Låt höra, allt om er trygga, långvariga kärleksrelation till er underbara kille/sambo/äkta man.
Har läst nog om alla katastrofala förhållanden och sviniga män och jag tror inte jag kommer närmare egen lycka på det viset. Snarare tvärtom.
Så snälla. Gör mig, och kanske hela familjeliv, lite gott och berätta om den fina kärleken, som existerar.
Firar 11 år tillsammans och 8 år som gifta nu i mars. Jag blev gravid efter 3 månaders förhållande och har 13 månader mellan ungarna...inte det bästa sättet att spendera sina första år kanske, men för oss blev det så jäkla bra ändå. Vi var fortfarande typ nyförälskade under småbarnsåren, vilket gjorde det väldigt mycket trevligare. Han visade sig vara den bästa jag någonsin träffat. Han ser och uppmärksammar mig. Han är inte den mest romantiska, men otroligt trygg och omtänksam. Han ser när det behöver städas, lagar mat om han kommer hem först, tar ansvar för barnen utan att jag behöver be om det (vilket borde vara en självklarhet), pillar mig i håret eller masserar mina fötter under en hel film på eget bevåg och håller om mig i sängen tills jag somnat. Vi bråkar aldrig...vi är inte alltid överens men löser det alltid utan tjafs och har aldrig kallat varandra något dumt eller otrevligt. När jag ville börja studera så stöttade han mig till 100 % och sa att under dessa åren så är det min tid som är viktig och mina studier som ska prioriteras, så han har tagit barnen om det behövts och jag har inte missat en föreläsning på 3 år. Han är stolt över mig och att jag vågade.
Trodde seriöst inte att det fanns en man som skulle passa mig så som han gör, kan inte se att jag någonsin skulle tröttna på honom. Han ger mig fortfarande fjärilar i magen när han tittar på mig.
Sen är ju jag ett jävla kap också, så han hade också lite tur. 
Firar 11 år tillsammans och 8 år som gifta nu i mars. Jag blev gravid efter 3 månaders förhållande och har 13 månader mellan ungarna...inte det bästa sättet att spendera sina första år kanske, men för oss blev det så jäkla bra ändå. Vi var fortfarande typ nyförälskade under småbarnsåren, vilket gjorde det väldigt mycket trevligare. Han visade sig vara den bästa jag någonsin träffat. Han ser och uppmärksammar mig. Han är inte den mest romantiska, men otroligt trygg och omtänksam. Han ser när det behöver städas, lagar mat om han kommer hem först, tar ansvar för barnen utan att jag behöver be om det (vilket borde vara en självklarhet), pillar mig i håret eller masserar mina fötter under en hel film på eget bevåg och håller om mig i sängen tills jag somnat. Vi bråkar aldrig...vi är inte alltid överens men löser det alltid utan tjafs och har aldrig kallat varandra något dumt eller otrevligt. När jag ville börja studera så stöttade han mig till 100 % och sa att under dessa åren så är det min tid som är viktig och mina studier som ska prioriteras, så han har tagit barnen om det behövts och jag har inte missat en föreläsning på 3 år. Han är stolt över mig och att jag vågade.
Trodde seriöst inte att det fanns en man som skulle passa mig så som han gör, kan inte se att jag någonsin skulle tröttna på honom. Han ger mig fortfarande fjärilar i magen när han tittar på mig.
Sen är ju jag ett jävla kap också, så han hade också lite tur.
Åh den här tråden vill jag följa. Mådde också Så gott av att höra om detta fina förhållande.
22 år tillsammans, vi är olika, men kompletterar varandra. Sexet blir bara bättre med åren. Går med hundarna och pratar minst en timme varje kväll. Trivs med vardagen och familjelivet. Har massa planer för vad vi vill göra när barnen flyttat ut om några år.
Vi har båda intressen på olika håll och både gemensamma och egna vänner. Vi har alltid försökt vara generösa mot varandra och ge tid till egna saker. Vi har en stark attraktion till varandra och klickar på ett djupare plan vilket jag tror är anledningen till att jag inte önskat något annat en enda dag. Vad som finns framför oss vet ingen. Inget är säkert. Men just nu är jag bara tacksam för det vi har.
Min man ställer alltid upp för mig och barnen. Tilldammans sedan 1996, gifta, tre barn, en hund och en katt. Han var pappaledig 2 dagar i veckan, så jag kunde börja arbeta när jag blev erbjuden jobb. Hade blivit arbetslös annars. Han hjälper till mycket med barnen, städar, tvättar, lagar mat, bakar bullar, kokar saft och sylt. Hjälp, låter som om jag knappt gör något! Fast vi delar på hushållssysslorna ganska bra!
Jag har även varit utomlands en vecka med en tjejkompis. Super skönt att ladda mamma batterierna. Vi har ett barn med autism och jag tar mycket möten, etc med det barnet.
