• Desire223

    En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

    Hej på er!

    Jag börjar tycka det är jobbigt att inte kunna prata med någon i samma eller liknande situation, samtidigt som jag inte har någon lust att skrika ut bland vänner och bekanta att vi försökt bli gravida i tio månader nu. Så jag startar en tråd här så vi kan stötta, hjälpa, inspirera, motivera och vara förstående med varandra, samt förhoppningsvis kunna dela med oss av våra efterlängtade plus.

    Vår historia är som följer: två år tillsammans, han är 33, jag är 28. Har försökt i tio månader och under den tiden har jag bara haft ägglossning fyra gånger, så det känns lite hopplöst. Har varit till gyn som sett massa äggblåsor, men får ändå inte hjälp förrän tidigast i februari. Började med rosenrot förra månaden och fick äntligen äl efter tre månader utan, hoppet var större än någonsin då jag tyckte mig se plus dagen före julafton men mensen kom på julaftonsmorgonen. Snacka om käftsmäll.

    Är så himla frustrerad och rädd att något är fel, då jag tycker vi prickat äl så precis när jag väl haft. Kanske har jag den senare än jag trott trots tempning.

    Berätta om er situation så tar vi hand och kämpar ihop. Kram!

  • Svar på tråden En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker
  • Anonym (ThisIsTheYear)

    Tre dagar kvar till bim. Tempen har gått ner och jag känner det typiska mensmolandet. Jäkla skit! Blir mest arg på mig själv som hoppats och mitt beteende med att analysera varje tveksamt tecken. :( varför misshandlar man sig själv så här varje månad?

  • Anonym (2årärlänge)
    Anonym (ThisIsTheYear) skrev 2019-02-11 08:27:32 följande:

    Tre dagar kvar till bim. Tempen har gått ner och jag känner det typiska mensmolandet. Jäkla skit! Blir mest arg på mig själv som hoppats och mitt beteende med att analysera varje tveksamt tecken. :( varför misshandlar man sig själv så här varje månad?


    Håller med. Det är så jävla nedbrytande att leva i 2 veckors cykler månad efter. Det läskiga är att man på mensdagen får så svarta känslor, typ nu är det ingen idé med nånting förrän nästa ägglossning. Stackars min sambo säger jag! Det enda som betyder nåt i livet är ett +, helt sjukt..

    Ibland slår det mig att tänk att de flesta faktiskt inte går igenom det man går igenom nu. De flesta plussar faktiskt inom ett år och de flesta graviditeter blir inte ett missfall. Man är så inne i det tunga så min världsbild just nu är: Hur fan lyckas folk bli gravida och hur kan den stanna där i 9mån och inte bli ett missfall?? Ens världsbild är ju väldigt förvrängd just nu.. =(
  • LillaLuna
    Anonym (2årärlänge) skrev 2019-02-11 10:03:19 följande:

    Håller med. Det är så jävla nedbrytande att leva i 2 veckors cykler månad efter. Det läskiga är att man på mensdagen får så svarta känslor, typ nu är det ingen idé med nånting förrän nästa ägglossning. Stackars min sambo säger jag! Det enda som betyder nåt i livet är ett +, helt sjukt..

    Ibland slår det mig att tänk att de flesta faktiskt inte går igenom det man går igenom nu. De flesta plussar faktiskt inom ett år och de flesta graviditeter blir inte ett missfall. Man är så inne i det tunga så min världsbild just nu är: Hur fan lyckas folk bli gravida och hur kan den stanna där i 9mån och inte bli ett missfall?? Ens världsbild är ju väldigt förvrängd just nu.. =(


    Åh, vet precis :( på cd4 och allt känns så jäkla meningslöst med mens igen, vill bara spola fram tiden... Fyller 29 år på onsdag, men det enda jag kan tänka på är att jag förmodligen kommer vara 30+ när jag får mitt första barn. Inte 27/28 som var planen med andra på väg till 30-årsdagen. Ser inte alls fram emot det... Så ja, stackars min sambo med; jag känner själv att jag inte är speciellt rolig de första 10 dagarna på min cykel...

    Snacka om att ens världsbild är helt förvrängd?! Två veckor tills ÄL, sen två till mens och så börjar det om....!

    tar Letrozole nu och de gör mig om möjligt ÄNNU ledsnare, ska sen också ta lutinus, men jag fattar inte varför jag tar dessa? Sånt himla slöseri med tid... Är det någon annan som har fått dessa utskrivna trots väldokumenterad egen ÄL varje månad? Så frustrerad
  • Anonym (2årärlänge)
    LillaLuna skrev 2019-02-11 19:26:41 följande:

    Åh, vet precis :( på cd4 och allt känns så jäkla meningslöst med mens igen, vill bara spola fram tiden... Fyller 29 år på onsdag, men det enda jag kan tänka på är att jag förmodligen kommer vara 30+ när jag får mitt första barn. Inte 27/28 som var planen med andra på väg till 30-årsdagen. Ser inte alls fram emot det... Så ja, stackars min sambo med; jag känner själv att jag inte är speciellt rolig de första 10 dagarna på min cykel...

