecka. Inte pga av att jag fysiskt hjälpt till utan pga att man känner sorg och att hela situationen är så psykiskt påfrestande. 

Det gör ont att ens förälder behöver tas om hand som ett litet barn. 

Jag mår iallfall dåligt av det. Och jag är rädd för hur det kommer bli framöver om hon ska bli ännu sämre. Jag vet inte hur jag ska klara det psykiskt.

Även om jag förstår anledningen. För det gör jag. Så blir jag ändå ledsen över att hon väljer att åka. 

Mamma står oss båda nära. Hon har varit våran vän och mamma vi har i stort sett haft daglig kontakt alltid även när vi blev vuxna. Det är ingen avlägsen släkting som du har. Det är ju helt annat.

Jag önskar att jag tyckte det var helt ok att min syster åker. Att jag kunde tänka "vad bra, hoppas hon får vila ut nu i fem veckor". Men det gör jag inte. Jag tycker att hon kunde ta denna resa nästa år eller någon annan gång. 

Jag har nog aldrig kännt mig så ensam i livet som nu. Min syster är den enda som sitter i samma sits som jag. Mina vänner har sitt liv med sina familjer. Det är hon och jag nu som står inför detta. Och pappa då. 

Att hon åker och faktiskt bara tänker på sin semester och inte på min eller mammas är ändå för mig obegripligt. Obegripligt för att jag trodde att hon hade en annan personlighet kanske. Det säger ganska mycket om vem man är, jag tror inte på någon sorgechock här. Hon har ögon och öron. Hon vet prognosen. Det går i superfart nedåt just nu. Ingen vet hur mamma mår om en månad. 

Det jag är mest rädd för är att jag ska tappa respekten för min syster och inte heller i framtiden vilja anstränga mig för hennes skull. Att jag då ska tänka på mig själv först och inte på henne. För det är så det kan bli även om man inte vill om känslorna är för sårade. 

Nej jag förstår det. Men jag har lika stort behov av en resa. Jag skulle behöva åka i väg i två månader till en öde strand och inte göra något, inte prata med någon. Jag har behov av att få sova och vila, att inte få tänka på något. 

Man måste inte se till sina behov först alltid.

Nej jag har inte frågat. Jag skriver av mig här istället. Hon kommer ta det som kritik vilket det i och för sig kanske är. Jag är rädd att det blir fel och jag orkar inte att vi har en konflikt mitt i allt detta eller att hon blir sur på mig. Har inte kraft för det. 

Jag utgår från att hon vet vad hon gör och att hon fattar hur vi kan känna att hon drar men att hon tycker det är ok. 

Hon tänker på sig själv och sin man. Han vill nog ha sällskap på sin semester. Han skulle dock aldrig lämnat sin mamma om det var hans mor som var sjuk. Så där är de lite olika. 

Jag kommer försöka ta någon dag hit eller dit. Det beror på hur sommaren blir. Jag vill åka en vecka. Men jag får dåligt samvete om jag gör det. För jag vet att mamma skulle velat åka. Och det känns som att hon skulle bli mer nere av att jag också åker. Även om hon inte säger något. Hon skulle aldrig säga något, hon skulle säga "vad roligt" och se glad ut. Men jag tänker så. Jag tänker att hon skulle börja tänka att hon aldrig mer kommer få resa och att hon blir ännu mer deprimerad då. Så därför vet jag inte om jag klarar av att resa någonstans i år.