Istället för att ge varandra brölloppspresenter när vi har årsdag så bestämde vi att vi går ut och äter bara vi två. Jag hoppas att vi kan resa på en weekend själva nästa år.
Vi har varit tillsammans i 11 år, träffades som drygt 40-åringar och det funkar så bra. Vi har i princip aldrig grälat - en gång lite grann. Och så klart säger vi inget elakt till varandra. Och vi kan prata om allt. Inte bara att han förstår och kan prata om saker, han frågar mig t.o.m. om det är något jag vill prata om. Han talar om hur mycket han älskar mig nästan varje dag. Mitt första intryck av honom var faktiskt att han är så vettig.
Jag har en helt otrolig man!
Han har tagit till sig min son som sin egen och är en fantastisk pappa, tar sig tid, gör roliga grejer, aktiverar osv. Vi hjälps åt med barnen, aldrig några diskussioner, sällan gnäll (isåfall är det dessvärre oftast jag). Omtänksam och kärleksfull. En fantastisk man helt enkelt, skulle inte vilja byta ut honom mot någon annan! <3
Jag är ihop med en kvinna, så mig själv kan jag inte nämna som svar.
Min bästa vän är gift sedan 22 år tillbaka med en fantastisk man. Han har arbetat 80% sedan barnen föddes, och alltid tagit städningen på den lediga dagen. Han tog hand om kalas och föräldramöten. Han lagar mat varje dag, han är jättetrevlig och social i alla sammanhang. Han tittar på sin fru som om hon är högsta vinsten i världen, och det vackraste som finns. Han påminner henne hela tiden om att han är så tacksam och lycklig över att vara gift med henne. Han hämtar henne när det regnar, eller när vi varit ute. De gör jättemycket tillsammans; vandrar, paddlar, cyklar, går på utställningar. Samtidigt har han egna intressen och vänner, och låter henne ha sina. Utöver detta sitter han aldrig vid en skärm, är inte ett dyft sportintresserad - och är extremt snygg och atletiskt byggd. Positiv, lätt att prata med om allt.
Jag är jätteglad för hennes skull - hon har hittat en riktig man!
Bra initiativ :)
Något positivt måste det finnas
Jag har världens bästa man, och kan väl ärligt talat säga att samtliga mina relationer varit med fantastiska män.
Min man är omtänksam, och agerar också på den omtanken och går utanför vad som är bekvämt för honom för att underlätta för andra.
Han tar ansvar, engagerar sig, erkänner när han har fel, står för vad han gör och kan kompromissa.
Han ser och uppskattar mina insatser, både på hemmaplan, i vår relation och i yrkeslivet. Mitt jobb är lika viktigt som hans, vi delar på både bra och dåligt. Utöver de grundläggande fantastiska egenskaperna så är han också snygg, välvårdad och luktar gott.
Har också ett fantastiskt förhållande! Min sambo lagar mat, städar och vi pratar mycket om allt möjligt. Vi är bästa vänner. Varit tillsammans i fem år och kompletterar varann väldigt bra. Har tjafsat 2 ggr på dessa år. :)
Lever också med en underbar man, vi är olika men ändå lika, Vår relation bygger på kärlek, attraktion, tillit harmoni och ömsesidig respekt. Ungefär 25 år tillsammans nu
Favoritar. Har själv ingen särskilt bra relation men vill gärna höra att det finns bra män och relationer för att få lite hopp om framtiden.
Det är sällan jag bidrar i de här trådarna men här var jag ändå tvungen! När man haft så mycket strul tidigare och tänkt att relationer är svåra och nästintill onödiga. Har ganska dåliga relationer i bagaget där både jag och min vardag påverkats negativt i många olika hänseenden. Så när jag förra våren till slut gjorde slut med mitt ex, så började jag nog göra mig redo för att bara vara för mig själv/den där eviga singeln.
Men under sommaren träffade jag en man som jag spenderat majoriteten av tiden med sedan dess. Vi pratar, vi lagar mat tillsammans, åker iväg på utflykter, dansar tillsammans och tränar. Vi har en romantik i vardagen som jag uppriktigt aldrig tidigare kunnat drömma om. Han är lugn, intellektuell, har en passion för att lära sig nya saker och är varm och omtänksam. Vi kan vara tysta tillsammans utan att det gör någonting. Vi har framtidsdrömmar som för mig tidigare känts ouppnåeliga (och av viss rädsla även till viss del oupptäckta), men med honom närmar sig den där "framtiden" med allt större steg. För första gången någonsin går jag inte och väntar på nästa gräl. Jag ser inget slut på den här relationen och inte han heller, verkar det som. Tvärtom så bara fortsätter det med nästa steg och sen nästa igen. Och utöver ett par frågetecken som varit oundvikliga på grund av våra bagage, så har utvecklingen i sig varit otroligt smärtfri. Var det sedan leder vet jag inte och det kan man aldrig förutspå - det har trots allt inte pågått så länge ännu. Men att ha fått en glimt av hur bra det faktiskt kan vara i en relation, ny eller gammal, det har tänt en ny gnista hos mig!
Ibland är det läskigt att bara ha det bra. Ju mindre man behöver kämpa med relationen, desto mer behöver man kämpa med sig själv, känns det som. Men med denna relation har jag lärt mig (lär mig ständigt) att det är precis så svårt som det behöver vara och precis så lätt som det kan bli. Det avgörs av hur rätt partnern/relationen är för en och var man har sig själv någonstans.
Det är sällan jag bidrar i de här trådarna men här var jag ändå tvungen! När man haft så mycket strul tidigare och tänkt att relationer är svåra och nästintill onödiga. Har ganska dåliga relationer i bagaget där både jag och min vardag påverkats negativt i många olika hänseenden. Så när jag förra våren till slut gjorde slut med mitt ex, så började jag nog göra mig redo för att bara vara för mig själv/den där eviga singeln.
Men under sommaren träffade jag en man som jag spenderat majoriteten av tiden med sedan dess. Vi pratar, vi lagar mat tillsammans, åker iväg på utflykter, dansar tillsammans och tränar. Vi har en romantik i vardagen som jag uppriktigt aldrig tidigare kunnat drömma om. Han är lugn, intellektuell, har en passion för att lära sig nya saker och är varm och omtänksam. Vi kan vara tysta tillsammans utan att det gör någonting. Vi har framtidsdrömmar som för mig tidigare känts ouppnåeliga (och av viss rädsla även till viss del oupptäckta), men med honom närmar sig den där "framtiden" med allt större steg. För första gången någonsin går jag inte och väntar på nästa gräl. Jag ser inget slut på den här relationen och inte han heller, verkar det som. Tvärtom så bara fortsätter det med nästa steg och sen nästa igen. Och utöver ett par frågetecken som varit oundvikliga på grund av våra bagage, så har utvecklingen i sig varit otroligt smärtfri. Var det sedan leder vet jag inte och det kan man aldrig förutspå - det har trots allt inte pågått så länge ännu. Men att ha fått en glimt av hur bra det faktiskt kan vara i en relation, ny eller gammal, det har tänt en ny gnista hos mig!
Ibland är det läskigt att bara ha det bra. Ju mindre man behöver kämpa med relationen, desto mer behöver man kämpa med sig själv, känns det som. Men med denna relation har jag lärt mig (lär mig ständigt) att det är precis så svårt som det behöver vara och precis så lätt som det kan bli. Det avgörs av hur rätt partnern/relationen är för en och var man har sig själv någonstans.
Där skrev du något viktigt. Just detta att kämpa och arbeta för en relation, det ska man inte behöva göra (i varje fall inte se det som ett arbete eller en kamp). Det är precis som du skriver, det är så lätt det kan bli.
Det är ju sin relation man ska kunna slappna av, inte känna en massa krav och måsten (det omges man av ändå)
Jag och min sambo har varit tillsammans i 6 år och har två barn, en 3-åring och en 1,5-åring. Just nu är det intensiva småbarnsår som gäller men vi har det ändå bra tillsammans.
Innan vi skaffade barn pratade vi noga igenom hur vi såg på uppfostran osv så inga direkta konflikter har uppstått när barnen kom heller.
Vi bråkar aldrig, men tjafsar gör vi däremot när vi är som tröttast efter en vaken natt med sjukt barn tex.
Vi respekterar varandra, uppmuntrar varandra till att göra saker utanför hemmet, har 100% gemensam ekonomi så bråk om pengar har vi aldrig någonsin haft under dessa år.
Vi ÄLSKAR att umgås med varandra, är bästa vänner och det finns ingen som kan få mig att skratta som han kan. Vi glädjs alltid med den andra personen om den får göra något kul, tex fick jag en SPA-upplevelse med övernattning av min bästis, min sambo blev nästan gladare för min skull än jag själv blev haha.
Man ser när den andra inte riktigt orkar, då brukar vi säga åt varandra att lägga sig i sängen o stänga dörren så tar den andra barnen en stund.
Sysslorna hemma delar vi på. Har gjort det enklare med matkasse plus hemstäd. Allt för att inte sånt ska påverka relationen negativt, det tar så mycket energi att tjafsa och bråka över småsaker och den energin lägger vi hellre på familjen.
Har små dejter hemma när barnen somnat, duschar tillsammans för att få lite fysisk närhet osv..
Vi har samma mål och drömmar, och båda arbetar hårt för att vi ska nå dessa.
Ja jag lever i en sund och bra relation.