    Snacka om att ens världsbild är helt förvrängd?! Två veckor tills ÄL, sen två till mens och så börjar det om....!

    tar Letrozole nu och de gör mig om möjligt ÄNNU ledsnare, ska sen också ta lutinus, men jag fattar inte varför jag tar dessa? Sånt himla slöseri med tid... Är det någon annan som har fått dessa utskrivna trots väldokumenterad egen ÄL varje månad? Så frustrerad


    Håller med dig där. Jag trodde man skulle ha 2 barn vid 30. Men vi började när jag var 31. Och lyckas det inte nu i feb så blir det mest troligt inget barn på HELA 2019 heller. Det är så jävla tragiskt. Man gick in i 2019 med samma bajskänsla som 2018 slutade med. Ett skitår övergick i ett nytt kanske-skitår.

    Men imorgon blir det lång roadtrip för spolning och läkarsamtal (då har vi båda lämnat alla prover för nu).

    Så hur äggledarna verkar är väl sista pussebiten innan vi får höra vad de tycker. måste vi försöka ett halvår till då vi faktiskt plussat en gång eller tycker de vi ska gå på ivf då vi nu hållt på sen april 2017.

    Känns konstigt att äntligen få träffa fertilitetsläkaren tillsammans. Är så jävla trött på den här situationen som blivit alldeles för långdragen. Om jag inte är gravid innan november hinner jag bli minst 33 innan ett barn kommer!!!! Om det ens kommer. Min skräck är att om vi ens plussar blir det kanske missfall igen och då förlängs allt ännu mer. Det känns så horribelt nu så jag vet inte. Inte länge kvar till 35 och då rasar ju fertiliteten. Är oändligt stressad.

    Har sagt till min sambo att om vi lyckas få ETT barn kommer jag aldrig vänta med att försöka för 2an. Hade kört direkt...
  • LillaLuna
    Anonym (2årärlänge) skrev 2019-02-11 21:07:33 följande:

    Håller med dig där. Jag trodde man skulle ha 2 barn vid 30. Men vi började när jag var 31. Och lyckas det inte nu i feb så blir det mest troligt inget barn på HELA 2019 heller. Det är så jävla tragiskt. Man gick in i 2019 med samma bajskänsla som 2018 slutade med. Ett skitår övergick i ett nytt kanske-skitår.

    Men imorgon blir det lång roadtrip för spolning och läkarsamtal (då har vi båda lämnat alla prover för nu).

    Så hur äggledarna verkar är väl sista pussebiten innan vi får höra vad de tycker. måste vi försöka ett halvår till då vi faktiskt plussat en gång eller tycker de vi ska gå på ivf då vi nu hållt på sen april 2017.

    Känns konstigt att äntligen få träffa fertilitetsläkaren tillsammans. Är så jävla trött på den här situationen som blivit alldeles för långdragen. Om jag inte är gravid innan november hinner jag bli minst 33 innan ett barn kommer!!!! Om det ens kommer. Min skräck är att om vi ens plussar blir det kanske missfall igen och då förlängs allt ännu mer. Det känns så horribelt nu så jag vet inte. Inte länge kvar till 35 och då rasar ju fertiliteten. Är oändligt stressad.

    Har sagt till min sambo att om vi lyckas få ETT barn kommer jag aldrig vänta med att försöka för 2an. Hade kört direkt...


    Men ja! Jävla skit att det mest troligt ska jobbas hela 2019 också, skulle gått på mammaledighet våren 2018. Vad fan är det här?? Jag är också så stressad över att det tar sån tid? Varför var det ingen som sa detta tidigare så jag kunde börjat flera år tidigare? D:

    Inte en chans jag någonsin igen går på något slags p-medel. What?s the point menar jag?

    Är med livrädd för missfall igen. Ligger jämt och gnager i baktankarna...
  • Anonym (2årärlänge)
    LillaLuna skrev 2019-02-12 16:09:26 följande:

    Men ja! Jävla skit att det mest troligt ska jobbas hela 2019 också, skulle gått på mammaledighet våren 2018. Vad fan är det här?? Jag är också så stressad över att det tar sån tid? Varför var det ingen som sa detta tidigare så jag kunde börjat flera år tidigare? D:

    Inte en chans jag någonsin igen går på något slags p-medel. What?s the point menar jag?

