Låt höra, allt om er trygga, långvariga kärleksrelation till er underbara kille/sambo/äkta man.
Har läst nog om alla katastrofala förhållanden och sviniga män och jag tror inte jag kommer närmare egen lycka på det viset. Snarare tvärtom.
Så snälla. Gör mig, och kanske hela familjeliv, lite gott och berätta om den fina kärleken, som existerar.
Firar 11 år tillsammans och 8 år som gifta nu i mars. Jag blev gravid efter 3 månaders förhållande och har 13 månader mellan ungarna...inte det bästa sättet att spendera sina första år kanske, men för oss blev det så jäkla bra ändå. Vi var fortfarande typ nyförälskade under småbarnsåren, vilket gjorde det väldigt mycket trevligare. Han visade sig vara den bästa jag någonsin träffat. Han ser och uppmärksammar mig. Han är inte den mest romantiska, men otroligt trygg och omtänksam. Han ser när det behöver städas, lagar mat om han kommer hem först, tar ansvar för barnen utan att jag behöver be om det (vilket borde vara en självklarhet), pillar mig i håret eller masserar mina fötter under en hel film på eget bevåg och håller om mig i sängen tills jag somnat. Vi bråkar aldrig...vi är inte alltid överens men löser det alltid utan tjafs och har aldrig kallat varandra något dumt eller otrevligt. När jag ville börja studera så stöttade han mig till 100 % och sa att under dessa åren så är det min tid som är viktig och mina studier som ska prioriteras, så han har tagit barnen om det behövts och jag har inte missat en föreläsning på 3 år. Han är stolt över mig och att jag vågade.
Trodde seriöst inte att det fanns en man som skulle passa mig så som han gör, kan inte se att jag någonsin skulle tröttna på honom. Han ger mig fortfarande fjärilar i magen när han tittar på mig.
Sen är ju jag ett jävla kap också, så han hade också lite tur.