En trött bonusmamma

Hej!

Usch vad det låter jobbigt.
Det känns ju som att din bonusson har en diagnos han med? Kan han gå till skolkurator eller psykolog, kanske BUP? Bara så att man kan ta reda på vad som händer och bättre ta hand om honom.

Sen så måste jag säga att det inte är DU som ska ta hand om honom, han har en pappa och en mamma som ska ha största ansvaret, du är just precis som du säger; bonus. 
Jag har själv en bonusson som faktiskt liknar din om man bortser från ångesten och han är dessutom yngre. Uppfostran m.m får min sambo ta hand om, det är hans son. Jag säger till om han inte följer vissa regler (det är ju mitt hus också) och jag ger honom uppmärksamhet och lagar mat och sånt, precis som jag gör åt övriga familjemedlemmar, men största ansvaret för honom ligger på min smabo då det är hans son.

Kan tillägga att kommunikationen mellan min sambo och hans ex varit ganska svår. Hon har hypokondriska drag, låter inte sin son ta något ansvar o ljuger tex om att han packar skolväskan själv, lägger över sin egen ängslan på honom, behandlar honom betydligt yngre än vad han är (de pratar tex bebis-språk med varandra samt påminner honom om att gå på toa när han står o studsar). Min sambo är väldigt pedagogisk, vill att han ska utvecklas men blir såklart trött av att det alltid blir steg bakåt samtidigt som framåt.

Vi har en kontakt genom barn, där vi vuxna gått på olika vis. Tyvärr så menar de att vi ska ge honom uppmärksamhet om han säger aj tjugo gånger om dagen, att vi ska trösta o finnas, men nånstans känner jag att det finns en gräns? Vill verkligen tillägga att det är en pojk som får uppmärksamhet utan att han ska behöva göra så.

Tack för stödet! Jag behövde höra det!

Skaffa en liten etta som det är i när sambon har dottern. Han måste kliva fram och ta ansvar.

Det jävliga är att mitt i allt detta så blev jag gravid, och nu har vi en ettåring gemensamt. Jag har också funderat på särbo vid vissa tillfällen o just när barnet är här. Jag är inte helt den glada mamma jag kan vara...

Du träffade honom för tre år sedan. Tog det JÄTTElugnt och har nu en ettåring med honom.

...

Låter som en sjukt jobbig situation men samtidigt låter sonen väldigt otrygg och har även fått ett nytt småsyskon och två nya vuxna i sitt liv

Otrygg känns det ju som att han varit redan innan, men visst önskar jag i efterhand att vi skaffat barn betydligt senare, eller kanske inte alls...

Han var säkert otrygg innan du kom in i bilden, tror inte det är ditt fel men att på fyra år genomgå föräldrarnas skilsmässa, två helt nya vuxna att bo med i båda sina nya hem och ett nytt småsyskon samt skolstart

Det är mycket att hantera för ett barn

Om du sen säger att han var otrygg redan så är det ju egentligen inte alls konstigt om han snarare blivit mer otrygg under dessa år

Typiskt för lugna och spralliga människor som håller på rutiner. 

Tack för råden. Jag skulle aldrig blivit ihop med honom och vi skulle aldrig skaffat barn. För hans skull kanske jag ska gå då? Är det råden man får här inne?

För hans skull?
Vad vill DU?

Tja det är ju inte så lätt att ge råd för det är ingen lättlöst situation.

Men om man börjar i ena änden, tror du pojken gör det för att han är elak och medvetet vill irritera er? Troligtvis svarar du nej. Det låter inte som att det funnits misstankar om diagnos. Du instämmer med att han nog är otrygg vilket jag läser mellan raderna att även de proffesionella ni talat med tror. Han har objektivt sätt haft fyra väldigt omvälvande år med många stora förändringar som totalförändrat hans liv utan att han haft någon kontroll över dem. Han har även åren därförinnan levt som barn i vad du kallar ett turbulent förhållande.

Mitt spontana råd skulle nog vara att backa lite i den mån det går. Låt din sambo ta alla nattningar om han inte redan gör det och föreslå att han för en längre period flyttar in och sover i sonens rum på nätterna.

Kanske kan du passa på att ta några dagar ensam när sonen är där ibland, träffa din släkt eller dina vänner eller bara bonda lite själv med bebisen och göra något mysigt. Då får pojken lite utrymme och extra trygghet och du får lite utrymme så att du kanske kan känna mindre frustration. Det kan lätt bli en negativ spiral när mycket frustration hänger i luften. Kanske blir det också lättare för din sambo att växa och ta mer initiativ och föräldraansvar samt ha mer helhjärtat fokus på sonen ibland om du helt enkelt sticker iväg och hittar på dina egna grejer?

Du verkar vara en fin bonusmamma i en jobbig situation. Ni hela familjen måste få hjälp från lämpligtvis Bup så att ni får hjälp med att barnet mår bra och hur ni ska hantera det. Chansen att barnet har en diagnos är ganska stor eftersom mamman har en diagnos inom autistiskt spektrum vad jag förstår. En del tycker ni var snabba med att flytta ihop och få barn men är du och din sambo trygga i er själva så kan inte jag se något fel i det, ibland går allt snabbt och det blir jättebra. Tror inte alls det hjälper att du flyttar någon annanstans när bonusen är hos er, ni är ju en familj och bonusen tillhör den lika mycket som ni andra i familjen. Så ta hjälp och kämpa för svårt kan det vara men svårt kan det likaväl bli med ert gemensamma barn men så kan det vara.

Jag vill såklart att alla ska må bra. Känns tråkigt att bli bedömd och felaktigt misstolkad av att vi är spralliga. För övrigt hade jag känt min sambo flera år innan vi blev ett par (dock utan vetskap om hur förhållandet samt hur barnet var, och nej, vi jobbade ihop o vänsterprasslade inte). Med spralliga menade jag att vi försöker vara glada vuxna som inflikar humor både för att berika livet och göra vissa jobbiga saker lättare.

Min bonusson avgudar sin lillasyster, samtidigt som han absolut visar tendens till att vilja bli sedd på samma vis genom att hellre leka med hennes leksaker osv. Jag har backat sista månaden och försökt andas, men då letar gärna denne lille pojk upp mig. Ett exempel var när jag var sjuk, hade legat i soffan o vi hade tittat på film o pratat. Jag sa att jag behövde gå o vila lite i sängen. Då tar han sina pennor o papper o lägger sig på golvet nedanför o ritar. Så känslan han har inför mig kan ju inte vara katastrofal.. Ska jag iväg med det lilla barnet så undrar han alltid varför han inte ska med....så det är på något vis svårt att få ett ?enkelt? avbrott med..

Missförstå mig inte jag menar inte att du är fel eller att han inte tycker om dig jag menar bara att det här är det först och främst pappan som måste ta i. Han behöver hitta ett sätt att skapa trygghet för sin son och se till att han känner sig sedd. Sen är det ju super om ni har en jättebra relation också och klart han ska umgås mycket med sitt syskon, men kanske kan han vara helt själv med pappa en av sju dagar, eller en av 14? Kan också vara att det hade hjälpt att han får vara den styrande i familjen den dagen, kanske väljer han middag och han och pappa åker och handlar och lagar? Man behöver fastna i att underhålla sönder barn alltid

Observera så att hela familjen sen samlas och äter på kvällen. Ibland hjälper det att få växa med uppgifter och få en känsla av att man är en tillgång

Visst är det så. Hans pappa gick itu efter månader av gråt på kvällar o inte veta varför eller hur det kom sig att det började. Det sköttes tyvärr heller inte så snyggt av mamman som nästan gottade sig o njöt av sitsen. Det är egentligen först nu som han har hittat tillbaka till sig själv som pappa o kan känna glädje igen. Vi gör redan sonen väldigt delaktig i saker, lagar mat, fixar i trädgården, projekt inne.. Men visst ska jag ha som förslag att de ska få en helt egen dag!

Hur mycket vet ni om hur pojken har det hos mamman? Det vill säga, hur mycket kan hennes diagnoser, eller personlighet för den delen, spela in?

Ibland är det ju så att barns reaktioner och utbrott kommer där de känner sig trygga. Att han ville bli körd till mamman talar kanske emot detta - men kan det vara så att han är orolig och känner ansvar för henne när han inte är där? Hennes sambo kanske inte är snäll, tex.

Jag kanske är helt fel ute med det var en tanke jag fick.

*men

Den tanken har ibland slagit mig också. Jag har vänt o vridit rejält på varför o hur vi är o vad vi gör (utöver många förändringar i livet som många påtalat i tråden). Tyvärr kommit fram att mamman aldrig hjälper honom att påminna eller fått in rutinen att borsta tänderna, hon klipper inte naglarna, han duschar aldrig hemma när han är där (bara gympan på skolan, inte ens efter aktiviteter på fritiden). Han har även uttryckt att ?mamma oftast är i köket o är upptagen med att laga mat/diska?. Han kan tycka vi är stolliga o roliga o vid nåt tillfälle när han tog upp att pappa var så rolig så kom det mellan raderna att mamma inte är så kul. Vid nåt tillfälle sa han att han får äta själv först o sen efter äter de vuxna själva medan han får titta på tv (?). Jag vet inte....en soppa är vad det är.