    Är med livrädd för missfall igen. Ligger jämt och gnager i baktankarna...


    Och jag skulle ha fått ett barn i maj. Nu blir det barnlös sommar igen och överhängande risk för barnlös jul IGEN. Blää. Fertilitetsläkaren tyckte det var luugnt då jag fyller 33 i år och inte är nära 40. Men jag tycker jag är 3 år för sent ute!

    Ja p-piller och allt sånt känns väldigt avlägset, mer troligt att jag skulle börja röka än att ta nåt sånt (dvs inte troligt..)

    Ångrar också det med tiden, borde iaf ha börjat vid 30 o inte 31.
  • Anonym (ThisIsTheYear)

    Läser om era frustrationer och kan bara instämma i tankegångarna. När mensen kommer varje månad försvinner näst intill min livsgnista för en dag. Jag förvandlas till ett labilt monster och har tom sjukat mig en gång för att jag inte pallade ur sängen. Vi började 2017. Nu är det 2019. Efter att längtat, kämpat kämpat och åter kämpat i fem år för att antingen sambon ska ändra sig eller för mig själv att acceptera och så när vi ÄNTLIGEN ska försöka så händer ingenting. Det känns som en dubbel käftsmäll. Eftersom han eg är nöjd som det är så känner jag inte att jag vill söka hans tröst när allt är svart. Han finns där om jag vill, men för mig kan jag inte dela smärtan med honom då och därmed bär jag på så mycket ensam.

    Bim imorgon. Nästan glad över att jag är hemma och sjuk just nu, då slipper man bryta ihop på en toa på jobbet iaf när mensen kommer. Alltid nåt. :/

  • lilagrodautanben

    Hoppar på! Har tre barn varav en med cpskada. Behövdes hjälp för mellanpojken men yngsta och första kom till utan. Nu är vi inne på 18 månader och 9 missfall. Äter Letrozol och tar vaginal crinone samt trombyl. Verka inte kunna behålla ett enda embryo. Får missfall jämt. Jättejobbigt och är helt förstörd oftast. Nu sjukskriven för depression men tvingat läkaren att få jobba 50% för mår inte bra av att bara va hemma..

    Nu hoppas jag att det tagit sig denna gång och att det får stanna: men siktar in mig på MF nr 10 ändå så jag slipper bli ledsen. Eller nä, slipper är fel ord men så jag är beredd

  • knivskrik

    Igår lyckades jag äntligen pricka in telefontiden! Fick en tid för besök i mars... Men allt jag ändå gör är att vänta på mensen så nu har jag i alla fall ett slutdatum för väntan. Skulle den dyka upp av sig själv innan är det ju bara en bonus!


    Through the darkness of future's past, the magician longs to see. One chants out between two worlds... Fire... walk with me!
  • Desire223
    Anonym (ThisIsTheYear) skrev 2019-02-12 22:19:16 följande:

    Läser om era frustrationer och kan bara instämma i tankegångarna. När mensen kommer varje månad försvinner näst intill min livsgnista för en dag. Jag förvandlas till ett labilt monster och har tom sjukat mig en gång för att jag inte pallade ur sängen. Vi började 2017. Nu är det 2019. Efter att längtat, kämpat kämpat och åter kämpat i fem år för att antingen sambon ska ändra sig eller för mig själv att acceptera och så när vi ÄNTLIGEN ska försöka så händer ingenting. Det känns som en dubbel käftsmäll. Eftersom han eg är nöjd som det är så känner jag inte att jag vill söka hans tröst när allt är svart. Han finns där om jag vill, men för mig kan jag inte dela smärtan med honom då och därmed bär jag på så mycket ensam.

    Bim imorgon. Nästan glad över att jag är hemma och sjuk just nu, då slipper man bryta ihop på en toa på jobbet iaf när mensen kommer. Alltid nåt. :/


    Åh förstår hur ensamt det måste kännas. Var i ett långt förhållande tidigare där jag längtade så oerhört efter barn och han inte var redo. Han lurade mig dessutom och sa att jag kunde sluta med piller så fick det bli när det blev, utan aktiva försök, men så började han dra ur den istället. I slutändan var det mycket därför vi inte höll och jag kände att jag slösat bort flera år där. Nu menar jag verkligen inte att du gör det, men jag förstår verkligen hur ensam man känner sig. Jag är extremt tacksam över att min sambo vill lika mycket som jag, för jag vet hur det känns när det inte är så. Skickar dig massa kramar <3
Svar på tråden En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker